• Bonanza

    Fattar ni inte att ni skadar era barn?

    Nu har jag läst i så många trådar om föräldrar som låter sin extrema rädsla för saker påverka deras barns liv. Föräldrar som beskriver att de aldrig släpper sina barn med ögonen, inte i lekparker, inte i kalas, inte hemma hos kompisar. Och då pratar jag inte om ettåringar, utan om barn i åldrarn 3-10 år typ.

    Vad fan håller ni på med egentligen? Förstår ni inte att det hämmar era barn att inte få klättra i en klätterställning som femåring utan att mamma står nedanför "ifall hon skulle ramla". Förstår ni inte att ni förstör för barnen om ni inte låter dem leka själva, utan att övervakas? Förstår ni inte att barn behöver ramla, barn behöver leka fritt, barn behöver få prova på att vara ensamma med kompisar. Barn behöver faktiskt INTE en fångvaktare eller en mamma som leker airbag mot livets inbillade farligheter.

    Jag tycker så himla himla synd om era barn.


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-15 16:27
    Jag var säkert lite otydlig, skrev inlägget för snabbt.

    Det är självklart inte skadligt att ha koll på sina barn, det är inte det jag menar. Jag pratar om ren övervakning. Om att inte låta barnet försvinna ur synhåll bakom en rutschkana för två minuter. Om att inte låta stora barn klättra i klätterställningar utan förmaningar eller att man står under och "skyddar". Om att tro att en femåring ska drunkna i en plaskpool med fem centimeters vatten. Osv osv.
  • Svar på tråden Fattar ni inte att ni skadar era barn?
  • kutiom

    Jag följer med min femåring till gungorna, sandlådan m.m. för att hon vill det! Försök se saker i sitt sammanhang istället. Ni kan ju inte veta att hon får cykla själv till och från kompisar t.ex.

  • skånegås
    Helle333 skrev 2011-06-15 16:49:03 följande:
    Jag förstår vad du menar. Min systerson är lite söndercurlad på sånt där men det beror ju också på vad det är för barn. Min svägerskas nästa yngsta har inga som helst hämningar. Släpper man henne med blicken i två sekunder så har hon kutat ut på bryggan och hoppat i sjön där det är två meter djupt, eller klättrat upp i brorsonars loftsäng och kastat sig ut ifrån sängen rakt ner i golvet eller försökt göra magplask ifrån köksbordet ner på golvet osv osv osv. Det är ett under att den ungen lever. När hon var spädis slutade hon andas, hon fick ehec och så detta totalt tanklösa beteende hon har. Tar man ut henne utan att ha koll tar det en halv sekund sedan är hon borta. Om inte hon kommer hålla på med extremsporter när hon blir äldre så kommer jag bli väldigt förvånad.
    Det kan inte vara så att han aldrig fått lära sig ta något ansvar själv?? Utan VET att mamma/pappa alltid finns och räddar...
  • Millies

    Jag väljer att övervaka på håll. Finns med i bakgrunden men låter dem upptäcka och testa sina gränser. 5-åringen får gå själv till kompisar på gatan. 3-åringen släpper jag inte iväg. Blir skrämd av föräldrar som förmanar sina barn så mycket att barnen inte vågar klättra, hoppa, bada eller ens gå ut på gräset. (som jag sett bevis på med en bekants barn som inte vågade gå ut på vår gräsmatta utan att fråga mamma och hämta skorna...) Alldeles för hårt hållen enligt min mening.

  • Cloud

    WORD.


     


    Vi tycker lika om mycket märker jag.

  • Cloud
    Bonanza skrev 2011-06-19 19:44:31 följande:
    Förutom att jag inte är pro-amning eller con-dagis.

    Äh, jag är inte emot dagis, däremot så tycker jag att dagisdebuten ska ske vid tidigast 2 år och inte 1 år.


     

  • mamma till tre busungar

    Men tycker du verkligen att dessa föräldrar är vanliga?

  • katja74

    Jag är lite av en sån förälder tror jag. Min son är rätt "klumpig" motoriskt och har dålig balans, har respekt för höjder, samt att han ofta blir stressad bland barn han inte känner. Därmed inte sagt att jag inte låter honom prova det han vill när vi är iväg. Han behöver mer stöd och curling än vad många jämnåriga behöver kort sagt. Ibland kan det faktiskt finnas anledning till att föräldrar beter sig på ett, i dina ögon kanske, obegripligt vis. Just sayin`.

  • olycklig

    Det är givetvis helt beroende av vilken typ av barn man har.
    Vår son, som blir 6 år i höst och således skall  börja på "skolan" till hösten, är mer vild än tam. Har dålig impulskontroll och ett relativt dåligt utvecklad konsekvenstänkande.
    VI har ändå försökt släpppa lite, eftersom han som sagt skall börja skolan till hösten. Detta resulterade bla att han höll på att drunkna för några veckor sedan.

    Så helt plättlätt är det inte

    Annars är jag helt med i ditt tänk.

  • Lizette4barn

    Jag håller med. Många föräldrar är alldeles för överbeskyddande. Man hjälper inte barnen genom att dalta. Och livet där ute är tufft.

  • 071001

    Jag känner att jag kan skriva under på ts, jag är inte en sådan förälder.

  • katja74
    Bonanza skrev 2011-06-20 19:44:19 följande:
    De är, tyvärr, i majoritet.
    Där vi bor är jag rätt ensam om curlandet faktiskt.
  • Vila

    Lite OT kanske men kan detta vara ett storstadsfenomen? Jag känner inte igen det du beskriver. Här ,i det lilla samhälle som jag bor i, är det mer så att föräldrar släpper sina tre-åringar vind för våg för tidigt. De får själva cykla och gå runt i bostadsorådet, de drar runt i gäng och går från det ena huset till det andra. Senast förra helgen kom en 4 åring och 5 åring hem till oss som vi känner flyktigt och frågade om de fick komma in. De hade ganska långt hem, genom en liten skog och en gångväg hem, och det hade börjat regna. De var ute på prommenad utan jacka i tunna sommarklänningar. Det var INTE varmt. Jag ringde föräldrarna som var måttligt intresserade av var de var eller att de frös. Men de kom så småning om och hämtade hem dem.

    Mina barn som är 5 o 7 år får vara ute själva, men ska de gå iväg från tomten/området runt vårt hus måste de säga till och berätta var de går. De får inte gå hem till kompisar själva om de inte bor grannhusen, och då ringer jag eller kollar alltid om det är okej först.

  • Knyttensmamma

    Håller med! Min kompis är en riktig hönsmamma, hon är så hispig och framförallt den äldste pojken är likadan...Han får inte klättra för högt etc..och piper för minsta lilla. Han kan reta och jaga min 5åring men så fort det är tvärtom piper han och springer till sin mamma som säger åt MIN son att X blir rädd, han vill inte...och JAG säger till honom att vill han inte bli jagad ska han inte själv jaga och retas...Har jag fel? Blir så irriterad över alla tillsägelser min son får för saker han inte gör för att vara taskig...

Svar på tråden Fattar ni inte att ni skadar era barn?