Behöver råd - mitt livs svåraste beslut.
Hej Familjeliv! 
. Är en Homotjej, så ni vet.
Jag behöver verkligen era råd - detta är mitt livs svåraste beslut. Jag har varit tillsammans med en flicka i snart tolv månader. Jag är 17 år och hon är 15. Vi träffades via Internetsidan "Qruiser" och det klickade direkt efter nån vecka vi hade chattat. Jag har under den här tiden hunnit träffa hennes familj, festat med hennes morsa och bröder, samt hennes Kusin från Makedonien, och även någon enstaka tillfälle, med hennes far, samt bott där hos henne, i hennes stad i Tre Månader - som har varit ett helvete. Jag är uppvuxen i Stockholm och bor i huvudstaden. Hon bor i Uddevalla - en stad utanför Göteborg.
Redan förra året så ville hon att vi skulle bo tillsammans och eftersom hennes familj ser mig som en familjemedlem så hade inte dom större invändningar, fick då dra ihop en historia om att det var problem med Socialen och "Mitt Jobb" för att vinna tid - Sanningen är att hon aldrig har vetat om min Adoptivfar eller min Adoptivmor, som avled i Januari i år, förrän nu. Notera att det är min Mamma som har avlidit, och inte min Pappa. Det är dumt att undanhålla sådana saker, men det fanns inget bra tillfälle att dra hela historian, först för att hon inte ville lyssna, och sen p.g.a. rädsla för hennes kultur och hedersmord.
Flyttade till Uddevalla i Februari i år, och bodde där i tre månader, tills hennes far inte stod ut med att hon sket i skolan hela tiden, så vi rymde till Stockholm - till min far, som då senare kontaktade Socialtjänsten och hennes föräldrar kom och hämtade henne.
Även om våran kärlek är stark, så finns det saker som skiljer oss åt väldigt mycket. Hon är mentalt efterbliven, hon kan inte åka tåg, flyg, köpa en tåg/bussbiljett, hon kan inte ta hand om sig själv, hon måste hela tiden ha någon som fixar allt åt henne. Jag är mentalt snarare 19 eller 20 år. Jag har varit med om dödsfall, återförenats med min mor som kommer från mitt hemland, varit med om en traumatisk uppväxt, förlorat människor - medan hon har fått allt hon vill ha på ett Silverfat.
Varför min far lät mig att vara borta så länge, det var för att han trodde att det fanns arbete, och ett bra liv åt mig där nere i Uddevalla - och när han fick reda på hur det egentligen ligger till, då måste han gripa in, för att han är min pappa.
Jag har försökt och förklara för min flickvän och hennes familj att när man adopterar ett barn, så blir man en förälder livet ut, det tar inte slut när man är 18 år. Man håller fortarande kontakt, träffar, och i många fall, bor kvar hos sin förälder tills man är klar med sin utbildning eller har hittat ett stabilt arbete och en bostad. Min flickvän fattar nu - efter många om och men - att det är min pappa som bestämmer över mig fram tills min 18-årsdag. Hon tror förmodligen på nåt sätt att adoption innebär fosterhemsplacering, och att det bara Bye Bye när man har fyllt 18 år. Hon tror inte att en förälder är en förälder livet ut när han har adopterat sin dotter, hon fattar inte att det finns känslor med i bilden. Så vad hon förväntar sig på min 18-årsdag, det är att jag lämnar min pappa, och skaffar en skola i hennes stad, och kommer och bor med henne och hennes familj istället - det är hennes önskan. Det hon inte fattar är följande som kommer nedanför:
1. Den skolan finns inte i Uddevalla, den finns i Stockholm.
2. Att man lämnar inte sin familj.
3. Att man kan inte bo ihop och leka "Happy Family" när man bara 18 och 15 bast.
4. Man byter inte ut sin familj mot en annan.
Ska även tillägga lite fler saker som spelar in...
Jag är Svensk, född i Estland och adopterad till Sverige i 8-årsåldern, och är Kristen. Hon kommer från Balkan - född i Sverige, med rötter från Bosnien, Makedonien och Albanien, och dom är Muslimer. Mamman är högkriminell, bjuder sina två minderåriga barn, sonen som är 16, och min flickvän som är 15 på alkohol och fest varenda helg. Hon har inte vårdnaden om barnen. då någon som tänkte smart från Socialen insåg att hon är en olämplig mamma. Mamman har familj från Makedonien som är även lika som henne - högkriminella, dom har dödat folk, och en del av dom knarkar. Mamman är psykiskt störd, och har inga problem med att skrika på sina barn, slå dom, eller bjuda dom på fest. Brodern som är 16 är även kriminell, har lurat folk på över 50-60 tusen kronor på internet. Familjen hade inga problem med att hota mig med sina kusiner, brödrar och systrar, att dom alla skulle komma från Makedonien och döda mig och min pappa för att min flickvän var så dum nog i huvudet och ville rymma med mig till Stockholm. Fast familjen hatar inte mig - dom älskar mig. Vissa utlänningar har ett sätt och tänka "hon/han är med våran dotter, det är också våran dotter/son - dom välkomnar alltså in en i familjen med öppna armar, så länge deras barn älskar en, så att säga.
Men nu till saken: Jag ska börja om från ettan i Gymnasiet i höst, och den skolan ligger i Sthlm. Känner mig inte redo att flytta ifrån mitt hem och min far och leka "Happy Family" utan utbildning, arbete, plus - att jag hatar Uddevalla, det är världens tråkigaste stad, det finns ingenting där. Men nu förväntar ju hon sig att jag SKA flytta till Uddevalla när jag är 18 år, skita i min farsa, och skita i om jag får utbildning eller inte, så länge jag är med henne och hennes familj. Jag kan liksom inte välja en tjej framför "My Old Man", om ni fattar. Jag sa även för nån månad sen till henne "Jag måste flytta till Stockholm, jag har faktiskt ett liv där, jag kan inte bara släppa allt för din skull", då började hon skrika och gråta, och hennes familj hoppade på mig i tron att jag skulle faktiskt DUMPA henne, när jag bara ville flytta till min egen stad, och nöja mig med att hälsa på då och då. Det passade inte dom, och mamman började mobba mig och säga "Älskar du inte henne mera, du vet, hon är snygg, hon kommer hitta tjej snabbt, men du, du kommer att ta livet av dig utan henne, när du ber henne komma till dig kommer hon säga fuck you till dig, spela inte fotboll, du ska vara redo och bo med henne"...Även hennes morsa tror att vi är 25 bast och ska skaffa barn, flytta ihop, och allt det dära ni vet, hon tror att det kommer hända på min 18-årsdag. Jag menar, morsan och hennes dotter är inte så brighta i huvudet.
Nu till min fråga: Hur lugnar man ner tjejen? Hon är tokförälskad i mig och klarar sig inte utan mig, och ville ta självmord när vi separerades för att hon skulle till Uddevalla igen, hon älskar mig så länge hon får som hon vill verkar det som...Och ett ännu större problem är att: Jag är snart 18 år, i Februari, har aldrig varit så förbannat förälskad i någon, p.g.a. min mentala ålder, vill inte liksom knulla runt, vill ha det där äkta, om min flickvän INTE vore så jävla envis, ska ha allt som hon vill ha på hennes vis, så tror jag att det finns en framtid för oss. Jag har aldrig känt mig så trygg som i hennes famn, ingen kyss har känts mer lugnande och kärleksfulla som med henne, har aldrig busat och skojat med någon så som jag har gjort med henne, och tror faktiskt inte att det finns en chans att det går att hitta med en annan brud heller, för att jag kan INTE bli förälskad lätt, det funkar inte, förälskad är fel ord, kär, älska någon, om det låter mindre "Hej, jag är 17 år, kär och om en månad, så är detta glömt". Jag tror faktiskt att hon är DEN, fast även om hon inte verkar så bright eller så...Så min fråga är kan man rädda förhållandet? Kan man på något sätt få henne mindre beroende av mig och nöja sig med att fortsätta ses ibland, och flytta ihop när även JAG är redo...?? Både mentalt och med mitt liv, vill säga...Eller är hon helt beroende och om hon inte får som hon vill, så finns det ingen framtid?
Snälla, hjälp mig, kom med råd eller vad som helst, det är ingen vanlig 17-åring ni kommer svara till...Jag är uppöver öronen kär, olyckligt kär, yes, men går det och göra nåt åt det? Kan inte ni på FM svara på det åt mig? Eller ge mig råd i alla fall, för jag tror inte att jag kan leva utan den här tjejen, men samtidigt inte lämna min far..What choice do I have? Går det lugna ner henne på något vis? Vi har en hel del jävla underbart tillsammans, det går inte förklara, men det är stunder, jag Aldrig kommer dela med någon annan...så länge jag lever, det här är speciellt...Hon är liksom inte dum i huvudet, det är hennes familj som har gjort att hon tänker såhär, tyvär, dom har inte lärt henne ett skit om livet. Hon har kunnat träffas förut, med att jag hälsar på hos henne, o.s.v. Så frågan är kan man fixa så att hon tänker likadant, och inte är så beroende av mig att hon måste ha mig kring sig 24/7, när vi är så unga, det vill säga bo ihop...Det borde funka, men frågan är, hur fan då. Hon är speciell, det är hon, men jag BER er om era bästa råd...Hon är mitt livs kärlek, då jag inte har planer på ens träffa andra, eller ens försöka, she is the one, sad, but very true...Era bästa råd tack, inga "du är 17 år, skärp dig, gå vidare"...Jag vill gärna ha KVAR henne i mitt liv, tack...Så era bästa råd..
Kram!
Mvh Olyckligt Kär och Liten på Jorden...
