Hur pallar man att släppa fasaden av "Åhh, det är så bra!" och kanske till och med sjukskriva sig...?

jag ringde min bm å sa att nu kan jag inte jobba mer, de går inte å förklarade. Hon skickade mig till en bra läkare som sjukskrev mig.

Sen så blev de lite en äverraskning första graviditeten för kolegorna som trodde jag måsse bättre, chefen hade jag pratat med att jag mådde dåligt ibland, men att jag trodde jag skulle kunna jobba, fast jag visste innerst inne att det inte skulle gå. Gick 2 veckor från de att jag sa så till chefen tills jag blev hemma.

Sen kan jag lugna dig lite å säga att andnöd samt känna att man svimmar el får svättningar är supervanligt.  Hoppas du tar kraft till dig att berätta för din bm hur du mår så kan hon hjälpa dig! =)

Tack för ditt svar, men 2 bm jag har pratat med känner inte alls igen det och vet inte hur de ska kunna hjälpa mig... Ändå är det vanligt? Måste ha pratat med 2 bm som har levt under en sten då....

Det värsta är att inte ens min bm vet att jag mår så här dåligt.... för jag låter ju så glad och trallig även när jag berättar om hur jag mår....

Men jag ska dit på onsdag och tills dess har hon pratat med läkaren där.

ok jag mådde så med båda mina graviditeter å min bm sa att det var vanligt, har flera vänner med som mått så. Men alla BM säger ju olika å har olika erfarenheter. ;)

Visst blir det lätt att när någon frågar så säger man judå det är bra. Man vill inte vara gnällig men du kanske måste vara gnällig och värkligen bäretta hur du mår nu. För bm kan ju inte veta det annaras. Hon ser det inte på dig! Håll inte tillbaks om det nu börjar bli för jobbigt!

En barnmorska ska inte bestämma åt dig hur du ska förväntas må, och har du en viss känsla så är det inte hennes plats att ta den känslan ifrån dig. Även om hon mot förmodan inte hört talas om det förut. Om du mår som du gör, så stå på dig!

Det är din graviditet och du har rätt att må BRA. Att rätta sig efter andra i ett sådant här läge är allt annat än rätt. Du måste sätta dig själv i första rummet, för att andra symtom (tex stress som lätt utlöses av sådana här tankar... jag vet) ska hålla sig borta. Heja dig nu!

Om du inte vågar stå för att du mår dåligt utåt kan ju inte andra hjälpa dig.
Jag höll tyst tills jag knäcktes och så här i eferhand fattar jag inte att jag var så dum så jag lät det gå så långt.
Trodde inte heller at nån fattade menfick bra respons från chef och andra när jag väl vågade erkänna för mig själv att det gått för långt.
För mig blev det graviditeten och mit barn i magen som fick mig att inse att jag kan pressa mig själv men att jag inte har rätt att få mig själv att må dåligt med bebis i magen.
Det går före!
Skit i vad andra får för problem. Det visade sig at en kollega hade det jättelugnt så hon kunde ta delar av mitt jobb och de satte in en ersättare tidigare så nu har jag bara lite överlämning kvar och sen kan jag gå hem.
Stå på dig, du blir inte duktigare av att må som du mår, tvärtom!
 

Tack för era svar, jag har tagit upp detta med min barnmorska nu och hon sade (på helt eget bevåg, jag föreslog det INTE, det var skönt!) att jag borde sjukskriva mig ett tag för att se hur jag mår med mer vila. Att det kan vara så att det kanske är för mycket för mig att vänta tredje barnet, alltså ha 2 barn hemma, varav ett med utvecklingsstörning, jobba heltid, ha ett stressigt jobb och ha 1 timmes resväg varje dag....

Jag har fått läkartid tills på torsdag, och har varit hemma torsdag-fredag och ska vara hemma imorgon måndag med. Sen måste jag till jobbet för min stackars ersättare ska egentligen ha semester denna vecka och jag vill inte sabba för henne. Sen vet jag ju inte om läkaren sjukskriver mig så ända till torsdag kan jag ändå inte vara sjuk.