Mitt stora, utflyttade fosterbarn mår så dåligt...

Men är det att backa utvecklingen om h*n fick flytta "hem" ett litet tag? Det måste ju inte vara för evigt. Ett par veckor, en månad i sommar kanske räcker? Ni kan ju kalla det "hälsa på ett längre tag" om det känns bättre, och h*n kan behålla sin egen lägenhet och åka dit ibland om h*n skulle vilja.

Helt ärligt har jag faktiskt inte råd eller plats...

Jag "bad" inte om att bli familjehem utan blev tillfrågad och ställer alltid upp för de som har det svårt men som ensamstående till 3 barn har jag inte råd att föda en fjärde om inte soc hjälper till ekonomiskt.
Skäms att säga det men det är ibland tungt ekonomiskt med julklapp och födelsedagspresent. (H*n förväntar sig alltid mycket fler och dyrare presenter än mina tre biologiska barn).

Försöker räcka till men med ett par middagar extra i veckan och försöka hjälpa till ekonomiskt när det är alldeles kris känns i min plånbok. Jag insåg inte att när placeringen är avslutad är inte hans/hennes behov av oss avslutade även om det är helt stopp på ekonomiskt stöd från soc. (Usch vad jag hatar att prata om pengar i detta läge men jag är inte obegränsat rik...) 

Jag är osäker på om det skulle hjälpa h*n att få bo här en kortare tid för h*n har ibland sagt att kompisarna har det så mycket bättre i livet som får bo hemma gratis, ha all markservice och kan festa och resa upp hela sin lön... 
H*n tycker livet är så orättvist när jag inte kan ställa upp på det. (Och jag känner mig rätt utnyttjad som försöker ge allt jag kan för att h*n ska må bra.)

Känns jobbigt... 

Oj då, ja då är det ju en helt annan sak.

Först och främst ska du ju vara föräldrar till dina egna barn först. ge inte fosterbarnet fler och dyrare presenter, det blir ju bara dumt.

Hur försörjer sig h*n nu?

Livet är inte orättvist för h*n! "Alla andra" har det säkert inte alls så som h*n påstår. Du kan säkert stötta utan att ge varken pengar eller husrum, istället finnas där och försöka föra vuxna samtal. Att är man 21 så är man vuxen, då jobbar man och försörjer sig själv.
Se till att h*n inte kan utnyttja dig, för det gör ju bara resan till att stå på egna ben bara blir längre.

Tack Anonym, oftast känner jag som du skriver men ibland är det så svart och deprimerande för h*n...

H*n är 23 idag och försöker försörja sig själv. När h*n bodde hos mig hade h*n alltid extra jobb och fixade till god ekonomi men nu har all energi och självförtroende försvunnit helt...
Jag försöker att inte kompensera med presenter men känner ofta att h*n ger uttryck för missnöje över att mina biobarn fortfarande får bo hemma (de är inte myndiga än) och ha det "så bra" medans h*n måste klara allt själv. Men det är ju det som är att vara vuxen!!!!! Jag var mamma vid 23, medans h*n inte orkar laga mat själv ens.

Usch, jag ska stå på mig, h*n måste ta ansvar för sitt liv själv, jag kan inte längre curla och dalta! 

Tack för att jag får skriva av mig mina känslor lite!

Är det kanske alltid så här när "barnen" flyttar hemifrån? 

En tanke bara...familjerådgivning, samtalsstöd... eller nåt liknande. Fråga soc. Alltså ett bollplank för er båda som kan ge en alternativ tolkning av vad som pågår och hjälpa dig till ett förhållningssätt och tipsa dig om sätt att tänka kring det hela och samtidigt ge henom lite förståelse för sina känslor och sin längtan. Om man har haft en skitstart i livet kanske det inte är så konstigt att man längtar tillbaka till en tid som var tryggare eller att man är sotis på fostersyskon som ännu är små. Inte så konstigt kanske att man vill ha bekräftelse och mäta hur omtyckt man är i hur dyra presenter man får.  Du kanske kan skaffa samtalsstöd själv? Eller som sagt att ni går tillsammans för det kan ju vara ända sättet att få henom till att reflektera. Inte alltid lätt att nå fram till unga som mår dåligt även om du säger kloka saker som du kommit fram till med hjälp av terapeut.

Kan du inte bli kontkatperson för h*n? Då får man väl nån summa att ex, fika för och dyligt??

Att känna sig " ensam, värdelös och rotlös" tycker jag är en passande beskrivning på de flesta som tar sina först kliv in i vuxenlivet. Man upptäcker att det kan vara svårt att bo själv och att man plötsligt behöver ta ansvar.

Jag föreslår att du försöker stödja och hjälpa honom i den situationen han lever i nu snarare än att låta honom flytta hem igen. Han behöver lära sig att ta vara på sig själv, men behöver antagligen råd och hjälp med detta. 

Jag ska fråga h*n om vi kan gå till en terapeut men är rädd för att det blir svårt. Under hela tiden hos mig så försökte jag desperat hitta någon som h*n kunde känna förtroende för men förgäves... 
När h*n flyttade hade jag kontakt med soc men jag kände att deras råd var att h*n måste hitta sätt att klara sig själv och att några "dikeskörningar" nog var oundvikliga.
Jag förstår mycket väl att det är svårt att kompensera en "skitstart" som Anonym skriver men jag ger så mycket tid, omtanke och familjetid jag bara har men det är som om bara pengar och dyra saker räknas ibland.

Tror ni biologiska barn får sådana här dippar när de flyttar hemifrån?

Tack för era svar!