9-åring som förstör för resten av familjen

specialchildren.about.com/od/behaviorbooks/gr/labels.htm

Den här boken hjälpte mig mycket att se mer positivt på de drag hos min son som jag hade svårast att hantera utan att göra konflikten större och svårare och att förstå mer vilka saker som min son har svårt och lätt för. Och kanske varför min man har lättare att hantera en typ av konflikter med sonen och jag andra.

Men är hon "bara" bortskämd då? Hon låter väldigt lik min väns dotter i samma ålder som har en adhd-diagnos.

Har ni testat att se till att ge henne uppmärksamhet (normal mängd) och få in henne i gemenskapen innan hon börjar sura? Jag tror verkligen inte på att ignorera ett barn som vill ha uppmärksamhet, det får nog bara motsatt effekt.

Har ni funderat över att hon kanske har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder? Enligt släkt har det ju varit så här jämt? Jag skulle ta kontakt med BUP om jag var ni!

Jag gissar att flickan längtar massor efter närhet, gemenskap, kärlek (hon får alldeles säkert det, men hon behöver troligen ännu mer än hon får).
Jag gissar också att det här är en flicka med ganska låg självkänsla, som ofta fått höra att hon "förstör", är gnällig, behöver "skärpa till sig", ska gå till sitt rum om hon inte kan uppföra sig. Hon tvivlar kanske på att hon är värd den där kärleken och närheten som hon så mycket längtar efter?
När man tvivlar på att man duger är det svårt att be om det man längtar efter på ett positivt sätt. Därför tar hon till negativa metoder istället: gnälla, gråta, "låsa sig", få utbrott. Det ger henne inte närhet, kärlek, eller gemenskap - men hon blir sedd, hon får uppmärksamhet. Bättre än inget...
Mitt tips: boosta flickan med kärlek, omtanke, uppskattning. Ha överseende med hennes misstag. Om hon känner sig älskad och värdefull, som ett positivt inslag i er vardag (istället för som någon som "förstör") så kommer hon nog att bete sig bättre. Barn lever ofta upp till de förväntningar vi har på dem...

Vad tror du?

Kom också att tänka på det här blogginlägget som jag tycker är jättebra!

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/06/08/forsok-forsta/

Har hon fått lära sig att uttrycka sin känslor?

@Solfjäril
Tack så mycket för dina råd, och länken till bloggen. Jag tror det ligger mycket i det du säger om låg självkänsla, men samtidigt kräver detta barn så oerhört mycket mer uppmärksamhet än alla de andra 3 vilket känns orimligt i en så stor familj. Varför ska ett barn ta så mycket mer än alla andra? Hennes lillebror hamnar tex väldigt mycket i skymundan trots att han har adhd-diagnos som gör att han skulle behöva mycket mer extrafokus. Hon får mest beröm, mest uppmärksamhet och mest närhet av alla barn i familjen och ändå beter hon sig på detta sätt, vilket känns oerhört svårt att hantera.  Hon står ofta på scenen (hon går i en musikskola som hon prövat in till) och får applåder, men tål inte om lillebror får sjunga en sång på egen hand inför familjen.

Jag önskar att det fanns några konkreta tips på hur man ska hantera de "svåra situationerna" på ett sätt som inte tar över resten av familjen. Jag personligen tycker att ett så stort barn som en 9-åring måste lära sig ta hänsyn till andra människor och inte alltid kräva att få stå i centrum. Livet fungerar inte så.

Men tänk om hon inte kan "lära" sig det då? Kanske saknar hon de verktyg som era andra barn har? Som sagt, du skriver att det varit så här hela hennes liv, har ni funderat kring NPF? Jag säger inte att det är så men det kan vara så.

Tackar för alla kommentarer så här ett tag efteråt, men kan inte låta bli att fundera över varför man numera alltid antingen väljer att prata om att ett barn har en diagnos eller att man ska tillfredställa barnets alla behov.

Ingen talar om barnuppfostran, som var vad jag önskade tips om i början. Jag tror att det har gått inflation i detta med diagnoser och då vill jag tillägga att det är inte så att jag på något sätt är obekant med att det faktiskt kan vara så att ett barn har en diagnos eftersom flickan jag pratar om har en bror med en adhd-diagnos, så vi är alltså ytterst medvetna om den problematiken. Och jag tror inte heller att det är bra för barn att man tillfredställer alla deras önskningar och behov hela tiden, så fungerar inte samhället som de sen kommer att möta. Där kommer det ställas krav på att de anpassar sig oavsett hur de känner, tycker eller tänker i vissa sammanhang.

Självklart tycker jag att ett barn ska få massor av kärlek och uppmärksamhet och jag vet att dålig självkänsla är ett problem för många flickor, men jag tror inte att barn mår dåligt av att få anpassa sig till resten av familjen så att alla kan trivas och ha det bra, tvärtom det är nyttigt och det är en nödvändighet, annars är det nån annan i familjen som lider på grund av det barnet.

Vi har hittat en metod nu som verkar fungera med vår 9-åring. Så fort hon börjar gnälla och skapa dålig stämning vid t ex matbordet, så ges hon genast ett val (istället för att ignorera). Antingen slutar hon med det beteendet och bidrar till stämningen som alla andra eller så får hon gå från bordet tills hon vill vara med igen.

Detta har fungerat oerhört bra och har hjälpt henne att bryta sitt dåliga beteende, som hon så lätt fastnar i. Det är som att hon inte klarar av själv att sluta när hon väl börjat, men när hon får de här alternativen ger det henne möjlighet att göra ett aktivt val, och i de allra flesta fall väljer hon att sluta gnälla. Detta gör att hon blir medveten om att hennes beteende inte är acceptabelt och hur det påverkar resten av familjen, men också att hon själv kan välja hur hon vill hantera situationen. Hon ser också det positiva resultatet när hon väljer att bidra till stämningen istället för att förstöra den. Det här är social träning för henne och jag hoppas att hon en dag kommer att uppskatta att vara en del av en stor familj som har roligt tillsammans.

Barnuppfostran har tydligen blivit fult idag, det tycker jag är oroväckande och jag undrar vad som kommer hända i framtiden med alla dessa barn som inte får nån som helst vägledning under sin barndom.

Jag vill bara poängtera att jag aldrig hävdat att allt beteende ska förklarad bort eller ursäktas med någon diagnos. Det jag menar är bara att alla barn kanske inte har samma sociala verktyg vilket gör att det som kan anses vara helt rimliga krav på de flesta barn kan vara helt orimliga att ställa på ett barn med NPF. Det låter ju toppen att ni hittat ett sätt dom funkar för er och flickan. Och självklart förtjänar alla barn uppfostran. Något annat vore att beröva dem på mycket i livet. Alla har rätt att få veta när de avviker

Jaa du, vi har haft samma eller liknande problem. Absolut ligger det i hennes självkänsla som säkerligen behöver byggas upp. Jag tror på fasta rutiner och regler som är någolunda lika för alla barn. Ett barn kan inte få styra en hel familj och att låta henne göra det får henne inte att må bättre. Men kanske kan ni försöka ägna er åt barnen lite på tu man hand ibland så att alla får känna sig speciella, så har vi gjort. Det är min dotter som varit det största problemet i vår familj men hon har AD(D)D så hennes humörsvängningar och svårigheter med större middagar och sammanhang har ju en orsak men personligen tycker jag inte det spelar någon roll för hur än det är måste hon lära sig vad som är rätt och fel. Vi har arbetat mycket med hennes självförtroende och tagit hjälp från BUP så det fungerar mycket bättre nu. Din mans dotter är också 9 år och då är många flickor i en "förpubutet" så tjejer är inte lätta att handskas med alla gånger. Ibland gäller det att bara rida ut stormen och vara konsekvent :)