Utnyttjad som barn och nu vill sambon ta en paus för att vi inte har något sexliv.
Hej.
Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 6,5 år och bott tillsammans i snart 4 år.
I början av vårt förhållande hade vi underbart sex. Vi hade distansförhållande och träffades på helgerna, under veckorna byggde vi båda upp förväntningarna som vi hade för helgen, vad vi skulle göra, om hur vi skulle ha sex osv.
Jag gick in i väggen som 2o åring och vart sjukskriven och hemma 1 år. Började även att äta citalopram (antidepressiva) som jag fortfarande gör.
Började känna mindre och mindre lust för sex, tvingade mig själv till det ett par gånger då och då för att jag saknade känslan av vårt sex i början av förhållandet. (Min sambo har aldrig tvingat mig!) Det vart bara värre och värre och ju sämre jag mådde psykiskt destå minder sex hade vi. Det var rätt skönt i början av min sjukskrivning, för då kände jag att min sambo tyckte vi skulle ta "livet" i min takt, så då föll en stor last från mina axlar och jag kunde tänka på annat än att försöka ha sex. Det gick 1 år och jag började må bättre men samtidigt fick jag en känsla av att blivit utnyttjad tidigare. Jag vände ut och in på de killar jag tidigare träffat (vilket var få) men kunde inte hitta någon situatuion som skulle kunna få mig att känna denna känsla.
I början av detta år kom jag och mamma att prata om en händelse där jag och min pappa var ute med hans båt. Mamma och pappas skiljdes när jag var liten och pappa gick bort i min tonår på grund av hans alkoholproblem. Mamma undrade vad som hände när vi var ute med båten för jag hade varit så himla konstig när jag kommit hem därifrån.
Jag mindes inte så mycket av händelsen men sa det jag kom ihåg till min mamma, att vi var ute med båten och mötte upp pappas kompis och hans dotter.
Jag kunde inte riktigt släppa obehagskänslan jag fick av att tänka på detta och efter ett par veckor fick jag s.k. flash backs bilder och idag vet jag att denna man (pappas kompis) utnyttjade mig sexuellt. Eftersom jag fortfarande jobbar med att få tillbaka minnesbilden så vet jag inte helt klart vad som har hänt.
Nu till själva dilemmat. Min sambo har självklart tröttnat på att vi inte har något sexliv. Ibland leker jag med honom i duschen (vilket är en av mina trygghetszoner) men ett genomfört samlag har vi inte haft på jag vet inte hur länge. Kanske någon gång i höstas eller så. Usch låter verkligen hemskt. Och det är det.
Nu har jag en väldigt hemsk upplevelse som jag går igenom och försöker hitta ett sätt att leva med. Detta är egentligen barar "2 månader gammalt" så det är rätt nytt. Men min sambo har redan börjat prata om att vi kanske borde ta en paus och att han tycker det är jobbigt.
Jag förstår honom, verkligen. Och han säger att han älskar mig och vill vara med mig men att jag också måste förstå att han har behov och att han måste må bra. Självklart vill jag det. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag klarar mig ifall han lämnar mig nu när jag går igenom detta helvete.
Jag har frågat flera gånger, då jag är rädd att han ska lämna mig varje dag, om han kan säga att vi försöker x månader och sen tar en diskussion om hur vi ska göra i framtiden (självklart ska vi ha en öppen dialog under loppets gång). För nu går jag runt och mår otroligt dåligt på grund av vad som har hänt och också för att jag är rädd att han ska lämna mig.
Är jag helt ute och cyklar med mina tankar? Jag vill gärna tro, att om vi hade ombytta roller och jag älskar honom så mycket som han påstår att han älskar mig, så skulle jag göra allt för honom även om det ibland skulle vara att man fick "leka själv".
Jag behvöer verkligen råd. Ska jag ta steget och lämna den som jag alltid trott att jag kommer att gifta mig med och skaffa barn med? Och i så fall hur orkar jag med allt som händer i mitt liv just nu?
Tacksam för svar!
Mvh Alexandra