Erfarenhet av att leva tillsammans med en partner med ADHD?

Ja, min sambo har adhd, fråga vad du vill.

Hej!
Kan också svara på detta.
Det mesta är på hans villkor. Han har svårt att förstå att även mina känslor och behov bör få ta plats, särskilt viktigt då vi är småbarnsföräldrar. Han ser bara sina egna behov.
När han går in i sin "bubbla" el. sin hobby, finns inte jag. Han glömmer helt bort att jag kanske borde ha lite prioritet ibland. Påpekar jag detta blir han jättearg. Han kan heller inte förstå varför han ska behöva göra nåt så tråkigt som hushållsysslor när man istället kan göra något som är roligt.
Känns tyvärr ibland som man bara är bra att ha när det "ska till".
När han är inne i sin bubbla, snöar han in på vad han håller på med, tar sig lätt vatten över huvud och
kan bli hysteriskt stressad.
De problem vi annars har förstärks då kraftigt. Missförstår o tolkar fel, vänder och vrider på allt man säger,  lyssnar inte,  svarar inte på vad man säger, projicerar mycket, ALLT på hans villkor. Tycker omgående att man tjatar, fast det  mestadels är han själv som pratar. Startar själv nya argumentationer hela tiden, skyller sen allt på mig och undrar varför det aldrig "ger sig". Letar svagheter för att trycka ner mig med ofta i förvrängd form. Känns som man bara måste försvara sig och förklara hela tiden.
Hänger alltid upp sig på ATT man säger, istället för att bry sig om VAD det är man vill säga.
Bara tillåtet att prata när HAN har  något intresse av det.
Man känner sig ofta överkörd, hånad och förlöjligad när man bara har normala känslor och önskemål.
Självklart blir det en del konflikter.
Han har en förmåga att lova  saker han aldrig håller. Blir skitförbannad när man påpekar att han borde hålla ord.
Han säger aldrig spontant förlåt, ber man om ett förlåt kan man få det, men det känns som om han skulle hålla tal ungefär, ingen inlevelse med hjärtat så man känner att han menar det.
Allting man säger undrar han om han gjort el. sagt NU? Det har jag väl inte gjort NU? Kanske är något viktigt man måste ta upp som kan ha hänt bara för en timme sen och HELT rimligt att man tar upp.
Sitter alltid försjunken i datorn om man försöker säga något, kan somna de få gånger han försöker lyssna.
Under lite bättre perioder så har han fina och bra sidor också, men det är så här problemen ser ut, vi har det bra när vi har det bra, men alltid på hans villkor och alltid med samma kommunikationsproblem. Och just det faktum att det alltid är nära till missförstånden och att haka fast på bagateller. När han är i sin bubbla är banne mig INGET kul med våran relation. Är tyvärr väldigt manipulerande och söker alltid sympati hos andra men glömmer helt sonika att ange sin del i det hela och förvränger versionen kraftigt, t.o.m ljuger, förstår inte att mitt agerande är en klockren konsekvens av HANS eget bemötande, han har också svårt att se helheten, när det är läge för saker och inte. Hoppas inte jag trampar någon på tårna, alla är olika, men exakt så här ser det ut för oss, år ut och år in, ett ständigt återkommande mönster, och han liksom lär sig inte av sina misstag.

Hej!
Kan också svara på detta.
Det mesta är på hans villkor. Han har svårt att förstå att även mina känslor och behov bör få ta plats, särskilt viktigt då vi är småbarnsföräldrar. Han ser bara sina egna behov.
När han går in i sin "bubbla" el. sin hobby, finns inte jag. Han glömmer helt bort att jag kanske borde ha lite prioritet ibland. Påpekar jag detta blir han jättearg. Han kan heller inte förstå varför han ska behöva göra nåt så tråkigt som hushållsysslor när man istället kan göra något som är roligt.
Känns tyvärr ibland som man bara är bra att ha när det "ska till".
När han är inne i sin bubbla, snöar han in på vad han håller på med, tar sig lätt vatten över huvud och
kan bli hysteriskt stressad.
De problem vi annars har förstärks då kraftigt. Missförstår o tolkar fel, vänder och vrider på allt man säger,  lyssnar inte,  svarar inte på vad man säger, projicerar mycket, ALLT på hans villkor. Tycker omgående att man tjatar, fast det  mestadels är han själv som pratar. Startar själv nya argumentationer hela tiden, skyller sen allt på mig och undrar varför det aldrig "ger sig". Letar svagheter för att trycka ner mig med ofta i förvrängd form. Känns som man bara måste försvara sig och förklara hela tiden.
Hänger alltid upp sig på ATT man säger, istället för att bry sig om VAD det är man vill säga.
Bara tillåtet att prata när HAN har  något intresse av det.
Man känner sig ofta överkörd, hånad och förlöjligad när man bara har normala känslor och önskemål.
Självklart blir det en del konflikter.
Han har en förmåga att lova  saker han aldrig håller. Blir skitförbannad när man påpekar att han borde hålla ord.
Han säger aldrig spontant förlåt, ber man om ett förlåt kan man få det, men det känns som om han skulle hålla tal ungefär, ingen inlevelse med hjärtat så man känner att han menar det.
Allting man säger undrar han om han gjort el. sagt NU? Det har jag väl inte gjort NU? Kanske är något viktigt man måste ta upp som kan ha hänt bara för en timme sen och HELT rimligt att man tar upp.
Sitter alltid försjunken i datorn om man försöker säga något, kan somna de få gånger han försöker lyssna.
Under lite bättre perioder så har han fina och bra sidor också, men det är så här problemen ser ut, vi har det bra när vi har det bra, men alltid på hans villkor och alltid med samma kommunikationsproblem. Och just det faktum att det alltid är nära till missförstånden och att haka fast på bagateller. När han är i sin bubbla är banne mig INGET kul med våran relation. Är tyvärr väldigt manipulerande och söker alltid sympati hos andra men glömmer helt sonika att ange sin del i det hela och förvränger versionen kraftigt, t.o.m ljuger, förstår inte att mitt agerande är en klockren konsekvens av HANS eget bemötande, han har också svårt att se helheten, när det är läge för saker och inte. Hoppas inte jag trampar någon på tårna, alla är olika, men exakt så här ser det ut för oss, år ut och år in, ett ständigt återkommande mönster, och han liksom lär sig inte av sina misstag.

Jag har precis fått diagnos adhd och har polare som har det. Misstänker min sambo har släng av asbergers eller autism.

Det är en kamp, det är det.

Hej!
Kan också svara på detta.
Det mesta är på hans villkor. Han har svårt att förstå att även mina känslor och behov bör få ta plats, särskilt viktigt då vi är småbarnsföräldrar. Han ser bara sina egna behov.
När han går in i sin "bubbla" el. sin hobby, finns inte jag. Han glömmer helt bort att jag kanske borde ha lite prioritet ibland. Påpekar jag detta blir han jättearg. Han kan heller inte förstå varför han ska behöva göra nåt så tråkigt som hushållsysslor när man istället kan göra något som är roligt.
Känns tyvärr ibland som man bara är bra att ha när det "ska till".
När han är inne i sin bubbla, snöar han in på vad han håller på med, tar sig lätt vatten över huvud och
kan bli hysteriskt stressad.
De problem vi annars har förstärks då kraftigt. Missförstår o tolkar fel, vänder och vrider på allt man säger,  lyssnar inte,  svarar inte på vad man säger, projicerar mycket, ALLT på hans villkor. Tycker omgående att man tjatar, fast det  mestadels är han själv som pratar. Startar själv nya argumentationer hela tiden, skyller sen allt på mig och undrar varför det aldrig "ger sig". Letar svagheter för att trycka ner mig med ofta i förvrängd form. Känns som man bara måste försvara sig och förklara hela tiden.
Hänger alltid upp sig på ATT man säger, istället för att bry sig om VAD det är man vill säga.
Bara tillåtet att prata när HAN har  något intresse av det.
Man känner sig ofta överkörd, hånad och förlöjligad när man bara har normala känslor och önskemål.
Självklart blir det en del konflikter.
Han har en förmåga att lova  saker han aldrig håller. Blir skitförbannad när man påpekar att han borde hålla ord.
Han säger aldrig spontant förlåt, ber man om ett förlåt kan man få det, men det känns som om han skulle hålla tal ungefär, ingen inlevelse med hjärtat så man känner att han menar det.
Allting man säger undrar han om han gjort el. sagt NU? Det har jag väl inte gjort NU? Kanske är något viktigt man måste ta upp som kan ha hänt bara för en timme sen och HELT rimligt att man tar upp.
Sitter alltid försjunken i datorn om man försöker säga något, kan somna de få gånger han försöker lyssna.
Under lite bättre perioder så har han fina och bra sidor också, men det är så här problemen ser ut, vi har det bra när vi har det bra, men alltid på hans villkor och alltid med samma kommunikationsproblem. Och just det faktum att det alltid är nära till missförstånden och att haka fast på bagateller. När han är i sin bubbla är banne mig INGET kul med våran relation. Är tyvärr väldigt manipulerande och söker alltid sympati hos andra men glömmer helt sonika att ange sin del i det hela och förvränger versionen kraftigt, t.o.m ljuger, förstår inte att mitt agerande är en klockren konsekvens av HANS eget bemötande, han har också svårt att se helheten, när det är läge för saker och inte. Hoppas inte jag trampar någon på tårna, alla är olika, men exakt så här ser det ut för oss, år ut och år in, ett ständigt återkommande mönster, och han liksom lär sig inte av sina misstag.

Hej!
Kan också svara på detta.
Det mesta är på hans villkor. Han har svårt att förstå att även mina känslor och behov bör få ta plats, särskilt viktigt då vi är småbarnsföräldrar. Han ser bara sina egna behov.
När han går in i sin "bubbla" el. sin hobby, finns inte jag. Han glömmer helt bort att jag kanske borde ha lite prioritet ibland. Påpekar jag detta blir han jättearg. Han kan heller inte förstå varför han ska behöva göra nåt så tråkigt som hushållsysslor när man istället kan göra något som är roligt.
Känns tyvärr ibland som man bara är bra att ha när det "ska till".
När han är inne i sin bubbla, snöar han in på vad han håller på med, tar sig lätt vatten över huvud och
kan bli hysteriskt stressad.
De problem vi annars har förstärks då kraftigt. Missförstår o tolkar fel, vänder och vrider på allt man säger,  lyssnar inte,  svarar inte på vad man säger, projicerar mycket, ALLT på hans villkor. Tycker omgående att man tjatar, fast det  mestadels är han själv som pratar. Startar själv nya argumentationer hela tiden, skyller sen allt på mig och undrar varför det aldrig "ger sig". Letar svagheter för att trycka ner mig med ofta i förvrängd form. Känns som man bara måste försvara sig och förklara hela tiden.
Hänger alltid upp sig på ATT man säger, istället för att bry sig om VAD det är man vill säga.
Bara tillåtet att prata när HAN har  något intresse av det.
Man känner sig ofta överkörd, hånad och förlöjligad när man bara har normala känslor och önskemål.
Självklart blir det en del konflikter.
Han har en förmåga att lova  saker han aldrig håller. Blir skitförbannad när man påpekar att han borde hålla ord.
Han säger aldrig spontant förlåt, ber man om ett förlåt kan man få det, men det känns som om han skulle hålla tal ungefär, ingen inlevelse med hjärtat så man känner att han menar det.
Allting man säger undrar han om han gjort el. sagt NU? Det har jag väl inte gjort NU? Kanske är något viktigt man måste ta upp som kan ha hänt bara för en timme sen och HELT rimligt att man tar upp.
Sitter alltid försjunken i datorn om man försöker säga något, kan somna de få gånger han försöker lyssna.
Under lite bättre perioder så har han fina och bra sidor också, men det är så här problemen ser ut, vi har det bra när vi har det bra, men alltid på hans villkor och alltid med samma kommunikationsproblem. Och just det faktum att det alltid är nära till missförstånden och att haka fast på bagateller. När han är i sin bubbla är banne mig INGET kul med våran relation. Är tyvärr väldigt manipulerande och söker alltid sympati hos andra men glömmer helt sonika att ange sin del i det hela och förvränger versionen kraftigt, t.o.m ljuger, förstår inte att mitt agerande är en klockren konsekvens av HANS eget bemötande, han har också svårt att se helheten, när det är läge för saker och inte. Hoppas inte jag trampar någon på tårna, alla är olika, men exakt så här ser det ut för oss, år ut och år in, ett ständigt återkommande mönster, och han liksom lär sig inte av sina misstag.