Vad anser du om självmord?

Alla autonoma, självständiga, individer har rätt till sitt eget liv, och således även rätten att ta sitt eget liv.
Det är i mitt tycker oetiskt att skuldbelägga de som har för avsikt att begå självmord.

Alla autonoma, självständiga, individer har rätt till sitt eget liv, och således även rätten att ta sitt eget liv.
Det är i mitt tycker oetiskt att skuldbelägga de som har för avsikt att begå självmord, för hur egoistiskt är det inte att kräva av en annan människa att gå emot sina egna önskningar för en fortsatt tillvaro bland ångest och smärta?

Alla autonoma, självständiga, individer har rätt till sitt eget liv, och således även rätten att ta sitt eget liv.
Det är i mitt tycker oetiskt att skuldbelägga de som har för avsikt att begå självmord, för hur egoistiskt är det inte att kräva av en annan människa att gå emot sina egna önskningar för en fortsatt tillvaro bland ångest och smärta?

Jag satt och såg hjälplöst på när min pappa sakta tynade bort, när hans kropp steg för steg blev invaderad av tumör efter tumör, först var det njuren,
sen kom ryggen som slog undan hans benfunktioner och satte honom i rullstol, han som alltid älskat att springa.
Sen kom magen, den gav honom inre blödningar som i sin tur gav honom en stomipåse.
Sen ena armen.
Sen hjärntumör som slog ut hans smaklökar, allt smakade sågspån efter det, samt hans förmåga att kunna bedöma avstånd, han kunde inte hitta munnen med gaffeln och var tvungen att bli matad för att få i sig något alls.
Till sist kom skelettcancern, den jävliga som gjorde varje rörelse till en plåga.
En smärta som inte morfin rådde på tillräckligt.

När jag såg denna genomsnälla, livsbejakande människa som alltid hållt sin självständighet, integritet och värdighet så högt, när jag såg honom så hjälplös, i behov av hjälp för allt.
I såna smärtor som han hade på slutet, utan hopp om förbättring.
När läkarna gett upp och allt som återstod var palliativ vård, men framförallt när han som hela tiden kämpat i flera år själv sa att nu gav han upp, nu gick det inte längre, nu orkade han inte mer.
Och jag vet att hade han kunnat då så hade han tagit livet av sig.

Då önskade jag av hela mitt hjärta att han skulle få dö, så fort och lätt som möjligt och det var trots en enorm sorg också en lättnad när det väl till slut hände. 

Själv har jag en lungsjukdom som sakta kväver mig, och inte nu, men så småningom kommer jag att drunkna i mina egna kroppsvätskor.
Det är en oerhört skrämmande tanke och jag kan säga att jag kommer se till att det aldrig kommer hända, innan dess, när det börjar närma sig kommer jag att ha dött för egen hand.
Inte nu, jag har ingen dödslängtan, men när det är dags, vill jag själv avgöra hur och jag vet redan nu hur, jag har förberett mig.

Det finns tillfällen då man faktiskt väljer att få dö, för att alternativet är värre.
Och det finns saker som aldrig kan bli bättre.
           

Jag är väldigt kluven, har drabbats av två nära och omtyckta personers självmord i år, och det är verkligen blandade känslor som härjar.
Dels förståelsen, de mådde så fruktansvärt dåligt, fick usel hjälp, blev snarare stjälpta av vården. De satt i skiten  på så många sätt och hade kämpat i så många år och det blev inte bättre utan tvärtom..
jag vet, jag har varit där också..pga en felmedicinering, men jag var tack å lov i så dåligt fysiskt skick att jag inte hade en chans att göra något åt det och dels hade jag inte riktigt hamnat i det läget att jag trodde att alla skulle få det bättre utan mig, utan det var många tankar om barnen..att jag inte ville göra dem illa..Samtidigt som jag kände att jag står inte ut må såhär en minut till..
Iaf så har jag som sagt förståelse för att dessa två personer inte längre orkade, samtidigt som jag mellan varven är känslomässigt är upprörd och oförstående.
Tankarna och känslorna blir till ett enda kaos.."varför"? "kunde jag gjort något mer?"  " hur i helvete kunde du?
"jag förstår att du inte orkade mer"  "hur kunde du visa dina barn, som redan hade det tufft å mår dåligt mellan varven, denna utväg?"  "nu slipper du iaf lida mer"  men "varför i helvete ska vi tvingas lida för och leva med detta resten av våra liv?" 
Brukar säga att om jag någon gång träffar på dessa två igen så kommer de få sig en fet örfil och sen en stor kram.

Innan detta hände och såklart fortfarande så anser jag att en människa ska ha rätt att avsluta sitt liv, inte behöva pina sig igenom det för andras skull osv.
En människa som ligger och bara blir sämre i någon fysisk sjukdom som ändå avkortar livet och enbart blir till svårt lidande ska ha rätt att säga att "nu är det nog"
MEN jag anser också att många tar sitt liv i onödan, alltså såklart känns det nödvändigt för personen ifråga, men det måste finnas ett bättre stöd i samhället för dem som halkar snett och bättre vård att få för dem som mår psykiskt dåligt och som faktiskt söker hjälp!
Där det finns sätt att få personen få personen i bättre skick igen och chansen till ett mkt bättre liv fortfarande finns kvar..det kräver en hel del och det behövs förmodligen stöd på många olika plan..men det är mkt lättare att skicka hem en person med lite nya piller och sen bara hoppas att det går vägen...vilket det ju inte alltid gör

Ja, för den som lider av sitt liv. Det går då att se det från två perspektiv, de som blir kvar och de som tar sitt liv. Hur som helst anser jag att självmord är tragiskt, vilket passar båda perspektiven. För jag känner att den som tar sitt liv, vilket helvete han befinner sig i som driver honom till detta. Och de som blir kvar, vilket helvete de får genomlida efter att ha förlorat en älskad.

jag tror inte att det finns någon som inte håller med dig om att det är tragiskt när ett liv måste avslutas i förtid

Jag håller just nu på att läsa en massa om det i etiken och det går att se det från så många olika perspektiv...Men jag har min egen åsikt i detta trots allt. Om t.ex. min son lider av en allvarlig sjukdom och lider såpass av den och ville inget annat än att få avsluta sitt liv så skulle det nog vara det bästa för honom att få avsluta sitt lidande, även om det skulle knäcka mig totalt att mista honom.

Om han pga psykiska besvär tappade hoppet om livet och därför ville ta sitt eget liv skulle jag ändå kämpa med att ge honom tillbaks hoppet. Jag skulle inte kapitulera lika lätt som inför sjukdomen/fysiska lidandet, utan försöka få honom att känna att det är värt att leva, så mycket det går. Hur självisk jag än anses vara.
Jag vet att det går att problematisera in absurdum när det gäller etiken kring självmord, tills det inte går att ha en åsikt om det, men jag måste helt enkelt förbise alla olika invändningar och gå till mig själv och hur jag skulle känna och tänka kring självmord, i synnerhet när det gäller närstående. För när det drabbar en så går det inte att vara så jädra objektiv längre. 

Det är väl tveksamt om man kan ta "rätt" beslut när man är kliniskt deprimerad, så ska man ta sitt liv med medhjälp ser jag hellre att det är pga terminal sjukdom.

Jag anser också att man måste få välja att avsluta sitt liv om det verkligen inte finns något hopp, men för egen del så tycker jag det vore att ge upp.

Då har världen vunnit över mig och det kan jag inte tillåta.

Jag tycker det är synd. Åtminstone när det handlar om fysiskt friska människor som "bara" fått det jobbigt psykiskt. Eftersom det faktiskt fanns hjälp, men h*n fick inte den. Ungefär som när någon dör av en blindtarmsinflammation.

Ta självmord är helt okey, men ta sig en röka det får man inte för det är ju farligt :p

Den nivån ligger det i vårt moraliska förfall i detta land.

Min upplevelse är att det förhåller sig tvärtom!

Rökare anses inte psykiskt sjuka trots att de också "tar livet" av sig (om än inte med vilje, deras önskan är ju inte att dö) medan många anser att enbart viljan att avsluta sitt liv i förtid är ett bevis för psykisk sjukdom.