Vad är det med honom?
Jag började dejta en kille för snart 1½ månad sedan. Vi började ses och föll väldigt fort för varandra (vad jag fattade det som), allt var så gulligt och bra, han har däremot svårt att få känslor säger han eftersom han blivit väldigt bedragen med hans föredetta, ålderskillnaden mellan oss är 14 år och han har varit gift, har även två barn. Jag har inget av det, men vi kände att vi funkade så himla bra tillsammans, allt var så bra. Jag blev snabbt kär i honom eftersom han var precis en sån som "jag ville ha", han hade allt jag önskat mig. Tanken till en början var inte att vi skulle ha någon romans men så blev det ändå. Jag tjatade att jag skulle få vara hos honom och han tillät mig att vara där, jag stannade läänge, en vecka först och sedan kom jag tillbaka 3 veckor till.
Han har jobb hemma och jag studerar så vi var med varandra 24/7, vilket han tyckte var lite jobbigt och bad om distans, när jag väl skulle åka så ville han ha mig kvar, fine, dum som jag var stannade jag.
Han var gullig mot mig, kallade mig älskling, presenterade mig för hans vänner och bekanta, höll mig i handen osv osv, MEN vi var inte tillsammans enligt honom, det var BARA dejting. Sure, jag gick ju med på alla hans villkor trots att jag blev besviken på att han inte "ville vara tillsammans" men jag respekterade det eftersom att jag inte träffat hans barn än, då är det självklart att vi inte är ett par än, det är viktigt att jag ska gå ihop med hans barn. Tiden gick, min bästa vän kom på besök, hon såg hur underbar han var mot mig, att ingen tidigare varit så som han. Han var "på" mig under den kvällen och visade hur mycket som helst, medans jag inte visade lika tillbaka. En dag kom det, vi började prata om känslorna och han sa: NEJ, jag är INTE kär i dig, vi är inte ett par.
Jag förstod innerst inne att vi inte var ett par, men jag TRODDE verkligen att han var kär i mig, min bästa vän trodde det också men tydligen inte. Den natten började allt skit, vi diskuterade, han ville sova för han var trött, jag fortsatte, jag tog INGEN som helst hänsyn till att han ville sova, jag ville veta, och det NU!
Han blev mer och mer irriterad och bad mig sluta, jag kunde inte, jag ville veta hur allt låg till, jag var rädd.
Han sa att han inte kunde ge mig den tid och dom känslor han ville ge mig för han har för MYCKET med jobbet att tänka på (ekonomisk kris). Jag accepterade den tid jag fick men jag kunde inte acceptera att han inte hade känslor för mig (eftersom han betett sig annorlunda).
Diskussionen höll på lääänge, han blev förbannad och jag ledsen. Vi somnade till slut men jag var ändå sårad. Dagen efter var som vanligt ungefär, kvällen kom, jag ville diskutera IGEN. Jag har väääldigt svårt för att lyssna och acceptera saker, väldigt svårt att visa respekt och hänsyn. Han var trött och ville sova, inte lyssna på mitt tjat. Jag pratade på ändå men somnade till slut. Sådär höll vi på ett par nätter, men på dagarna var allt som vanligt ungefär, lika kärleksfullt som alltid.
Vi åkte ner och hälsade på min familj en natt men han sov då hos en bekant som han var tvungen att träffa. När vi sedan kom hem igen så sov jag hemma två nätter, han skrev då att han saknade mig sååå mycket och att han längtade efter mig, han hade lyssnat på "våran" låt och börjat spela den på sin synth, han hade även tänkt väldigt mycket och vi skulle prata om det när jag kom dit.
På onsdagen var jag hos honom igen, han sa att han hade saknat mig något ENORMT mycket och att vi skulle hitta på lite saker på fredagen som kom.
På kvällen sa han: Vi är för olika, vi har olika målsättningar i livet och olika värderingar, jag vill inte det här något mer. Vi diskuterade lugnt och sansat (vilket han INTE hade förväntat sig).
Jag tog mina saker och sa att jag skulle hämta resten sen, åkte en sväng sen kom jag tillbaka, jag klarade det inte. Vi pratade och småbråkade. Somnade till slut sen dagen efter skulle jag åka, enligt honom.
Dagen kom och jag ville stanna såklart, jag var kär och hatade att vara utan honom. Jag bad att få stanna, han sa: Du får 48 timmar, lördag kl 12 ska du vara härifrån. Dum som jag var såg jag hoppet, jag hoppades att på 48 timmar kunde jag få honom att ändra sig, men tydligen inte. Fredagen så började allt bra, på eftermiddagen sa jag att jag inte ville åka imorgon (lördag) men han sa att jag skulle åka, då började det igen. Jag packade mina saker medans han satt i telefon med en kollega, när han sen såg att jag packat så sa han: Jaha, du tänker åka?
Vad fan trodde han? Han såg ledsen ut.
Väl vid bilen hade jag svårt att sätta mig där och åka så vi pratade lite och han sa: Ska du inte med och bowla ändå? (Vi hade bokat bana inför kvällen, tillsammans med hans kompis och tjej).
Vad tänker han egentligen?
Jag satte mig i bilen och åkte, ringde honom efter en timme och grät, jag ville inte..
Han var hård och bestämd och sa att han inte kommer ändra sitt beslut, sen klickade han mig.
Jag ringde igen efter 20 min när jag hade lugnat mig och sa förlåt osv.
På kvällen fick jag ett sms där han skrev att han tycker så synd om mig och att han kände sig hemsk när jag grät i telefonen. Jag svarade inte. Dagen efter skrev han på facebook-chatten men jag svarade inte, sen skrev han på msn, då svarade jag. Då ville han BARA kolla så jag fått hans sms och att han var ledsen över att han varit så hård men nu skulle han försöka rensa bort ekot att mina tårar ifrån hans huvud, då var det helt plötsligt synd om honom?
