Jobbig period med 9-månaders..
Hej!
Vi behöver råd ang vår 9 månader gamla dotter.
Hon har gått från att vara en helt otroligt glad och nöjd tjej, till att vara konstant missnöjd och gnällig. Vi känner inte igen vår flicka längre!
Hon har tidigare haft korta perioder då hon varit lite gnällig, i samband med att hon hållit på att lära sig nåt nytt. Men det har inte varit i närheten av hur det är nu! Nu gnäller/skriker hon konstant. Hon blir arg för ingenting och har inget tålamod alls. Hon är värst mot mig, som är hemma med henne, medans det går lite bättre med min man/hennes pappa. Men även mot honom är hon oftast såhär. Hon styr och ställer med järnhand!
All vaken tid med mig är hon missnöjd eller arg. Undantag när hon äter eller när vi är ute med vagnen och hon får sitta upp. Går ut varje dag bara för att få ett andrum! Jag har provat allt. Har låtit henne skrika. Hon slutar inte förrän jag gör som hon vill. Har provat göra precis som hon vill. Hon fortsätter gnälla oavbrutet. Hon har fått ha tutte hela tiden (som hon normalt bara velat ha när hon ska sova), men hon gnäller/skriker genom tutten ändå. Spelar ingen roll vad jag gör, hon är aldrig nöjd!
När hon är själv hos mormor eller farmor är hon däremot nästan som vanligt. Kanske något gnälligare än förut, säger dom, men inte alls som dom ser att hon är hemma hos oss. Och det dom har sett hos oss är ändå långt ifrån hur hon är när dom inte är med. För när vi har besök hemma, eller om vi är borta, så kan hon vara ganska nöjd.
Vi förstår ju att hon gör skillnad på oss som föräldrar och andra. Att hon testar oss. För det gör hon på alla de sätt! Redan i början av åtta månader började testningen stenhårt. Det är som att hon går igenom en riktig trotsålder!
Men nu har det blivit olidligt! Mest för mig som är hemma med henne hela dagarna. Hon håller på att lära sig att ställa sig upp själv och att gå. Hon har kunnat stå själv när hon håller i sig sedan hon var fyra månader och gå väldigt bra när hon håller oss i handen sedan hon var sex månader. Så rent fysislt klarar hon av det, men hon vågar/vill inte testa helt själv. Inte hemma iaf. För hon kan faktiskt ställa sig upp själv, hon gör det hemma hos mormor när vi inte är med! Hon kan också gå med gå-vagnen själv och gå längs möbler- när vi inte är med. Men när det är bara vi så vill hon ingenting. Hon vill inte ens prova själv. Hon bara sitter där och skriker och gnäller och vill att vi ska göra allting åt henne. Vi förstår att hon är frustrerad och att det är jobbigt för henne. Men vi vet ju att hon kan! Varför gör hon såhär då?
Nu har denna situation varat i flera herrans veckor och jag har ingen ork kvar. Detta tar så otroligt på psyket. Jag har fått avlastning av mormor/farmor ibland, och det har varit min räddning! När min man är hemma är det ju något lugnare, men han jobbar ofta helger och kvällar. Han förstår hur jobbigt jag har det och försöker avlasta mig allt han kan när han är hemma.
Vi försöker vara konsekventa hela tiden, vad man får/inte får göra osv. Hon verkar förstå mycket av det, det ser vi på hennes beteende. Vår bvc-sköterska och vår barnläkare tycker att hon varit mycket tidig i den mentala mognaden. Hon har upplevts äldre än vad hon varit åldersmässigt. Vi, våra familjer och våra vänner, har också upplevt henne så. Kanske tror vi därför att hon förstår mer än vad hon gör… Är det någon ide att sätta gränser när hon testar oss eller är hon för ung? Är det normalt att ett barn är så här missnöjt under en sån här period? Vad tycker du vi ska göra när hon vill att vi ska göra "jobbet" åt henne, är det ok att låta henne bli arg?
Snälla, ge några råd åt en förtvivlad mamma (och pappa)! Just nu känns det hopplöst och vi är rädd att hon aldrig mer kommer att bli sitt glada jag igen.