Ensam mamma med tonårsson och fd man som saboterar i vår relation
Obs, vet ej om frågan mest hör hemma hos parterapeuten eller barnpsykologen...
Jag är en mamma som ensam försökt fostra min tonårsson. Hans pappa, min fd man, bor långt borta, har karriärsjobb och mkt god ekonomi vilket jag inte haft. Av någon anledning är han bitter efter skilsmässan trots att han var den som inlett nytt förhållande och ville skiljas.
Pojken har hela tiden längtat efter sin pappa vilket jag tror de flesta pojkar gör. De ska ju bli män och behöver någon att identifiera sig med, där duger man inte som mamma. På loven tog pappan hand om pojken, bjöd honom på resor etc eller så hyrde de stuga och sportade etc tillsammans. Pappans kompis, också frånskild och involverad i nya förhållanden som avlöse varann, var också med. De hade en tydligen skojig grabbgemenskap, skidor i fjällen eller badresor på sommaren. Drömmen för en ung pojke som bodde med (tråkig?) mamma i den trista vardagen, med pappan och hans kompis var det fest, lite titt på spännande filmer etc och lite sport på weekendsstarköl i bastun och whisky före maten och fint rödvin till maten. Kanske en likör eller cognac till kaffet. Själv är jag nykterist mer eller mindre iaf, och tyckte det här var dålig stil även om min fd man inte har alkoholproblem tyckte jag det var ett dåligt fördöme.
Sonen drack sig riktigt berusad några ggr när han var femton år. Jag upplevde att pappan inte ville samarbeta med mig, och delgav min oro för att han druckit sig full. Pappan har haft inställningen att en sån som mig går det ej samarbeta med, och jag upplever att han liksom överförde den synen på vår son. Vi var till och med till familjerätten men de vi träffade tog parti för min f d man, vältalig och med fint jobb. De viftade bort min oro för sonens alkoholintag och att han hade tillgång till pappans lgh i vår stad när denne arbetade på annan ort.
Upplevde att pappan på olika sätt undergrävt min auktoritet för vår son. Har känts fruktansvärt. Jag har själv haft ansvar för pojken men alltid låg lön och tyvärr har jag ej kunnat det minsta "tävla" med pappans alla fina resor och pengar till snygga kläder etc. Jag har inte haft råd till att åka på semester med min son, något jag varit jätteledsen över. Samtidigt som jag varit glad att pappan ändå funnits till hands för vår son på lov och vissa helger, har jag varit frustrerade, ledsen och arg över hur han agerat och vägrat ställa upp som stod för mig. I gymnasiet hände det vid flera tillfällen att pojken drack sig berusad. Efter en fest fick jag hämta honom, då kunde han inte ens gå. Körde till sjukhuset och det visade sig att han hade 2,0 promille. En annan gång likadant, då hade han slagit sig och hade återigen 2, 0 promille. Ibland drack han både fredag och lördag och sista tiden innan studenten nu i våras flera ggr veckan. Sjukhuset gjorde en soc.anmälan men soc verkade inte kunna göra så mycket (har hört att de ofta inte bryr sig). Pappan blev arg på mig och anklagade mig för att vilja förstöra för vår son gm att anmäla till soc, fast det var sjukhuset som gjort det. Medan jag känt djup oro över att vår son ska komma in i alkoholmissbruk. Tonåringar tar faktiskt skada av alkohol eftersom deras kroppar inte är färdigutvecklade.
Vad som varit jobbigt är att jag känt mig bunden i vardagen. När jag behövt åka bort på mitt jobb några ggr så har jag varit orolig för sonen eftersom jag inte har släktingar eller andra närstående i vår stad. Någon väninna har ställt upp någon gång men killar i min sons ålder är inte storförtjusta över att få "vaktas" av i hans ögon halvgamla tanter.
När jag sagt nej till vår son och velat inskränka hans frihet har han vänt sig till pappan som ofta sagt ja istället "för mig får du, jag litar på dig, du får firhet under ansvar..." Min f d man har pondus. Och pengar.
Och på något djävulskt sett har han liksom saboterat relationen mellan mig och vår son.
När vi var gifta var min f d svärmor inte någon drömsvärmor. Tjusig, duktig och kompetent och i mina ögon ogillande mot mig. Min fd man verkade gå i sin mammas osynliga ledband trots att vi var gifta. Nu efter skilsmässan har vår, hans och min, relation havererat fullständigt medan han verkar stå på god fot med mamman. Undrar ibland om han gör ett senkommet uppror mot sin mamma gm att jag fått ta hennes roll, samtidigt som han snarast uppmuntrat vår son till att göra uppror mot mig.
När jag och tonårssonen bråkat (han vill sällan hjälpa till eller förbereda skolarbetet utan har ofta suttit timmar framför datorn och laddat ner kassa såpoperor och filmer, jag tror han haft en lättare depression faktiskt) om något vilket tyvärr ofta hänt eftersom nästan ALLT från när vi ska äta till OM och NÄR han ska komma hem på kvällen / natten när han varit hos kompisar måste förhandlas och stridas om) så har han ofta ringt sin pappa som gett honom råd - och pengar. Pappan har inte en gång som jag minns sagt att det är viktigt att vår son och jag löser konflikten tillsammans, inte heller har han velat prata med mig om ev. problem vilket gjort mig väldigt upprörd, ledsen och arg. Och när jag ansett att en ekonomisk åtstramning varit viktig för pojken när han t ex varit ute och druckit utan att respektera tid eller det att han inte fått dricka alkohol, då har pappan ändå försett honom med pengar.
Har försökt få stöd från några av min sons kamraters föräldrar. Men tyvärr, andra föräldrar verkar helt enkelt inte byr sig om att ungdomarna är på fester där det sups till osv, medan jag ville veta vilka min son var med, att han skulle komma hem i tid och att han skulle vara anträffbar på telefon.
Jag har läst om något som kallas PAS på internetsökning, en person jag träffat och berättat om problemet för tipsade mig om det skule kunna vara en förklaring på min f d make. PAS= psychological alienatin syndrome och handlar om hur en förälder - ofta mamman men kan även vara pappan - försöker "hämnas" på den andra föräldern genom att spela ut barnet. Jag tyckte att jag kände igen mycket om än ej allt på beskrivningen.
Som mamma känner man sig ganska maktlös eftersom vi kvinnor sällan har samma auktoritet som en man när det gäller unga pojkar/ynglingar.
Jag skulle gärna vilja lyssna till synpunkter och råd. Som det nu är känner jag mig bestulen på våra år tillsammans, alltså mig och min son. Det skulle kunna ha varit så mycket bättre om pappan sagt till honom typ "Nu har jag och mamma pratat och vi tycker... skulle vilja att.. har kommit fram till... att det här vore det bästa för dig". Men min f d man har inte velat utan tvärtom hela tiden hittat nya anledningar till att säga att "du och jag kan inte samarbeta". Jag har haft svårt att förlåta vilket jag vet att man ändå måste göra, men det gör så ont. Och det är hemskt att vår son som nu fyllt arton delvis fått sin uppväxt förstörd och att han dessutom börjat ett "vuxenliv" med alkohol etc innan han är mogen för det.
För den delen skulle även vuxna må bättre utan destruktiva alkoholvanor som leder till en massa elände i samhället, det tycker ju jag även om jag inte menar att det behöver vara fel att dricka ett glas vin någon gång till en god middag. Men har man ett barn med alkoholvanor som känns oroande så avstår man ju helt från alkohol om inte annat så av omsorg för den man vill hjälpa.