2 avvikelser och nu erbjuden fvp... svárt val...

Hej!
Jag är inte lika långt gången som du, bara i vecka 15, och inte samma indikation. Istället fick jag fick dåliga siffror på KUB. 1:5 att barnet har Downs Syndrom. Jag är livrädd för missfall, har haft ett i 5:e och ett i 4:e månaden, så FVP känns verkligen inte lockande.

Min man och jag har pratat och resonerat. Om vi gör ett FVP som är "dåligt", kan vi då verkligen gå igenom en abort? Orkar vi med smärtan, blodet och att återuppleva de två tidigare gångerna? Kan vi någonsin förlåta oss själva om vi gör ett FVP som utlöser ett missfall? Det har även funderingarna kommit på vad som "krävs" för att få vara en del av vår familj. Krävs det "högskolekapacitet" eller räcker det med att bara vara just den lilla person som det blir? Om vi känner att vi inte klarar av ett barn med Downs Syndrom, vad gör vi då om vårat barn visar sig ha värre kromosomskador, får CP-skador vid förlossningen eller har en medfödd svår sjukdom? Skulle vi då bara lämna barnet på sjukhuset med hänvisningen till att vi i vår familj klarar inte ens av att ta hand om ett barn med Downs Syndrom, så hur ska vi då klara av det här handikappet? Nej, självklart skulle vi inte göra det, skulle det bli så får vi helt enkelt växa med uppgiften och klara av att ta hand om vårt barn.

Just nu avvaktar vi. Men vi har kommit fram till att Downs inte är nog för ett avbrytande. Är det så att vårt barn har DS så får vi helt enkelt göra det bästa av situationen. Vi hoppas, hoppas, hoppas att bebisen lever när det är dags för RUL och att allt då ser bra ut. Har bebisen svåra skador, ja då får vi kanske tänka om angående FVP, men vi vill verkligen ha vårt tredje barn i höst och vi kommer att göra allt vi kan för att det blir så.

Jag känner rent instinktivt att Downs inte är en anledning för abort. Jag är anti-abort generellt och báde min specialist samt min ul-läkare idag sa att "troligen är det ingen fara", men att risken finns.
Ringde min specialist och frágade om just grövre missbildningar och/el handikapp men iom att allt annat ság bra ut sá verkar det inte tyda pá det. Och báda dessa saker separat är inget alarmerande.
Min dotter hade tex endast en navelsträngsartär med, och hon är fullt frisk.
Samtidigt säger dom att normalt sett växer dessa cystor bort inom nágra veckor, men iom att báda dessa avvikelser är ngt man inte ser "varje dag" sá blir dom, tillsammans, en riskfaktor.

Tror jag läste att ca 2 % mellan vecka 16-24 upptäcks med cystorna, och 95% av dem växer bort till v. 28...
Vet inte statistiken för navelsträngen men som sagt, vet ur erfarenhet att det inte är ngn direkt fara för lilla livet.

Jag hoppas inte min man kommer trycka pá fvp, det känns inte som ngt jag vill behöva göra. Men jag kan inte heller neka han rätten om han verkligen känner att det är mkt viktigt för honom. Sá dá är det ngt vi máste komma fram till, tillsammans, med konsekvenserna i átanke.
Likasá känns abort som sagt allt annat än aktuellt, men tankarna kan ändá inte slutas snurra...

Om, hur, vad händer sen.... etc...

Jag máste dessutom ta beslutet - Nu - iom att jag är sá lángt gángen, har inte möjighet att vänta tills senast tisdag. Och provet skall helst utföras under samma vecka iom att det tar tid att vänta pá resultaten mm.
Sá det kom lite som en smäll helt plötsligt, samtidigt som min make är bortrest tills torsdag... *uff*

En annan sak som gör att jag är mot testet är att jag äntligen börjat träna och vill inte bli "förpassad till vila" nu. Inte nu när jag äntligen fátt igen min energi...

Min KUB som gjordes kan jag inte luta mej pá, dá dom mätte för tidigt (vecka 11 (10´+x) och tog blodproverna i vecka 15... som báde blev för sent och för lángt ifrán. Hade vart lättare om man hade haft det att "luta sej mot". =/

Usch, allt känns nu bara upp och ner.

Får man fråga hur det har gått? Tog ni beslut att göra fvp?

Frága pá. =)
Jag gjorde aldrig testet till slut... Och när jag väl satt där och beslöt att inte göra det var det som en stor sten som föll av axlarna. Jag är inte orolig längre för kromosomavvikelse heller dá hon verkar i övrigt helt perfekt.
Sá jag tror bara det hela vart en liten "skrämmning", eller det är iaf vad jag hoppas. Vecka 29 och fár ju inte reda till 100% försän födseln. Men som sagt, inget fvp... kändes inte rÄtt helt enkelt att ta risken iom att jag ändá inte skulle gjort abort...