Skulle vilja försöka få ett barn till, men stor oro

Hej!
Min historia är en graviditet där jag mådde bra hela tiden (tror aldrig jag varit mer nöjd och harmonisk). Fick svårt att gå mot slutet och kände mig stel (van att träna men en muskel i skinkan började krampa vilket gjorde att jag knappt kunde gå under några veckor). Gick över tiden och blev igångsatt. Allt gick bra och snabbt. Kräm kl 19, öppnad 3-4 cm kl 22, barnet fött kl 04. Fick värkstimulerande, hade väldigt ont under hela förlossningen, men ville att den skulle ske så naturligt som möjligt. Kände knappt några värkar i utdrivningsskedet. Men vår dotter kom till slut!
Mina "problem" kom efter detta. Hade ingen mental förberedelse. Enda barnet till föräldrar som enbart har positiva minnen från allt som har med förlossning och småbarnstid att göra trots att jag hade kolik i 9 mån och hade vänt på dygnet. Få vänner med barn, de närmaste, de paret som berättat har endast pratat om en positiv upplevelse från början till slut. Dåligt påläst, tänkte att jag läser på om tiden efter förlossningen när den kommer, ville inte gå händelserna i förväg (men sen hade jag inte tid). Trodde jag skulle vara lik dessa förebilder. Efter min förlossning var jag helt slut och låg i sängen de 5 dgr vi var på BB. Kände mig trygg där och allt kändes bra. På väg hem kom paniken. Hur ska jag orka det här! Jag är ju helt slut! Kändes som att jag var jetlaggad och bakfull samt varit med om en trafikolycka (utan att jag vet hur det sistnämnda känns). Om en vecka går min man tillbaka till jobbet. Jag bara grät. Sista dagen min man är hemma kommer jag upp ur sängen och ut på en liten promenad. Sedan börjar kampen för att klara vardagen. Amma, komma upp, dusch, amma, frukost, amma, åka iväg, amma, göra ärenden, amma, äta lunch, amma, åka vidare, amma, åka hem, amma, kl 18 min sambo kommer hem, jag är helt slut och bara gråter. Var dock tvungen att ha detta program för att klara dagen, hemma bara grät jag och kände ilska mot vår dotter som bara skrek. Efter ett halvår börjar det lätta något. Efter 9 mån känner jag mig nästan som vanligt igen och efter 1 år nästan inte trött. Först när min dotter börjar på förskola när hon är 1.5 år och jag är  tillbaka på jobb kan jag känna mig nästan som vanligt igen. Minus att jag inte är i fysiskt samma form som tidigare. När jag pratar med andra upplever jag inte att de upplevt/upplever första tiden som jag. Känner att jag bara är negativ och klagar. Men det var realitet för mig. Jag förstod knappt hur jag skulle överleva dagen. Allt extra. Som en BVC sköterska som inte tyckte att vår dotter skulle sova med oss efter eller ammas på natten efter 4 mån då det skulle påverka hennes förmåga att somna och sova själv för all framtid, fick stora konsekvenser i form av ännu starkare ångest hos mig både av att försöka genomföra detta i 3 mån och av att sedan ta beslutet att inte göra det. Orken hos mig fanns inte för att hantera annat än det mest basala. Till detta kan också läggas att jag under de första 2 mån hade en temp runt 38-38.5, har vanligtvis strax under 37, samt kände yrsel och illamående, men inget fel hittades. Jag hade även molande strålande värk från ryggslut, axlar och nacke, som lindrades med sjukgymnastik, men fanns kvar tills vår dotter började förskolan och kommer tillbaka nu när jag är sjuk, stressad eller bär henne för mycket. Värken i ryggslutet påminner starkt om min smärta under själva utdrivnignsskedet och jag tänker att något kan ha "gått snett" då. Jag fick även lindring havandeskapsförgiftning mot slutet av graviditeten, som gjorde att jag sattes igång något tidigare än vid vanlig överburenhet.
Inser att mina funderingar kanske faller lite utom ramen för de frågor som är tänkta för detta forum. Men har sett dina tidigare kloka svar och kanske har du något råd även till mig? Jag blir 36 år i höst och vår dotter är nyss fyllde två. Hade det inte varit för upplevelsen av "mammaledighetestiden" skulle jag inte tveka att försöka få fler barn. Men denna upplevelse gör att både jag och min man drar oss. Vår relation fick sig en verklig törn och han tyckte bara att jag var negativ och jobbig hela mammaledigheten (vilket jag var eftersom jag mådde så dåligt och hade svårt att se positivit på tillvaron). Jag har svårt att släppa detta och ältar och sörjer att jag inte kunde njuta av mammaledigheten, samt är rädd för hur det ska bli med ett andra barn. Kram Lea