18 år & gravid, vad göra?

Det är inte lätt situation men å andra sidan så är de ju positivt att din syster har ett barn i nära ålder så det är lätt att ärva kläder och vagn m.m. sedan att dina föräldrar är positiva till det och att ni har ekonomi och boende om de skulle bli problem är ju oxå ett stort + att läsa på distans som du redan gör e ju bara bra så kan inte se nåt mer negativt än att du får försöka övertala din pojkvän och hans föräldrar =/
Försök att hålla det kallt en månad och fråga vad han vill då? =/ Boka tid hos en kurator tsm om ni ännu är oense? Säg att han inte ska bry sig vad omgivningen säger utan de är erat liv och inte omgivningens liv som kommer förändras utav detta =/ Lycka till <3
jag har oxå bebistankar och vill inget annat än att ha bebis och tror oxå att de kan "rädda" ens situation om man är deprimerad m.m. så hoppas din önskan iaf kan bli sanning själv kmr jag få vänta ett halvår av olika anledningar till att börja bebisverkstad (:

Håller helt och hållet med ! Det spelar ingen roll hur gammal man är, det är de som finns innanför pannbenet som spelar roll. 

Du behöver absolut inte lägga dig i vår relation. Jag och han har pratat ut om detta att jag "slarvade" med mina p-piller. Han visste tidigare om att jag ville ha barn och när vi haft sex efteråt att jag har slarvat med dom så har jag nämnt att jag inte ätit mina p-piller så noga så han har ändå vetat om att det kunde ske, så det är absolut inte bara mitt fel. Han är absolut inte arg eller någonting över att jag slarvade med p-pillerna en dag, och det är ingenting som har gjort att han litar på mig mindre. vi har pratat om dettta. och han visste som sagt om att jag kunde bli gravid, eftersom jag nämnde innan vi hade sex att jag ätit mina ppiller dåligt. Så det var ingen överraskning

fördomar jag fick höra gick rakt ut genom andra öret.  jag kommer att vara 37år när dottern är 18. mina föräldrar var under 30 när jag gick i första klass. alla mina klasskompisar sa ofta att de önskade att de hade lika unga föräldrar som jag hade eftersom de fortfarande orkade leka med mig. de andras föräldrar var över 50. 

 

vill bara klargöra för er som kanske missuppfattat det lite, jag har inte lurat min pojkvän. Han visste om att jag hade slarvat med mina p-piller, men inte att jag slarvat med dom med vilje för att kunna få barn. Dock så var han medveten om att jag ville ha barn då vi har pratat mycket om det innan. Det är absolut inte bara mitt fel, utan även hans. Vi hade sex, han visste att jag ätit mina p-piller dåligt och visste därmed att risken att jag skulle kunna bli gravid fanns. 

Förlåt men jag skrev vad jag tycker och du bad om en åsik!
Och du har sagt emot dig själv så många gånger och ena stunden så skriver du att han inte visste om de o helt plöttsligt så visste han de nu.. patetisk är vad du är och jag tycker synd om barnet... Vill du inte att andra ska "lägga sig i" så skriv inte ett inlägg på fm ! 

Ja jag bad om en åsikt, och det är svårt att inte låta blir att försvara sig. JAG SKREV: "Han visste om att jag hade slarvat med mina p-piller, men inte att jag slarvat med dom med vilje för att kunna få barn." förlåt om det är svårt att förstå. jag tycker absolut inte jag är patetisk, jag kan inte hjälpa att du inte förstår vad jag skriver. och varför skulle det vara synd om barnet? 
Förlåt för att jag ber om andras åsikter, men jag trodde fan inte att man kallar någon annan patetisk och att det är synd om barnet när du inte alls vet vem jag är eller hur någonting ligger till. ord sårar

Jag är också 18 (93:a) och har en dotter på 10 månader. Jag och min kille har klarat det helt utmärkt och livet är en dans på rosor. Jag har aldrig heller känt ett behov av att festa så som alla andra ungdomar så jag har inte "gett upp något". Gymnasiet hoppar jag på nu till julen och sen flyter det bara på. Min kille sa också en gång i början av graviditeten att vi kanske ska fundera över en abort men jag sa bara till honom att jag tänker behålla barnet vare sig du vill eller inte (emot abort). Sen fick jag mig ett bryt och grät i några timmar sen bad han om ursäkt och sen var det bara glädje hela graviditeten.

Sen om du ska behålla barnet eller inte det kan bara du känna av. Skulle du klara av att göra en abort? Skulle du kunna se på din pojkvän likadant efter att han fått dig att göra en abort? Och om han stannar om du väljer att behålla barnet och du verkligen vill ha barnet så ser jag faktiskt inte det svåra i de. Han kommer att få känslor för barnet småningom så de behöver du inte vara rädd för. Jag tycker att du ska sätta dig ner och prata med din pojkvän om hur du känner och hur du vill göra och vice versa. Lycka till! :)

Så klokt gjort Jag hoppas du kommer fram till ett beslut. Behåller du barnet blir det säkert också jätte bra. Ingen skall tvinga dig till att göra abort. Lycka till!!

Att du är 18 år och vill ha barn är inget konstigt, jag själv var 18 år fyllde 19 år fem dagfar efter att min son föddes och ska nu ha en till i vinter. Jag hade bara varit tillsammans med pappan i knappt fyra mån när jag fick reda på att jag var gravid.
Han hade precis flyttat hem igen pga privata saker och jag gick i skolan. Nu så äger vi radhus och båda har jobb. Skolan gick ja tyvärr inte färdig pga av foglossning mm.

Så att du är ung och bor hemma ´+ ekonomi är det minsta problemet tycker jag. Vill du ha barn så kör, det är inte många föräldrar som söttar än i en sådan sits!

Jag vill ju också påpeka att du får väl egentligen stå ditt kast lite eftersom att du inte åt p-pillrerna som du skulle. Jag är inte emot abort men tycker inte det ska användas som ett preventivmedel heller....

Lycka till i vad du än väljer!

Ni verkar vara vettiga vuxna människor och kommer klara allt galant, när väl magen börjat växa och din pojkvän vant sig så kommer han inte skämmas mer och sen när barnet är fött så kommer han förmodligen vara stolt som en tupp:)

Lycka till!

Du får göra det bästa av situationen. Börja helgjobba, extrajobba? Plugga hårt som sjutton så att du verkligen blir färdig till nästa sommar. Extrajobb och helgjobb kan höja mammapengen och förhoppningsvis har pojken din jobb? Kanske är skönt att bo hemma under graviditeten så att ni hinner samla lite pengar och du kan få hjälp om du mår dåligt? Ställ er i alla köer ni kan för att kunna flytta hemifrån eller spara till en hand penning och sök om lån för att köpa något litet?

Svårt när man inte vet vilka förutsättningar ni har med jobb, skola och sparkapital?

 

Själv var jag 19 när jag blev gravid, 20 nu. Jobbar, har förstahandskontrakt och spar allt vi kan. Sökte högskolan till hösten trots att skrutten förhoppningsvis kommer i december. 

Jag har inte läst de andra råden du fått, så jag hoppas inte jag tar upp flera saker som redan tagits upp. Isf: ignorera! Att du känner dig mogen för att bli mamma är ett stort beslut och du verkar ha blivit införstådd med vad det innebär och jag kan inte annat än säga grattis till graviditeten :)

Det enda jag reagerar på och som jag personligen tycker är riktigt oschysst är att du slarvade med dina piller med mening, och inte bollade dina graviditetsplaner med din pojkvän. När man skaffar ett barn är man två som är ansvariga, och har man tagit på sig ansvaret att hålla sig skyddad i ett förhållande så bryter man inte det förtroendet utan att diskutera det med sin partner först. (Visst, shit happens alla skydd är inte 100%iga men har man gjort det man kan så kan man ju bli gravid med gott samvete)
Jag hade själv blivit fruktansvärt besviken på min sambo om han hade sagt att han fixar skydd och sen skiter i det så jag blir med barn när jag inte velat det. Din pojkvän kanske inte alls är på samma våglängd som du när det gäller familj-bildning och har haft "helt andra" planer för er?
Iallafall, ingen ska påverka ditt beslut om att behålla barnet förutom du. Det kommer vara du som bär barnet de första månaderna i magen och vänjer sig din kille vid situationen och ni bestämmer er för att behålla barnet så är jag övertygad om att allt kommer lösa sig för er. (Det finns inget som tyder på att en 18årig mamma är sämre än en som är 30!)
Lycka till i framtiden! Jag hoppas inte att du tycker inlägget är allt för negativt, det var inte min tanke utan jag ville bara delge mina tankar ang graviditeten..

Jag blev gravid när jag var 17 år innan jag fick resultat av barnmorskan,var på ungdomsmottagningen då jag kommer ihåg att hon frågade mig hur jag skulle göra om det visade sig +..Mina tankar var helt annanstans men jag såg framåt ändå,"om det visar ett plus så vill jag gärna behålla det och så får jag gå i skolan fram till man orkar sedan får man vara ledig sedan gå tillbaka till studierna sedan" sedan visade hon mig stickan.Det var då man inte trodde det var sant.Det blev så verkligt då,jag var tillsammans med min sons pappa då,vi hade bara varit tillsammans i 4 månader så det gick rätt fort.Men sedan när jag gick därifrån och försökte ringa honom så vi kunde träffas för jag ville inte ta det på telefon eller sms,men jag fick inte tag ihonom,men jag berättade det för min praktikplats och det mysiga vara att sedan på eftermiddag så hade butikschefen tagit med en tårta upp till fikarummet och så sa han till alla sina medarbetare att vi skall fira lite saker,och det första var att han själv skulle bli morfar och sedan en annan tjej i personalen som skulle ha barn sedan vände han sig mot mig och så fick ja berätta själv om ja ville.Så det var rätt mysigt den dagen.Sedan när man satt på bussen hem så var man lite orolig hur sina egna föräldrar skulle ta det och hur arga de skulle bli.

Men jag blev förvånad de var så lugna och sa "att det e ni som bestämmer,hur ni vill göra ni hinner ju bli myndiga innan den lill* kommer",vill bara tillägga att IDAG bor jag och min 8 åriga son själva,det tog slut sedan när han var 7 månader gammal.Jag tog studenten och allt när min son var 3 år.

Så över till dig lite..det är ju ni som bestämmer men bara att du inte glömmer av studierna sedan,det känns riktigt bra efteråt,det med att missa alla fester och vara umgås.Man kan festa senare,jag var inte heller sådan som festade så mycket innan jag blev gravid heller,och mina kompisar lämnade mig mer och mer,för en annan tjejkompis blev gravid några dagar tidigare än mig och det var mer intressantare än att jag var gravid.Det kändes länge efterår men sedan bytte jag skola och då var det bättre,men det kändes lite ändå när man var äldst i klassen..men det gick ju dagar också som det fanns ingen som frågade om jag ville hitta på något i helgen eller bara träffas över en fika..men jag gick och prata med lärarna då och då i stället.

Så ett litet råd glöm inte skolan bara efter mammaledighet om du nu behåller barnet,en del pappor växer in i papparollen så småningom men det kan ta lite längre tid bara.Men se om han följer med på föräldragrupper/barnmorskebesöken m.m det kan vara jobbigt när det är bara en i förhållandet som vill ha barnet..men jag tor ni kommer klara detta

ha det så bra

va 17 när jag vänta första nu är jag 22 med 2 å det går bra

Gud vad trött jag blir på dessa trådar. Unga människor som ber om råd, sedan säger emot precis allting.

Hur lätt tror du det kommer vara att plugga hemifrån med en bebis? Har du otur så får barnet kolik. Dessutom så räknas det liksom inte att bo hemma och bli försörjd som att ha "ordning på ekonomi och boende".

Så otroligt naivt.

Och jag var 20 när jag blev gravid, planerat. Men med eget boende, bil och en ekonomi som klarar av ett barn.

Jag va 18 när jag blev gravid, min son föddes när jag va 19. Hade inte heller hunnit klart med gymnasiet så jag pluggar nu. Pappan till min pojk ville först inte heller att vi skulle behålla honom för han fick panik, skämdes och tyckte att han hade förstört mitt liv. Men när vi bestämde oss för att behålla var det bästa så blev han lyckligare än någon annan och när det väl var dags för förlossningen så grät han av lycka. nu bor vi ihop, jag pluggar, han jobbar och våran son ska börja dagis till hösten.

Så jag kan ju inte säga vad du ska göra men, vad du än gör så går det att lösa. kan ju tillägga att jag bodde hemma tills en månad före förlossningen.