Hatar jobb

Jag tänker så. Har alltid gjort. Förstår inte meningen med livet och vill inte utsätta mitt barn för detta. Varför vill man leva ett liv som man "måste göra det bästa möjliga av"? Jag hatar det...

Jag tror att mina tankar beror på en depression. Men har alltid haft dom. Ända sedan grundskolan. Ångest på kvällen innan skolan/jobbet, kunde inte sova... Och när klockan ringer på morgonen så har jag bara tankar på självmord, för jag vill inte leva det livet. Som TS skriver så har jag också tänkt att alla andra måste vara supermänniskor som står ut. Om nu alla har dessa tankar och känslor som jag har. För dessa tankar kommer ju varje dag det är jobb dags. 5 dagar i veckan. Lönt att leva för det?

De enda tips jag kan ge dig TS är att sätta upp mål som belöning. T.ex en resa. Att ha ett lite stressigt jobb är bra för mig för tiden går fort så jag hinner iallafall inte må dåligt när jag väl är där.Om man som jag är extra deprimerad av att vakna tidigt så är det ju ett tips att hitta ett jobb där man kan arbeta eftermiddagar, kvällar och nätter. Eller köpa en sån väckarklocka som väcker en med gradvist ökande ljus. Den hjälper, tro det eller ej. Kanske ett jobb där man jobbar skift, som gör att det inte är samma rutiner hela tiden. Blir du uttråkad lätt så kanske bemanningsföretag hade varit något för dig.

Jag hade gjort vad som helst för att få vara hemmafru. Hade nog varit lycklig då. Det handlar inte om någon lathet. Inte för mig iallafall. Jag får riktig ångest och blir deprimerad av att leva ett sådant liv. Inte sån depression som alla får på söndagar, utan riktig depression som lett till sjukskrivning när jag inte stått ut utan kollapsat psykiskt.

Ibland undrar jag om man helt enkelt har för mycket förväntningar på livet? När man är liten uppmuntras man att vara kreativ och ha roligt, skaffa sig intressen,  föräldrarna förväntar sig att man ska göra allt det där roliga som de inte hann med, reklam och media bläser upp att man ska resa, vara snygg, laga underbar mat men ändå vara smal, träna, bla bla bla... Men till syvende och sist består de flestas liv av kontoret och hushållsarbete. Precis som alla här så känner jag ofta att livet är meningslöst om det bara handlar om detta men kanske får man ändra inställning. Njut av det goda kaffet på morgonen. Se hur syrénerna blommar! Unna dig något när lönekuvertet kommer som inte är nyttigt utan bara njutning. Det behöver inte vara en stor grej. Världen är ändå vacker om man bara tar sig tid i några minuter och upplever det.  Och varför inte åka till regnskogen och leta fisk på semestern?

Jag är då tveksam till om det är värt det.
Att leva alltså.
Om livet inte är bättre än såhär.

Arbete gör man för att få pengar (papperslappar med siffror). Med de pengarna kan man köpa någon annans arbetsinstats. Arbetsinsatsen kan vara t.ex. allt med bostaden, transport, tjänster, kläder eller mat. Eller dator och bredband.

Mina positiva billiga saker i livet är familj, natur och löpning.

Men utan mat och tak över huvudet med el överlever man inte i dagens samhälle.

sen lyxar vi väl till det med bredband, tv, telefoni.
men slapp jag jobba skulle jag lätt sluta med de sakerna.

grejjen är det att jag skulle behöva jobba länge för att ens ha råd med det. Min sambo pluggar inte och min månadslön är inte direkt stor även om jag jobbar heltid. Det känns som att vi trampar på samma plats, bor i samma lägenhet, samma skänkta möbler, skaffat några små skulder men annars har inget hänt sedan vi flyttade ihop när vi var 16.

Kan sambon börja jobba också? Då borde ni få lite bättre ekonomi.

menade naturligtvis min sambo pluggar och jobbar inte. Han jobbade förut när jag pluggade. Men han avskyr jobb nästan mer än mig. Han var en annan människa då. Pratade knappt var dyster. gick totalt in i väggen och pratade inte med mig om hur dåligt han mådde. Det är först nu när han pluggar som han är sig själv igen. Och då drar jag hellre större lasset än att se honom lida igen. sen är det inte mer än rätt då jag inte jobbade vidare mycket när jag pluggade. Han sköter städning, och jag städar lite bara det är jag mycket tacksam för.

vi kanske inte är värödens bästa blandning, två som avskyr jobb :(

Ni kunde skaffa en liten stuga i skogen, odla potatis och grönsaker, ha höns och en mjölkko, hugga ved och hoppa in lite som timvikarie nånstans för att få pengar till el och bredband!

jag skulle inte ha så stora problem med en stuga i skogen. Antingen det eller att man får ett riktigt välbetalt jobb så man kan förtidspensionera sig eller gå ner rejält i timmar.

Känner igen mig från hur jag hade det förr. Sen utbildade jag mig till ett roligt jobb och söndag/morgonsångesten äro borta.

Ja alltså, jag var inte ironisk där. Ibland tänker jag att det hade varit jäkligt nice med en stuga och att klara sig på mindre.

men vart hittar man ett roligt jobb då?

Man tänker såhär "vad skulle jag jobba med om det inte fanns några ekonomiska/geografiska eller andra begränsningar?" och när man utrönat det så inser man att det ju är möjligt ändå! Man har bara inte tänkt så långt för man har låst sig i tanken på att "jamen det där går inte"

Jag har utbildat mig till ett roligt jobb. Det är mitt drömjobb. Men med drömjobb menar jag det bästa av det onda. Jag gillar mitt jobb egentligen, även om jag blir uttråkad snabbt. Men ångesten finns där alltid ändå, hur mycket jag än gillar det. Enda gången jag inte har ångest är om jag jobbar 24/7 för då har jag inte tid att känna ångest. De perioder jag jobbat så extremt mycket så har jag mått som bäst.

Med fiskar i regnskogen.
Skådespela mot Johnny depp bland andra.

Så då var den listan slut.

Jag kände precis som dig! Är livet värt att leva när det är så här. Räknade ner tiden hela tiden. Måste så fruktansvärt dåligt och ångesten som kröp på innan man skulle sova. Bara för det så kunde man inte sova...

Visade sig att jag hade ADHD!

Vet inte om jag någonsin kommer klara att jobb mer än 4 månader...
Brände ut mig totalt när jag pluggade!

Nu vet jag att jag har ADHD och att jag får jobba utrifårn det. Först ska jga lära mig klara vardagen på ett bra sätt...

jag håller verkligen med och jag har sån aggression och oförståelse över hela grejen. inga uppmuntrande ord är hjälpsamt heller för den delen, ?du har helger? ?semester 5 veckor? (av 52?!) ?de blir roligare om du tycker om dina arbetskamrater? ?hitta nåt nytt?. okej alla andra olyckliga dagar förutom helger och 5 veckor semester? känns fan helt jävla outhärdliga. vad är mitt mål supposed att vara? blir 65? vi får ett riktigt liv när våra bästa år är över. när vi är trasiga och inte orkar mer. helt Ärligt vad fan är de o försöka va positiv över? vill jag inte måste jag vara lat eller behöver en terapist för de borde va såhär och man bör va okej med det, det handlar absolut inte om att jag känner mig rånad på nåt jag aldrig får tillbaka o de e en jävla massa tid jag kunde spenderat på saker som gör mig lycklig istället för o bara  överleva och göra systemet, företag och liknande lyckligt. jag ska gå upp tidigt och ta mig, sluta efter 9 timmar med ont i kroppen, kanske handla, laga mat i närmare en timme, diska, duscha så jag är fräsch för jobbet, kanske till o med att jobbet är krävande så går vi o tränar för o förebygga skador (för jobbet) sen förbereder jag lunch och frukost till jobbet, kanske får nån liten timme o ta de lugnt sen ska jag sova och börja om. de är ett jävla skämt. helt ärligt nej de finns inget jobb i världen som gör det bättre, även om de är med min familj är de fortfarande 9 h, 5 dagar i veckan och domdär 5 dagarna kan man knappast räkna att man har fritid överhuvudtaget. de finns ingen jävla ork kvar endån. 

jag har mina ideer på realistiska saker man kan göra för att slippa men de kommer ta sin tid, och jag vette fan om jag orkar va olycklig i 10+ år till. om de ens är värt det

Så här säger jag
Fokusera på att vara tacksam för det du har. Du är frisk, har en sambo, har ett tryggt ställe att bo. Är väldigt många som skulle döda för den situationen. 

Sedan finns det alltid möjlighet att byta jobb. Jobb som personlig assistent, äldrevård, Ica  osv kräver ingen utbildning.