Hur agera mot "ouppfostrad" 2,5-åring som aldrig blir tillsagd av sina föräldrar?

Jag skulle fortsätta som du. "Här hos oss får man bara äta vid matbordet" "Man får INTE kasta saker" "Man måste vara snäll mot katten, det där kan göra ont".

Och jag skulle också be föräldrarna. "Vill du vara snäll och se till så han inte kastar saker eller spiller, jag vill inte ha fläckar och jag är rädd om mina saker".

Hemma får dom väl uppfostra som de vill men de får se till att han inte förstör hos andra. Stackars barn som inte får någon vettig uppfostran.

Jag tycker det låter bra som du redan gör, hemma hos dig sätter du upp regler som gäller alla! Jag tycker inte att det är fel att säga till andras barn, speciellt inte hos dig.. Dock vet jag vissa föräldrar som struntar i att säga till sina barn just för att nån annan gör det istället..

Det fungerar alldeles utmärkt att ha olika regler på olika platser. Du får envist köra med "Hemma hos oss gör vi inte si, inte så utan så här". Inget " vill jag inte att du", utan mer rakt på sak. "Så här är det!"

Vet du hur de är med honom när de är ensamma med honom, dvs när de är hemma utan besök? Kanske är de betydligt "hårdare" då men känner inte att de vill bråka med sonen när de är borta. Kan ju även vara så att de testat säga åt honom o uppfostra honom hemma, men att det ändå inte tjänar något till att jaga honlm när han tex kastar mat, kanske blir han då ännu värre när DE säger till.

Varför jag säger så är för att jag själv har en helvild 2åring här hemma. Vi har fullt sjå att hinna med honom, han gör som han vill oavsett hur ordentlig, hur mycket vettiga rutiner o vilja upofostringsmetoder vi har. "Bråkar" vi med honom blir han 100 ggr värre o skriker ofta som en tok o kastar saker runt omkring sig. Oftast är just då bästa metoden att just ignorera honom.

Är vi borta sköter han sig för det mesta, men får då o då sina freak-outs. Eftersom han älskar att terrorisera sina föräldrar (mig alltså) så testar han ständigt gränserna o lyssnar i bästa fall åtminstone på utomstående som för en kort stund kan förvåna honom om de säger till honom. Hehe...

Nu vet ju inte jag hur dessa föräldrar är, men vi själva är rätt vettiga föräldrar vad gäller barnuppfostran. Trodde dock aldrig att jag skulle få ett sådant vilt barn, men han har varit sådan från dag 1, det är helt enkelt hans personlighet, o vi får hänga med bäst vi kan. Även jag såg snett på föräldrarna till oregliga barn som krälar skrikandes på golvet på snabbköpet, men numer har jag all förståelse att det inte alltid är föräldrarnas "fel". Vissa barn är helt enkelt vildare än andra, o andra barn är ännu vildare än dessa, hehe...

Kanske är dessa föräldrar uppgivna o har snudd på gett upp efter att ha "bråkat" med sitt barn dag ut o dag in. Väl ute bland folk kanske de helt enkelt vill fortsätta gräla o jaga sitt barn??? Dock är inte vi ännu i detta uppgivna stadie, men har massor med förståelse!

Men jag skulle försöka "behandla" orsaken. Om det egentligen är föräldrarna som är den irriterande faktorn och att de inte säger ifrån, skulle jag först och främst prata med dom om problemet. Säga åt dem att tänka på att säga åt sitt barn. Varför jag anser det?
För det blir ibland tokigt när barnet själv ska ta ansvar för en situation som inte föräldrarna är med och ger "verktyg" för att klara av! Då kan det bli tokigt om barnet blir någon slags mellanhand i kommunikationen, att man egentligen vill att föräldrarna ska ta sitt ansvar, men man lägger istället över det barnet som kanske inte har förmågan att klara av det?
Om du förstår hur jag menar :)

Hans uppfostran är ju upp till föräldrarna. Om de inte tycker att dte är något de vill bråka om så är det deras grej kan jag ju känna.

MEN. Oavsett vilken inställning man har till sina barns uppfostran är man skyldig att skydda sin omgivning från att drabbas av vad barnet kan tänkas ställa till med. Så om de struntar i vad som bankas på hemma, så är det helt ok, men då får de ha barnet i knät under besöket hemma hos andra som inte vill ha sina saker bankade på. Eller helt enkelt inte gå till någon annan.

Håller med om att problemet är föräldrarnas slapphet inte barnet. De behöver inte säga ifrån ett dugg, det räcker med att de hindrar hans framfart så att problemen aldrig uppstår. Ja, det blir mkt spring och lite kafedrickande för de här föräldrarna när de är borta, men det är smällar man får ta. Har själv en liten vild klåfinger-pojk, och när vi är borta hos folk med normalt möblerade hem så får man gå 2dm bakom honom och passa på vad han gör under hela besöket.

Tycker att föräldrarna ska sköta uufostran

Hur pass medvetna är föräldrarna? Det är ju inte det roligaste att tvingas berätta att man tycker att deras son är ouppfostrad.. Hur långt kommer man med ett bestämt 'nej'?

Mitt hem - mina regler. Jag säger till våra vänners barn om de är här och det har de inte problem med, och våra kompisar säger till vår son. Min mans bästa kompis (som inte har små barn längre) säger självklart till även när han är här om sonen busar eller bråkar med honom, det händer att barnet blir lite svartsynt men självklart har alla omkring vår unge rätt att dra gränser för vad han får göra med dem eller deras hem.

När tvååringen är hemma hos er tycker jag att du självklart kan säga till honom. Inte svårare än att säga Nej, så får du inte göra. Gör så här istället.

Om föräldrarna mot förmodan skulle bli sura så får du faktiskt påpeka för dem att det är ditt hem och om de inte ser efter sin son så gör du det. Vad de gör hemma lägger du dig inte i. Men antagligen blir de inte sura utan börjar försöka hålla efter ungen litegrann.

Jag tycker du har fått bra svar ang. att du har rätt att säga till i ditt eget hem men jag skulle nog faktiskt  vara lite tuffare mot föräldrarna. Helt enkelt fråga varför de inte säger till honom.

Nog kan jag ställa upp och hjälpa en tröttkörd förälder med att fostra deras barn i mitt hem men jag tycker inte att det är ett schysst beteende mot en vän att alltid bara sätta sig och fika hemma hos vännen och förvänta sig att vännen ska sköta mitt/mina barn.