Hur göra planerat kejsarsnitt till positiv upplevelse?

Ett planerat kejsarsnitt var inget jag kunde föreställa mig fram till för några veckor sedan och ungefär det sista jag ville men, min bebis ligger i sätesbjudning och mitt bäcken uppfyller inte säkerhetsnormerna för vaginal sätesförlossning, så det finns helt enkelt inget annat alternativ. Om en knapp vecka är det dags.

Jag var inte rädd för en normal förlossning men ser kejsarsnitt som en helt annan sak, det är ju trots allt en operation. Jag tänker att risken för komplikationer är större än risken för sätesbjudning och att det senare ju redan har inträffat, så jag fruktar att min återhämtning inte kommer att bli bra. Jag brottas med enormt negativa känslor bland annat av att ha blivit snuvad på en vanlig förlossningsupplevelse, på att få vara delaktig, och av att ha blivit sviken av naturen. Förtroendet för min kropp har sjunkit till noll. Jag upplever kanske inte det hela som ett misslyckande, eftersom jag inte ens får försöka, men känner ändå att jag inte duger. Intellektuellt sett förstår jag varför det är bäst med snitt, så alla "tekniska" argument för kejsarsnitt biter inte ett dugg på mig. Det är liksom inte det som är problemet.

Nu undrar jag vad jag kan göra och hur jag kan tänka för att skjuta allt detta åt sidan när det väl gäller (jag tror att jag måste acceptera mina känslor, att få dem att försvinna verkar inte gå) och göra mitt barns födelse till en så positiv upplevelse som möjligt. Jag tänker då på mentala strategier att ta till under förberedelserna inför snittet och under själva snittet, och på hur jag kan göra för att hantera en eventuell separation från barnet och fadern om de inte skulle få vara hos mig på uppvaket. Jag vill ju inte förstöra dagen med en negativ inställning, varken för mig själv eller barnets far, och jag vill göra vad jag kan för att inte drabbas av nedstämdhet eller depression efteråt. Det känns som om jag har gråtit mer än tillräckligt redan.

Tack på förhand!