Hur kan jag sluta att bara klanka ner på min sambo?
Hej,
Jag och min sambo har varit tillsammans i drygt 10 år. Vi har tre barn ihop och har nästan aldrig bråkat om nåt. I början av vårt förhållande pratade vi väldigt mycket med varandra. Jag var rätt ofta ledsen. Det handlade alltid om att jag inte kände mig sedd och att jag tyckte att han inte gjorde tillräckligt mycket hemma. Det har hänt jättemycket sedan dess och han bjuder till, både när det gäller att visa uppskattning och vad gäller hushållsarbete. Problemet är nu att jag inte kan låta bli att påpeka små brister i det han gör hela tiden. Istället för att säga "vad bra att du gjort frukost" kan jag säga "men, oj vad mycket gröt du kokat" eller "varför har du inte tagit fram något åt barnen att dricka" eller liknande. Och varje gång jag säger så så dödar jag ju lite av kärleken. Jag vill ju inte bryta ner vår kärlek, så varför gör jag det? Barnen börjar förlora respekten för sin pappa eftersom de får höra att han gör fel hela tiden och inte kan. Och det skär verkligen i mig när jag ser det. Han säger aldrig ifrån eller står upp för sig mot mig utan blir tyst och undanglidande. Han har mer rollen som barn än som pappa i vår familj.
Det blir jätteofta konflikter mellan honom och barnen och han är jättedålig på att ta vuxenrollen. I morse skulle han flytta på min sons stol, när han satt på den, eftersom han tyckte att stolen stod för nära honom. Han bara flyttade på stolen så att pojken höll på att ramla av. Han blev förstås jätterädd och skrek till "men pappa, vad gööör du. jag kunde ju trillat av!" Varpå min sambo säger nåt i stil med "jamen din stol stod för nära. jag var tvungen att flytta på den för att få plats" och jag blänger på min sambo och väser ur mungipan "det skulle kanske passa att säga förlåt". Och min sambo säger "ja förlåt, MEN du satt så nära så jag kunde ju inte röra mig, så jag var tvungen att flytta på din stol" jag tiger och hoppas att det inte ska urarta i ett käbbel på sexåringsnivå. Såhär är det hela tiden när min sambo är hemma och jag vill, men kommer inte ur det här mönstret. Han bråkar med barnen, jag påpekar att han beter sig som ett barn, inför barnen. Inte bra.
Han konkurrerar även med barnen om min uppmärksamhet, särskilt vid frukost och middag då vi äter tillsammans allihop. Istället för att lyssna på barnen och hjälpa dem att hälla up och ta för sig och sitta still så börjar han berätta om något eller sitter bara i sin egen värld och tänker. Samtidigt som de två äldsta barnen antingen bara sitter och låter för att överrösta och få uppmärksamhet eller försöker berätta något de med. Vi har pratat en hel del om det, att jag önskar att han var mer närvarande, men han verkar inte ha den förmågan. Det blir inte bättre av att han nästan alltid har hörlurar på sig hemma. När han går på toa, diskar eller hänger tvätt så tar han på sig sina hörlurar. Det innebär dels att jag inte kan prata med honom utan känner mig lika ensam som när han inte är hemma. Dels hör han inte barnen och det blir jag som får ta alla "kan du hjälpa mig att klippa?" "jag har bajsat" etc... Mycket frustrarande. Jag har bett honom hundratusen gånger att ta av sig hörlurarna. Varför fortsätter han att ha dem?
Vi har pratat om familjerådgivning i flera år, men vi tar oss aldrig för. När jag och min sambo är ensamma med varandra och då vi umgås med andra vuxna så har vi det jättebra. Det är i samspelet med barnen och då det kommer till hushållsarbete som han blir en trulig tonåring och jag bara understöder det beteendet. Hur kommer vi ur detta?
I och med det här så har även vårt sexliv i princip dött. Tre gånger på ett år. Så fort han kliver in i rollen som Man och jämlike så tycker jag att han är väldigt attraktiv. Men så länge han beter sig och blir behandlad som ett barn så går det ju inte.
HjälP!