Hur bestraffar ni ert barn?

Som svar till TS

Jag tror personligen att man ska vara allvarlig, lugn och ha ögonkontakt med barnet samtidigt som man förklarar vad det är barnet gjort eller inte gjort för honom/henne.

Där efter kanske man förklarar att om detta händer igen så kommer det här (vad det nu är?)  att hända.
Då har man gett barnet en chans att bättra sig och visat att man även tror att barnet kan sköta sig.

Gör barnet inte det så händer vad det nu var man sa skulle hända. Och då lär sig barnet förhoppningsvis att lyssna och att mamma/pappa menar allvar.

Ja, visst. Och det kan man med fördel lära barn utan att bli arg .

Ja, och det är jättehärligt när man inte blir arg. För ser du, jag påstår ju inte att man med nödvändighet måste bli arg.

Men du påstod ju att man curlade annars......eller missförstod jag?

 

Vad gäller riktigt små barn så tycker jag inte att det härligt, utan mitt ansvar. Att man ändå kan bli arg är naturligt och mänskligt, men då ber man om ursäkt .

1. Ja, du missförstod då.

2. Jag vet att du tycker att man ber om ursäkt då.

Du har rätt men frågan är hur och när barnet lär sig vad mitt/ditt/vårt.
Jag tycker man kan tala om och visa saker barn inte förstår för att de tidigare ska lära sig/förstå det, hellre än att invänta någon särskild ålder eftersom det kan innebära att inlärningen dröjer i onödan.

Man behöver inte bli arg men att lungt och sansat tala om eller visa att detta är fel så kan barnet lära sig det långt innan den egentliga förståelsen kommer. Hur ska barn annars lära sig?
Hela barndomen är ju som en enda långskola inför vuxenlivet och mycket av det vi lär oss får vi inte den riktiga förståelsen för förrän som vuxen. Långt innan dess har vi behovet avatt kunna bete oss för att fungera i olika miljöer och med olika människor. Det är inget vi kan välja bort.

Utvecklingen i de här åldrarna är enormt accelererande och skillnaden på 3 och 12 mån är så stor att man knappt kan nämna de samma vecka.
Jag har svårt att själv sätta en åldersmässig gräns då det är väldigt inviduellt men när barnet är mottagligt på samma sätt som en hund tycker jag man kan börja tala om och visa vad som är rätt och fel. Förståelsen för detta komer långt senare hos människan och i de flesta all aldrig hos djur.

Har funderat lite sedan igår. Jag kan på fullaste allvar inte komma på något ett barn under 2 år skulle kunna göra för att jag skulle anse det rätt att bli arg på barnet.....varken mina ena eller andras. Det innebär självklart inte att jag inte visar vad som är rätt och fel för så små barn, men att bli arg på dem tycker jag är fel. Självklart är vi alla mänskliga och kan bli arga ändå och det gör oss inte till värdelösa föräldrar, men jag kan inte för mitt liv tycka att det är rätt = man ber om ursäkt....precis som när man gör andra fel mot människor.

 

Miljarden, du pratade om att människor var rädda för ilskan för att de såg ilska som ett symptom på bristande kontroll och att du tyckte att det var ett felslut. Jag håller med dig, så till vida att ilska per automatik inte innebär att man har tappat kontrollen, men den kan utan tvekan innebära det. Om/när jag blir arg på barn under 2 år så anser jag att det handlar om bristande impulskontroll. OBS! Utgår från mig själv nu. Eftersom JAG inte kan komma på en enda orsak som jag skulle tycka berättiga att jag blir arg på ett barn i åldern 0-2 år så skulle det utan tvekan handla om bristande imulskontroll om/när jag blir det. Håller till fullo med Lövet2 här. Det skulle vara mänskligt, men fortfarande inte rätt. Mänskligt, men jag ser absolut ingen pedagogisk vinst i det överhuvudtaget, tvärtom.

 

Om vi nu ska snacka hundar så vet ju alla att en hund uppfostras bäst med positiv förstärkning, straff har ingen annan verkan än att de blir "tossiga" eller i bästa fall kuvade. De behöver även aktiveras och erbjudas utmanade uppgifter i den utsträckning som krävs för rasen. En del har väldigt hög energinivå och är lite mer krävande för sina hussar och mattar, precis som barn då 

Straff och straff....
I alla fall konsekvenser eller tillrättavisning i form av att man säger ifrån om hunden gör något den inte får/bör göra. Även om hunden inte förstår ett skvatt av vad du säger är de väldigt bra på att läsa av sinnesstämmningen hos husse/matte och därigenom tolka hurvida betéendet gillas eller inte.

Positiv förstärkning och tillrättavisning är inte två motsatser där man behöver välja det ena eller det andra utan jag tror på båda.
Positiv förstärkning när hunden gör något bra och tillrättavisning när den gör något dåligt.
Det säger sig självt att det är ohållbart att belöna för att en individ håller sig från dåligt betéende.

I mångt och mycket fungerar barn likadant.

P E: Ja, visst kan man använda sig av både förstärkning och tillrättavisning men det fungerar alldeles utmärkt på ett sätt där man aldrig blir arg på hunden. Det beror väl lite på vad du lägger i ordet tillrättavisning... Har du hört talas om positivt och negativt straff/förstärkning? Annars skulle jag läsa på om det om jag vore du. Men nu var det ju inte hundar vi diskuterade, utan barn. Den ena har jag lydnad på medan jag inte ens eftersträvar det på den andra

Jag bemöter mina barn på samma sätt som jag själv vill bli bemött, med vänlighet och respekt. Så mycket svårare är det inte. Ibland failar jag men det är mänskligt. Har inga mer konkreta metoder, barn är inte hundar som ska läras lydnad. Inte heller är de utomjordiska mystiska varelser som fungerar annorlunda än vuxna. Man ska vara snäll, tror jag ett barn skulle ha svarat på frågan om hur man ska vara mot varandra. Funkar jättebra. Prova det :)

Ni kanske har väldigt snälla barn som inte kräver så mycket.
Jag ser väl framför mig ett barn i åldern 2-10 med gott om energi, nyfikenhet och busiga upptåg och att då inte ha någon grad av lydnad blir ju olididligt. Även om du orkar så kan du inte kräva att andra gör det och hur ska det gå då på fs, i skolan, hemma hos andra, med kompisar o.dyl.

Jag håller med, ilska löser inget även om det ibland är en naturlig reaktion svår att undvika. Det bästa är väl att hålla sig lungn och sansad men kan ändå vara bestämd.

Har barn i åldrarna 1-17 år,  samtliga "väluppfostrade" som kan "uppföra" sig i alla sammanhang. Alla tre har i perioder både varit energiska, nyfikna och busiga, precis som alla barn.

Snäll, vänlig och respektfull betyder inte att man låter barnet röja runt hursomhelst. Det har inget av mina barn fått göra. Men jag menar att det finns olika sätt att få "väluppfostrade" barn. Somliga sätt mindre bra än andra.

Man kan ta fjärrkontrollen eller den dyra vasen ur händerna på ettåringen med ett leende och ett vänligt "den där ställer vi undan". Man behöver inte ryta AJAJ, FY eller NEJ!! Och man kan erbjuda barnet nåt annat i utbyte för det man tagit. Avleda heter det visst :)

När barnen blir lite större kan man förklara på ett vänligt sätt att det inte uppskattas att man högljutt springer omkring inne på caféet. Man förklarar att man måste respektera att folk inte vill störas. Springer omkring gör man utomhus.
Barn är inte idioter. De förstår att man inte röjer omkring i alla sammanhang. Det har åtminstone mina gjort.

Överdriv inte dina barns förståelse. Är de små finns förståelsen att mammas och pappas reaktion på om jag gör så här är inte rolig. Förståelsen för varför mamma och pappa eller någon annan reagerar negativt kommer längre upp i åldrarna.

Det håller jag med om, men det räcker väl så länge med att barnet förstår att det får negativ uppmärksamhet vid vissa beteenden.