Prematurförälder - hur klarar man den första tiden?

Grattis till bebisen.

Fick själv en pojke för snart 3 år sedan i v 25.
Och jag förstår alla dina känslor, men det är inte ditt fel.

Jag mådde så dåligt så länge över att det var "mitt fel" att sonen föddes, det var ju mitt jobb att skydda honom. Nu försöker jag istället tänka, att om han inte hade envisats så att födas, så hade han kanske inte levt idag.

Jag vet inte anledningen till att sonen föddes, och det grämer mig, speciellt nu när jag är gravid igen, och hoppas på en HEL graviditet.

Det känns som att du inte kommer klara av det här, men det kommer du, du kämpar för ditt barn, och finns där för ditt barn.
Jag erkänner, jag satt ibland i bilen och ville bara åka ifrån allt, allt sjukhus och elände, men jag stannade, inte för min skull, utan för min sons skull.

Om 1 månad drygt, firar vi äntligen 3 års dagen!

Första tiden är jobbig, all oro o rädsla. Mitt tips är att vara där så mkt som det går o ha han hud mot hud (om du får). det mår ni båda bra av. Jag vet ej var du finns, men i Uppsala uppmuntrar de föräldrarna att bo på sjukhuset. Det kändes bra för mig så att man fick vara nära hela tiden o ta hand om sitt barn.
Försök att inte beskylla dig själv! Du har inte gjort något fel, det är inte ditt fel att du blev sjuk!

Många många styrkekramar!!

Först och främst: DET ÄR INTE DITT FEL!!!! Även om jag vet att det kan kännas så.
Jag blev akutsnittad i vecka 30+5 på grund av svår HF och tankarna fanns där att jag kanske kunde undvikit HF om jag 'skött mig bättre' under graviditeten.
Man vet fortfarande inte riktigt vad HF beror på, även om det verkar som om man nu har hittat en orsak.

För att vara en bra mamma ska du vara på neo precis så mycket DU VILL och ORKAR, inte mer.
Du blir inte bättre mamma för att du sitter på på neo dygnet runt, sover för lite, äter dåligt och aldrig kommer ut i friska luften och rör på dig.
Ta dig tid att äta ordentligt, sova så gott det går på nätterna och se till att komma ut och röra på dig.
Allt eftersom behöver barnet mer och mer av din tid.

Så snart du får möjlighet att sitta hud mot hud, gör det. Både för din och pojkens skull. Även en liten stund gör gott i själen.

Du är inte i vägen på neo. Det är ditt barn och personalen är där för att hjälpa dig att ta hand om det.
Prata med personalen, om hur du känner det. Be dom visa dig vad du kan göra och hur. Byta blöjor, sondmata ...
Prata med kuratorn, av h*n kan ni också få hjälp med det praktiska med försäkringskassan odyl.

Dela på ansvaret, ni är två om barnet (antar jag eftersom du skrev vår pojke) och har båda rätt att få tillfällig föräldrapenning(VAB) för att vara på neo, läkaren skriver ett intyg.
Var där tillsammans om det går, så mycket det går, och om det inte går så dela på tiden så långt det är möjligt.

Kolla om det finns möjlighet att få bo på patienthotellet om ni inte kan få familjerum på neo, om ni inte bor aldeles nära sjukhuset.

Ta tiden som den kommer. Lita på personalen. Ta hand om dig själv.
Och ett stort GRATTIS till din bebis.

Ooo, jag glömde det viktiaste: GRATTIS till bebisen!!!! :)

Hej!

Som så många skriver, det är absolut inte ditt fel. Det är en otrolig traumatisk tid du nu får uppleva och du får lov att sörja, gråta och vara rädd. Du har rätt till dina känslor!

Har du fått någon samtalskontakt på neo?

Vart är det ni ligger?

Det finns prematurföreningar lite varstans i Sverige som finns där för att stötta ge råd och lyssna på dig. Erfarenheter av både vård, eftervård och hur det går för barnen.

Själv sitter jag för styrelsen i Helsingborg/skåne. Vi finns här för dig om du behöver oss. Jag finns här! Bara att skriva.

Massa grattis till dig och styrkekramar!!!

// Sofia mamma till Vincent född i vecka 27+3

grattis till eran dyrbara skatt. min dotter kom i vecka 24+1 eftersom jag hade svår hf och help syndrom. att kliva in på neo var som att hamna i en annan värld där veckor gram cpap respiratorer syrgas var det man pratade med dom andra mammorna om. men till att ge dej råd. köp något fint som du kan sätta in i kuvösen knäpp bilder inred lite med saker så ni känner att det blir eran lilla plats i rummet.vnär eran prins gråter sätt handen på hans rygg och trösta dom känner dej.klipp ut en bit av ett plagg som du haft på dej som luktar dej så känner han mammas lukt och blir tryggare.skaffa snutte trasor och använd som täcke till han.vet hur det känns att inte få barn på normalt sätt.deras mående är en berg och dal bana 3 steg fram och 2 bak.men det går jag lovar.mitt mirakel vägde 488g och var 28cm lång och huvudomfånget 21,5cm. hon föddes på akademiska.hon valde livet,att stanna hos sin mamma.om du vill prata så skriv gärna till mej.komihåd du är aldrig ensam,andra har gått den stig ni är på nu<3

min tjej är nu 7mån okorr 3 mån korr:)

Tack för era svar allihop. Min pojke gick bort igår. Sorgen är ofattbar. Men tack för att ni delade med er.

Vila i frid vår älskade Dan. 110428-110507. Mamma och pappa kommer alltid älska dig och aldrig glömma dig, älskade lilla känguru.....

Neeeeeeeeej!
Det smärtar verkligen att läsa. Det finns inga ord överhuvudtaget just nu.
Beklagar å det djupaste, ingen människa borde borde få utstå det ni är med om.

Mina varmaste kramar

Neeej vad hemskt! Stackars er! Mitt hjärta brister, fy vad ledsamt. Känner verkligen med er. Ta hand om er! /Kram

Jag beklagar verkligen!

åh nej
 Beklagar verkligen jättemycket..
Stor kram!

Jag beklagar verkligen!
Ta hand om varandra!
Kramar

Jag beklagar sorgen.. Ta hand om er!

Beklagar sorgen!!!

Styrkekramar i massor!

Å så ledsamt. Jag beklagar sorgen.
Kram. 

Usch så sorgligt!  Finns ej ord... Jag beklagar sorgen!
Kram

Jag läste detta redan igår men blev så ledsen att jag fick lov att slå av datorn. Jag beklagar sorgen det djupaste. Jag kan inte föreställa mig den sorg ni går igenom och jag tänker på er, även om jag inte känner er. Hoppas att ni kan finna stöd hos varandra och nära o kära.

Många kramar

jag beklagar i all sorg.det mest fruktansvärda som kan hända en förälder.vila i frid lille dan..