Han vill inte ha barn
Det börjar bli en slags kris i frågan om barn. Jag vill så gärna ha barn och han vill inte. Vi har varit tillsammans i fem år, är även förlovad, precis skaffat hus och har fast jobb båda två. Vi är fortfarande väldigt unga - jag är 22 och han 21. Jag såg vårat husköp som början på ett nytt liv - ett till liv. Men ack så fel jag hade.
Hans åsikt är ungefär att livet stannar medan jag tycker att livet börjar. Det är mitt mål i livet, att ta hand om vårat barn. Men min pojkvän han är inte redo säger han, han vill resa runt och få klart i huset. Men jag ser inget hinder med en bebis i livet. Vi kan resa när vi vill, huset blir aldrig klart utan det kommer nya projekt hela tiden. Huset är i tipptopp som det är och nyrenoverat i det flesta rum. Men min pojkvän är extrem och har en massa projekt som soldäck och bastu och grejer.
Så vad ska vi vänta på? Nu är situationen väldigt olycklig. Vi har kommit till ett stadje då jag börjar gråta bara vi älskar. Jag tänker tanken om min spiral inte varit i mig. Jag får panik då jag tänker att spiralen ska ut då jag är 25. Det är ungefär den åldern han har tänkt sig. Hur ska jag kunna vänta? Jag drömmer om barn, det är barn omkring mig, jag tänker bara på barn. Värt att nämnas är också att mina vänner och syskon har barn sen några år tillbaka.
Vill också nämna att så fort jag pratar om barn så blir han sur och går därifrån. Han säger att jag är omogen som tror att jag ska bli lycklig bara jag får ett barn. Jag säger nu att jag mår dåligt bara av tanken att vänta så länge. Han säger att jag inte är redo att bli mamma när jag gråter och beter mig omoget i gällande frågan. Man ska inte stressa fram en unge, säger han.
Jag vill vara ung mamma, jag vill leva länge med mitt barn. Jag vill att barn nr två inte ska behöva vara tätt inpå bara för att man inte ska bli för "gammal". Mina föräldrar och hans föräldrar håller ihop fortfarande, vi är inga skilsmässobarn som gör att det är de han är rädd för.
Min livs kärlek. Vad ska jag göra? Mitt liv går ut på att vara mamma känner jag. Jag är så redo man kan bli. Vill inte vänta i flera år och gå ofrivilligt barnlös för hans skull. Jag känner att jag har ingen kontroll över frågan. Jag måste ju vänta till han vill, det är ju så det går till. Jag har även gjort abort för några år sedan då vi fortfarande gick skola. Jag frågade han om han ville behålla det, även om jag inte ville det, för att situationen och ekonomi inte var stabil, så frågar man ju, det gör man. Men det var blankt nej och ingen tanke på hur jag skulle känna och tycka. Det var bara jaa, men absolut, inte kan vi ha nån unge nu.
Han säger till mig att jag måste vara stabil i mig själv. Jag måste må bra före jag får ett barn. Han kan inte förstå att jag kan må dåligt över att jag går utan barn ofrivilligt. Eller är det normalt? Kan man vara ledsen över en sån fråga. Jag vet ju att han vill ha barn, bara inte nu. Förut sa han att han inte visste om han ville ha barn, det kunde han ju inte svara på nu. Men då sa jag rakt ut att vill inte han ha barn då är det ingen idé att jag väntar till att han kanske vet svaret på den frågan. Jag vill inte spendera en massa år på han om han inte har samma mål som jag.
Det finns så mycket att säga. Men kortfattat; jag vill ha barn, pratar jag om barn så vill han absolut iinte ha barn säger han. Håller jag på att pressa han till barn så kommer det inte att bli något. Är jag ledsen över frågan så säger han att vi kan sälja huset, för det kommer inte bli något barn nu. Paniken stiger. Jag vågar inte öppna mig, inte prata om det, för då blir det inget. Då pressar jag han. Jag ska hålla allt inne mig och vara ledsen själv. Inte kunna dela med mig av mina känslor och frågor. "Vill du ha barn nu får du väl gå och knulla nån på stan så får du dig en unge", jag orkar inte höra sånna saker igen.
Varför vill han inte? Han säger även att "slutar jag tjata nångång så kanske det blir av.." Får sån press och ångest att inte säga nånting.
