Oerhörd gynskräck, hur fan ska jag klara av att föda?

Förstår att det känns spänt inför förlossningen när du blir så skräckslagen över undersökningen. Om jag uppfattade det rätt (jag har bara läst s.3) så går det ganska bra om instrumenten uteblir och BM bara använder fingrarna. När jag fick sonen kan jag inte komma ihåg att några instrument användes.

När dom kollade status så kände dom bara med fingrarna. Och jag låg inte i gynposition förrän jag låg och krystade - och då brydde jag mig inte om mycket annat än att krysta! Just då vet jag inte vad dom använde och inte, jag var helt fokuserad på annat. Min son mådde inte bra uppdagades det när dom tog hål på hinnorna så vattnet fick gå, så det slutade med sugklocka. Men jag vet fortfarande inte om dom använde några instrument.

Mitt största problem när jag väntade sonen var att ha en manlig gynekolog... Och under förlossningen var jag i behov av en förlossningsläkare. Det visade sig vara en man, men det gick bara inte att ha något fokus på det mitt i förlossningsarbetet.

Jag tror nog att du hinner få ganska mycket hjälp innan det är dax om du får hjälp nu. Tacka och ta emot den hjälp du kan få. På så vis kanske det inte alls känns lika jobbigt inför förlossningen. Lycka till!

Jo, du kan leva i 100 år och få 10 barn utan att vara tvungen att genomgå en gynundersökning - det är inget måste...

Ja, det var faktiskt tack vare graviditeten.
Jag gjorde allt för bebisens skull (innan hade jag aldrig ens besökt en gynekolog förutom när jag gjorde abort för jag kände precis som du, ett övergreg det var så förnedrande)
Jag ville aldrig besöka en, ville inte göra cellprov..allt det där var min största skräck.

Men tack vare att jag blev gravid så överlät jag min kropp på något sätt till bebisen, jag skulle gjort allt bara han mådde bra därinne!
Vi är fantastiska vi kvinnor som kan bära och föda barn, livets mirakel!

Hoppas det ordnar sig för dig TS!

TS jag själv, har INTE klarat av några gynundersökningar innan jag fick barn. Läkare ger alltid upp. T o m efter förlossningen, blev jag frågad av en BM om jag blev utsatt av ngt som barn
SÅ ILLA ÄR DET!!!
Vid första förlissningen vägrade jag gräsa på benen. Fick då epidural.
men när det komm till förlossning nr 2 så harde jag inga problem med gyn, tror tack vare värkar. Känner inte av, att de gör ngt på mig. Sist jag skulle föda, så tog de hål på fosterhinnan och kände inget utav det.
Du har annat att tänka
På och ngt att se fram emot.
Men nu i min grav har jag drabbats av infektioner, som gjorde att jag behövde besöka gyn flera ggr. Ju fler undersökningar jag gjorde, desto mer blev jag van

Så att undvika det, gjorde det värre för min del.
Så don't worry när det är dags att föda. Det sista du tänker på är vad de gör.

Hejsan!!!!

Jag har haft ungefär samma problem som du,, jag hade världens ångest och skräck över gynundersökningar.
jag gjorde inga under min första gradvititet fram till förlossningen och det var jätte jobbigt ska ja vara ärlig, för då hade man inga val..

Nu 4 år senare väntar jag mitt andra barn och pga min skräck har jag bett att få kejsarsnitt.. och genom barnmorskan, psykolg och förlossningsläkaren fick jag det beviljat,, så det känns jätte bra...

lycka till!!

Jag har samma problem som du när det gäller gynundersökningar. Det känns som ett övergrepp. Jag spänner mig ofrivilligt och instrumenten gör så satans ont. Från det att jag får veta att jag "måste" göra en gynundersökning fram tills några dagar efter att den är gjort är det ren ångest i kroppen på mig. Det känns lite skönt att veta att jag inte är ensam med denna knäppa "fobi".

Men under förlossningen var det helt annorlunda. Jag hade gått på aurorasamtal och allt sånt där innan och det var inskrivet i min journal att de skulle vara restriktiva med undersökningar så att de bara kollade hur öppen jag var när det var absolut nödvändigt. Inga instrument användes och jag slapp peta upp benen i de där vidriga benstöden.

Sen tillhörde jag ju tyvärr den där lilla "ovanliga" skaran som behövde ta hål på hinnor, tänja bort livmodertapp-kant, bli förlöst med sugklocka och tillslut sövas för att operera en sfinkterruptur grad III-IV så jag kan ju inte säga att min gynrädsla blivit bättre, snarare värre. Men jag kan i alla fall säga att det inte gjorde ont att ta hål på hinnorna och att jag inte kände när de satte fast sugklockan (två gånger, för den lossnade).

Jag tror att du kommer klara din förlossning galant om du bara får en trevlig och respektfull BM.

Men oj, det där lät som världens mardröm. Det är precis så jag känner att jag kommer självdö på fläcken, ge upp allt vad liv kallas om det blir för mig. Jag skulle aldrig klara det.

Förlåt att jag inte skrivit i tråden på ett tag, det har bara vart så jobbigt saker och ting. I förra veckan blev jag intvingad att kolla ofarliga sammandragningar. Jag fick frågan om jag inte tyckte det var viktigt. Jo... jag tycker mitt barn är viktigt. Men i alla fall så är det dags för aurorasamtal idag kl 15.45 och det känns bra. Jag känner mig bara mer förstörd än nånsin på det här. Det måste lösa sig. Tack alla ni som svarar <3

Jag kan tillägga att jag dessutom är vansinnigt rädd för nålar, och jag är inte så bra på att hantera smärta...

Men vet du vad ? OM det nu skulle bli så för dig, så kommer du visst att klara det. För förlossningen är en process som man liksom bara sveps med i. Tid finns inte, omvärlden finns inte. Jag tror att jag pratar för de flesta när jag säger att man liksom går in i sig själv och i en bubbla. Man fokuserar och koncentrerar sig så hårt på att föda. Och även om det känns jobbigt precis alldeles till när de ska undersöka något, eller sticka en nål, eller sätta en sugklocka, så sveps man vidare så fort det är klart och just då försvinner det. Sedan kommer det efteråt, tankarna och känslorna och minnena. Jag hade svårt att bearbeta min förlossning. Kände att  jag blivit snuvad på det som man hör ska hända. Men om det blir för mycket att hantera efteråt så finns det kuratorer att prata med och det hjälper faktiskt. Dessutom läker tiden sår, ibland snabbt, ibland långsamt och jag tror att du kommer klara förlossningen galant. Även om du hamnar i samma ovanliga skara som mig.

Det skulle vara roligt att veta hur det går för dig. Du får gärna fortsätta uppdatera och gärna berätta efteråt hur det gick.

Nu har det eskalerat och det är sjukare än nånsin!

Jag var på aurorasamtal idag och fick veta att de för några veckor sen stämplat mig med VAGINISM. Under alla år som jag gråtit och förklarat.. det är ingen som lyssnat. Vilket är nog en av anledningarna till att det bara blir värre.. att ingen lyssnar.

När vi kom hem kollade vi upp vad vaginism var. www.vaginism.se och jag känner mig så gravt jävla missförstådd. Som om de bara tsämplat mig för att få ett förklarbart ord. JAG HAR INTE VAGINISM. Min slida sluter sig inte reflexmässigt, eller alls heller för den delen. Jag har inga som helst fysiska problem, det är inga fel på min slida, det är mitt huvud det är fel på på grund av ett övergrepp för 13 år sen.. och jag får höra att jag har vaginism?

Just nu är jag så förbannat matt. Imorrn lär jag ringa till aurora och förklara men hur ska jag orka?  Jag blir så trött. I 13 år har jag gråtit, fått panik och haft problem. De har inte lyssnat. Jag blir så tom.

Tack för att du försöker lugna mig, men just nu är det bara kaos i min skalle, jag har skrivit om det. Men tack.

Usch stackare, jag lider verkligen med dig...Har inga ord alls..
Prata med dem där sjuka jävlarna en gång för alla, lyssnar dem inte på dig så be dem dra åt H*****E!
Hoppas verkligen allt ordnar sig för dig! Massa styrke´kramar!  

Jag förstår att det är kaos. Jag lider med dig men det är inte bara tomma ord jag skriver faktiskt. Det är en så knäppt annorlunda upplevelse att föda barn och du kommer hitta mod och kraft som du inte visste att du hade!

Däremot tycker jag att du ska ringa aurora och skälla lite. Det är inte ok att de hittar på en diagnos som inte stämmer. Hur i hela friden hade de tänkt hjälpa dig med din rädsla om de inte ens lyssnar på vad du säger? Åh vad arg jag blir när jag läser detta. Borde de dessutom inte berätta för dig om de ger dig någon form av diagnos ?

Man måste inte göra vaginala undersökningar när man föder barn.
Man måste inte ligga i gynläge eller ligga ned alls. Man kan stå, sitta, knäa, huka, stå på alla fyra..
Det som känns längst ifrån en gynundersökning kanske är det som passar dig bäst?

Jag tror att du skulle kunna ha nytta av att ta kontakt med en erfaren doula som kan stödja dig i hur du tänker, prata med din barnmorska som skriver in i dina journaler hur du vill ha det, skriva ett förlossningsbrev och läsa det tillsammans med barnmorskan som du träffar när du ska föda, för att se att ni är på samma våglängd. Eller övervägaEXTREMT TYDLIG.

Eller överväga en hemförlossning, det måste trots allt vara det längsta ifrån gyn-känslan som du kan komma?

www.doula.nu
www.fodahemma.org

Man blir så himla trött! Eftersom jag blir helt död på energi så fick sambon ringa. Han blir trött han med och arg stackarn. Men nu hade hon tagit semester, så vi ska återkomma. Men jag kan ge det fler chanser att förklara, jag bara måste hämta energi först. Funderar på att skriva ett brev med en förklaring som jag kan ha med mig ifall att? Så slipper jag bli så förbannat nedstämd varje gång.Vet du, jag tror dig verkligen. Att det inte är tomma ord och att man kommer finna mod och kraft, och jag uppskattar varenda litet ord som du och andra anstränger sig för att få mig att må bättre. Jag är ytterst tacksam och jag lyssnar verkligen och tar till mig. 

Jo jag tycker det men hon hävde bara ur sig som om jag visste att jag hade den diagnosen. Värst var ju när jag blev glad över att hon förklarade att det finns fler med mitt problem, och en avdelning på gyn som är specialiserade. Hela tiden talade hon ju om vaginism, vilket jag inte visste förrän jag kom hem. När hon kommer tillbaka från semestern så ska jag eller sambon reda ut allt med henne.Du ger jättebra tips. Samtidigt som gyn är det värsta tänkbara stället, så känner jag mig aldrig otrygg i sjukhusmiljö. Däremot så skulle jag nog mer bli orolig än lugn av att föda i hemmamiljö där hjälp till ev komplikationer inte finns tillgängliga.

Jag är medveten om att en normal förlossning sker utan undersökningar med instrument, men tänk om de behöver ta sugklocka, tång, spräcka hinnor, ta prov från barnets huvud, klippa upp mig och det troligaste: sy.

Jag har funderat på att låta en vän som jobbar på bb (tyvärr inte förlossningen) och själv har fött 5 barn vara med som stöd, förutom sambon då. 

 

Det tycker jag låter som en jätte bra idé! Skriv ner dina frågor och ta upp det med henne så fort du orkar och har styrka!
Det där du skrev om att låta en vän vara med låter ju jätte bra! Det är skönt med stöd! Jag hade en uska med mig hela tiden som uppmuntrade mig och lugnade ner mig och min fästman, hade hon inte varit med hade det nog varit så mycket jobbigare! (Hade aldrig träffat henne tidigare och hon var med alla minutrarna utav förlossningen) Underbar människa.
Hoppas allt går bra för dig! Och igen en massa styrke kramar! 

När man väl ligger där så bryr man sig inte om att de är där och gräver. I alla fall inte jag efter min första förlosning så försvann det dära helt och hållet. 

Jag har inte extrem rädsla men jag förstår din skräck. Jag känner mest obehag och blir lite kallsvettig. Jag var rädd inför förlossningen just för att jag visste att barnet ska ut den vägen. Och jag började tänka ut hur jag nästan skulle föda barn med byxor på.

När vi väl fick komma in på ett förlossningsrum så började de tvinga på mig rocken och slita i bh:n. Då började jag inse att det är dags och jag vägrade ta av bh:n. Sen när bebisen kom drog de av mig alla kläder jag hade och paniken kröp sig på. Till slut insåg de att jag inte klarade av det och fick en filt över mig så jag kunde dölja nästan allt under tiden de gjorde efterarbetet.

Jag blir så ledsen när jag hör om alla som gjort saker de inte har velat. Kvinnor behöver informeras om att vi själva bestämmer hur vi vill föda. Det är våra kroppar! Det är våra barn! Man måste inte göra Vaginala undersökningar, man kan ha på sig sina egna kläder, man behöver inte få kanyler eller sprutor, mN måste inte ta hål på fosterhinnorna, man behöver inte inta en position som känns otäck. Man har alltid ett val, men man måste vara jäkligt påstridig och påläst och ha en partner med sig som vet exakt vad man vill och som kan hjälpa till att informera om det. Man måste snacka ihop sig med personalen och känna att det finns en förståelse och en lyhördhet för ens önskemål, gör det inte det så måste man byta barnmorska så att det känns 100% rätt! Om man undviker att göra onödiga ingrepp i förlossningsarbetet och låter kroppen jobba själv så är det mindre risk att man behöver ta hjälp av instrumentella avslut. Och att föda hemma i Sverige idag, med utbildade barnmorskor och ett sjukhus i samma län är lika säkert som att föda på sjukhus. Jag rekommenderar alla att läsa boken Föda utan rädsla av Susanna Heli och att kolla upp vad en doula gör och är bra till. Jag har en enorm tro på kvinnokroppen! Vi klarar oerhört mycket om vi får göra det på vårt sätt och känna oss trygga!