Extrem prematur, ni som fått fler barn efter.. snälla..

Går du inte till spec mvc?? Jag väntar nu vårt andra barn och går till spec mvc för att de ska hålla lite mer koll den här gången, och vår dotter föddes inte så tidigt som eran son..
Prata med din bm om hur du känner.. Kram

Såg nu att vi redan har skrivit med varandra i november tråden :)

Hihi ja det gör vi

Angående Specialist mödravården har jag inte fått svar på än, funderar på att ringa BM i veckan som kommer eller veckan efter. Och beroende på svar därifrån ev ringa Spec. mödravården själv.

Vet inte hur jag ska klara av om jag inte får extra koller,
Har ju iof inget val, men kan ju itne vara bra att oroa sig för mycket.

Ja om du inte får ett svar snart så tycker jag absolut att du ska ringa din bm.. Man jag tror att du kommer få komma dit, annars vore det konstigt..
Och man ska ju känna glädje över sin graviditet inte bara en massa oro.. Fast orolig kommer man nog vara hela tiden men det hjälper ju om man får gå på extrakontroller flr att veta att allt ser bra ut och om inte att de hinner stoppa det som är fel i tid..Det måste verkligen varit hemskt att föda så tidigt, jag har mått jätte dåligt över att våran dotter föddes i vecka 33+2, fast det är ju ingenting om man gämnför med vecka 25..

Jag jämför aldrig olika prematurveckor, då jag tror det är lika hemskt för en mamma som får ett barn i v 33, som för mig i v 25, för i båda fallen är det en ny tillvaro, en ny verklighet med ångest, hjärtekross och oro.
Och det finns aldrig någon garanti för att ett barn fött i v 33 klarar sig bättre än ett barn fött i v 25.

Min systerdotter är född i v 34, och fick lungan kollapsade och det fanns stor risk för hennes liv där ett tag.
Nu är visserligen inte min son sånt bra tips då han fick infektioner och operationer och väldigt mycket efteråt också, men en annan pojke som föddes en månad innan Aron, föddes i v 25+5 och klarade tiden galant utan infektioner eller komplikationer alls.

Veckan ett prematurbarn föds spelar inte alltid roll, även om chanserna ser bättre ut i senare veckor.

Jo jag hoppas verklgien på att de tar mig på allvar och kollar upp så mycket det kan. För såhär kan man ju inte ha det.

Niini!
Jag känner igen mycket av det du beskriver. Min son föddes i v 28.  Jag vet varför, jag fick havandeskapsförgiftning. Starten var tuff, men allt gick bra. Sonen är snart 3 år och för 4 månader sedan blev han storebror till en anna liten grabb.

Det var jobbigt att vara gravid. Jag tänkte varje dag på "om" barnet föds levande och välskapt och inte "när". Jag var helt inställd på att starta även hans liv på Neo. Jag tänkte också på att jag kanske skulle bli sjuk så tidigt så att det inte gick att behålla barnet. I mitt fall är det även så att vid allvarlig form av havandeskapsförgiftning så skadas vissa organ hos modern, så jag tänkte att det var viktigt att hålla mig själv vid liv för min sons skull.

Jag ser det som något naturligt att försöka ställa in sig på vad som kan hända, man försöker förbereda sig.
Därför är det inte konstigt med våra tankar.

Kanske är upplevelsen av den tidigare Neo tiden av stor betydelse när man ställer in sig till den kommande förlossningen. Var Neo tiden full av ångest och problem med anknytning, så kanske man ser på den kommande förlossningen på samma sätt.

Jag själv var otroligt fokuserad på att ta en dag i sänder och "gilla läget" under neo tiden. Ganska mycket så såg jag på den stundande förlossningen.

När jag var i v 28 under den andra graviditeten började jag läcka äggvita och blodtrycket steg - det var jätte jobbigt. Men det gick ned igen. Jag gick till och med över tiden den här gången och födde en levande och välskapt son.

Fick en pojke i v 27 pga preeklampsi. Har nu fått tvillingar i v. 33 efter 9 v på sjukhus. Jag förstår din oro och svårigheter att glädjas över graviditeten. Jag försökte se varje dag som ett mirakel att jag var gravid och helt enklet inte tänka "tänk om" "vad händer om det blir så här" etc. jag insåg att jag inte skulle må bättre av att oja mig. Inte lätt och visst föll det många tårar ner för kinderna.
Om du inte känner att du reder upp det så finns det säkerligen psykologer du kan vända dig till kopplad till MVC/spec.MVC. Tag hjälp, det är därför de finns till... KRAM på dig och hoppas att du får gå till 42+0... KRAM

Jag gör tvärtom, jag förbereder mig hellre på prematur o blir förhoppningsvis glatt överraskad än tvärtom..

Om två veckor har jag tid hos spec.mvc, då hoppas jag dom har någon bra lösning på allt, då är jag i v 15, (14+5)

Kommer berätta för dom att jag inte kan slappna av och att jag är livrädd, har läst lite om cerclage, vilket skulle kanske kunna funka, får se om läkarna håller med.

Usch, känns så hemskt, med sonen var jag så lycklig över att vara gravid, nu är det bara jobbigt...

Niini: måste erkänna att även om jag inte försökte oja mig så var jag inställd på att det troligen blev november pågar, läkaren försökte vid inskrivningen få mig positivare genom att säga att hon trodde på dec pågar och hon fick rätt Att få preamturer igen har sina positiva och negativa sidor. Positivt är att man känner till miljön, problemen och kännslorna. Det negativa är just att man kan veta för mycket. Men de flesta mammorna jag träffade kom faktiskt hem med underbara barn.

Cerclage är ju en beprövad metod så det ska ju fungera om du hade de problemen förra gången. Hoppas att du får träffa en läkare du känner förtroende för! Annars får du lova mig att du byter läkare....

KRAM på dig!

Visst, jag skulle ha lätt att ställa in mig på sjukhus grejen väldigt lätt igen, och med allt det där,
men det är lättare när man inte har ett barn hemma också, jag skulle inte kunna träffa sonen speciellt mycket, då han isåfall skulle få vara hos sin pappa under den tiden, och inte hos mig varannan vecka, då jag isåfall skulle bo på sjukhus,

Jag hade inga problem förra graviditeten, det är det som är det jobbiga, jag märkte inte av någonting alls förän samma dag jag åkte in till förlossningen, det är det som är så skrämmande..

Helt plötsligt fick jag värkar och började öppna mig, utan anledning..

Niini. Förra gången gick du inte på spec MVC. Du kommer att få gå på tätare kontroller. Du kommer att vara mer uppmärksam på dina symtom. Du vet också att om du kommer över v 28 så är prognosen god. Det kommer att vara du som mår sämst psykiskt om ni hamnar på Neo. Ditt barn där hemma anpassar sig. Det är det som är så otroligt. Små barn anpassar sig.

Ta en dag i sänder. För varje dag som går, så är det bättre för ditt barn. Helt plötsligt har det gått en vecka till.... .

Jo men även om mitt barn anpassar sig, tror jag inte att det alltid går så bra,
Han är väldigt mammig, och vi var tidigare ifrån varandra i 2½ vecka och sen dess har man märkt en tydlig skillnad på hans mammighet, några dagar innan vi äntligen träffades igen sa dom på dagis att han hade väldigt lätt till gråt och bara grät efter mamma.

Med sonen bodde jag på sjukhus i 11 veckor..

Jag är rädd för vad för syn han isåfall får på sin lillebror/syster, som bara "tar" mamma ifrån honom.
Hur fixar man sånt med ett barn hemma, som dessutom har en annan pappa, än syskonet.

Och tätare kontroller vet jag inte om de hjälper, jag var på kontroll på måndagen, på onsdagen åkte jag in på förlossningen,

Jag är ledsen att jag förmodligen "gör det svårare".
Och jag hoppas verkligen att det kommer kännas bättre när jag har fått höra "planen" spec.mvc. har för mig.
Jag vill faktiskt kunna njuta av graviditeten också. Jag vill inte vara rädd..

Ja du, det är inte lätt. Jag tror att din son märker att du är orolig och inte mår bra. Sedan så är de ju på väg in i att bygga upp sin självkänsla och egenbestämmande när de är runt tre år. Min son har verkligen inte haft det lätt med att börja bestämma själv och samtidigt få en lillebror som tar mamma ifrån honom. Och då har vi bara varit hemma. Självklart skulle han haft det jobbigare om jag varit borta i 11 veckor.

Man tacklar ju vad som händer i livet olika. Jag mådde mycket dåligt under graviditeten och hade redan innan sonen föddes för tidigt accepterat att min kropp gjorde som den ville. Jag kunde inte påverka den. Jag valde att tänka så och det gjorde det lättare för mig att vara med om sådana jobbiga saker som att må superdåligt under graviditeten och sedan sitta och vaka över min alldeles för tidigt födda son.

Jag har även under den här graviditeten mått super dåligt och åter igen blivit snuvad på den "underbara" känslan av att vara havande.

Rädd kommer du nog vara hela tiden. Men du kanske kan hitta några redskap för att tygla räddslan något. Det kanske inte alls hjälper dig i huvud taget, men du kan inte bestämma över din kropp. Den går sin egna väg.

Niini - Hoppas att du känner dig lugnare efter besöker hos spec mvc.. =) När va det du skulle dit? Har glömt bort det, eller du fick väl en tid där?

Jag ska dit den 30:e, så 1½ vecka kvar..
Då ska jag försöka att förklara precis hur den här graviditeten känns, hur jobbigt det är och hur orolig jag är, och hoppas att dom tar det allvarligt.

Börjar få ont när jag anstränger mig, inte jätte ont, men det känns, t ex ibland när jag går, och nu gick jag från affären med en kasse, och en väska på axeln, och då kändes det.

Vet inte ens om jag ska vara orolig, eller om det är vanligt, det känns liksom ansträngt i livmodern..
Kan det vara sammandragningar?
Tror inte jag hade det såhär tidigt sist, och kommer knappt ihåg hur det känns.. det är ju 3 år sen sist.

Ja tyvärr kan man ju inte göra något åt kroppen, inte ens läkarna, fick värkstoppande dropp för att hindra sonens födsel, som  tur var hann dom hindra i 1½ dygn iallafall, Så jag hann få två kortisonsprutor.

Första graviditeten levde jag i en liten bubbla, där allt alltid går bra, och det är ingen fara att vara gravid, jag hade en känsla av oro vakandes över mig, och ignorerade den totalt," jag var ju ung och frisk, vad kan hända?"
Det var total kaos när världen byttes och jag låg inskriven med risk för för tidig födsel.
Det var nog tur ändå att det dröjde 1½ dygn innan han föddes, så jag hann "förbereda" mig lite, jag anpassade mig snabbt till sjukhuset. Jag till och med trivdes där, inte med situationen, men jag trivdes på nått sätt ändå där. Det var ju mitt nya hem.

Det är den här graviditeten allt känns så dumt, så fel.. jag är inte glad över att vara gravid, det är en ren katastrof för mig, jag längtar så efter bebis där inne, tänk vad underbart det ska bli. Men att vara gravid, nej det är inte underbart. Det är jobbigt, påfrestande, och jag vågar itne göra någonting, för jag är så rädd att något ska gå fel.
Det är inte så det ska vara att vara gravid...
Jag saknar min gravidbubbla, där allt är babyrosa och babyblått, inga barn dör någonsin, och allt slutar med en lycklig mamma och en frisk bebis på 3 kg.

Jag förstår dig så väl. Jag har själv aldrig levt i någon babyrosa eller babyblå gravidbubbla, men jag har hett efterlängtat den. Jag har känt mig jätte besviken och snuvad på något jag har rätt till och bara kan få njuta av under begränsad tid. MEN i det här fallet är det inte resan dit som är vinningen utan vad det resulterar i och du har oddsen på din sida. Visst, det kan gå tokigt, men det är mer sannorlikt att det kommer att gå bra.

Jag levde i bubblan med sonen, allt skulle ju gå bra. hade en oroväckande känsla då, precis som nu, men ignoerade den, eftersom "det händer inte mig".

 

Jo självklart, jag vill ju hellre ha ett levande barn, och en jobbig graviditet, än tvärtom, men samtidigt känns det som du säger "Man har blivit snuvad på något man har rätt till".
Jag vill inte gå en graviditet och bara tycka att det är jobbigt.

 

Jo man kan ju välja att se det som man vill, läste att det är 15-20% chans att föda förtidigt en gång till om man fött prematurt tidigare, vilket egentligen räknas som lite, men å andra sidan, var det 0.3% chans att föda för tidigt första gången..

 

Jag vet att jag säkert låter JÄTTE NEGATIV och eländig.. men hur mycket jag än försöker, kan jag inget annat..
Hoppas verkligen dom "lugnar" mig på måndag, för jag känner mig så elak mot sambo, som tur nog iallafall fortfarande ser det positivt..

Har läst i tråden och ja känner igen mig i mycket av det ni skriver, oro o ångest o allt det där. Jag har ett tips till dig om ingen har sagt det tidigare, min BM remiterade mig till kuratorn på spec mvc och där har ju nu gått 3 gånger på samtal och det har vart sååå bra!! Hon har många bra svar o funderingar och ställer frågorna som man inte tänkt på och man får tänka igenom mycket och för mig har det iaf gjort att jag inte känner ångest o skräck längre utan känner mer att jag kan hantera vad som än händer och jag vet vad jag vill o kan ställa andra krav på sjukvården än jag gjorde förra gången.

Jag blev även remiterad till spec mvc där ja får gå på extra kontroller för att det ska kännas bra och tryggt fölr mig.

Jag fick vår dotter i v 32+5 efter plötslig vattenavgång, hon låg i tvärläge så det tog beslut om akutsnitt bara ett par timmar efter att vi kommit till FL, helt oväntat och chockartat kan jag säga. Grav hade vart helt normal fram tills dess så vi var väldigt oförberädda.

Hoppas du får bra hjälp o var inte rädd för att ställa krav och kräva den hjälp du känner att du behöver, vården finns där för dig så ställ krav!!

Tycker att det är väldigt bra att du får gå på specialistmödravården! Jag förstår dina känslor helt. Förstår precis din negativa inställning. Jag tänker lite likadant. Utgår jag från att det blir prematurt igen så kan jag bara bli positivt överraskad om det inte skulle bli så.

Jag har en tjej född i v 28+4 pga att jag fick havandeskapsförgiftning. Nu är jag gravid med tvillingar i v 18 och får inte gå på specialistmödravården, vilket jag hade önskat. Jag ska dit på ett extra flödesultraljud i v 25. I övrigt är det vanliga MVC som gäller. Känns lite sådär eftersom man där missade mina varningstecken, mina symtom, min extremt stora risk för att drabbas redan första gången. Nu har man bättre koll men...

Men jag föstår din negativa syn, även om jag känner att det blir jobbigt, tröttsamt. Det sliter på psyket att gå runt och tro det värsta. Hoppas du får uppleva en hel graviditet!