F*n vad jag är less på att vara "The Bad Dad"

jag tycker det låter som din sambo behöver vara barnledig. Är hon föräldraledig?

Usch. Jag tycker synd om dig... Jag sitter i samma sits med vår nioåriga dottern. Pappan säger aldrig åt henne att göra sina läxor, duscha, plocka upp kläderna från golvet i hallen, släcka lampan efter sig i badrummet, ställa undan tallriken mm. BARA jag som ids säga till, och då blir man ju tråkiga tjatmorsan, fast man inte bad om det.

Det har ni säkert gjort men jag tror att ni måste ta ett allvarligt snack om detta. du måste få henne att förstå att detta tar musten ur dig. Kanske kan du visa vad du skrivit här? Ni måste nu möta varandra, du ni måste gemensamt sätta upp riktlinjer som ni tillsammans ställer upp. Sedan pratar ni med er dotter också om det ni kommit fram till och vilka regler ni ska följa. Om ni tycker att ni inte kommer överens om riktlinjerna så måste ni både "lägga er" lite. Kankse måste ni ta hjälp av nån utomstående som inte tar parti för den ena eller den andra. Jag tror att du måste ändra på vissa saker som du har bestämt dig att vara konsekvent med, din fru tycker att du är för "hård" Slappna av med det så kanske ni når varandra. Hon får sin vilja igenom på vissa ounkter och kan backa på några. Hon kanske kan respektera din önskan om bara godis på lördag. Och du kanske kan respektera hennes vilja om att inte tjata om att man måste äta upp allt på tallriken, du slappnar istället av vid måltidssituationen. Försök att få med det som är viktigt för dig. Det är i stora drag man behöver vara konsekvent och ha regler för barn upplever jag, inte i allt dem gör. Det ska få vara fria också och ta och tro sig ta beslut i vissa saker även då dem är 2 år. Vissa saker styr vi föräldrar över. Och att hon a att hon inte tycker om dig, det sa min dotter till mig igår också för sörsta gången och det är inget att ta fasta på. Det testar att säga det, det är inget du ska göra en grej av. Lycka till

Jag tycker att ett allvarligt samtal med barnets mor är på sin plats.
Jag kan förstå att det är lätt att välja den enklaste vägen när barnet vill ha godis t ex, och ge efter, men genvägar är ofta senvägar - på sikt.

Om inte din sambo skärper till sig NU och börjar ta sin del av ansvaret att uppfostra er tjej, så kommer både du och hon troligen få jobba dubbelt så hårt, senare.  Och det är ingen som vet om det ens kommer att ge något resultat, beror väl kanske en hel del på "hur långt det gått" innan ni tillsammans tar tag i saken.

 Det viktiga tror jag, är att ni är ett team. Ni skall tillsammans kunna representera en vuxen förebild för er lilla tjej och i bästa mån erbjuda henne en trygg och harmonisk uppväxt. Är ni inte överens om hur ni gemensamt ska kunna sträva efter detta, så blir det blåbärssoppa och lingonsylt av alltihop.

Är helt med dig på att barn behöver konsekvens. Det skapar stabilitet och trygghet.
Din sambo får helt enkelt se över sitt agerande gentemot ert barn i alla situationer och tänka ett steg längre.
Hoppas att du kommer att kunna hjälpa henne att inse det, och att ni kan teama upp för att på bästa sätt ta hand om er lilltjej. 
 

Jag tror inte att föräldrar behöver vara överens i allt. Jag tror att det är viktigt att barn kan få se att föräldrarna inte alltid är överens, och att det är okej! Ibland har man olika sätt att se på saker och ting. Då får man ju försöka kompromissa, så att man inte hamnar i de roller ni hamnat i (snäll mamma, sträng pappa).

Tycker som föregående skribenter att det finns mer eller mindre viktiga saker att ta vara på. Fråga dig hur livsavgörande ett visst beslut är. Att äta godis i tid och otid kan ju medföra övervikt och dåliga tänder, kan vara en bra ovana att bryta.

Har du frågat din sambo varför hon ger sig så lätt? Känns som att hon kanske har en del inom sig som behöver komma ut när hon inte orkar stå på sig?

Och även om man får etiketten sträng förälder, så växer barnen upp och ser det på det vis det verkligen var! Även om det innebär att insikten inte kommer förrän 20 år senare, så kommer barnet att uppskatta det då...

Jag känner mig lite kluven angående det du skriver. Jag förstår dig fullständigt vad gäller t.ex. godisätandet, däremot håller jag inte riktigt med dig om att man som föräldrar måste göra exakt likadant eller ens att man som enskild förälder alltid måste vara konsekvent gentemot barn. Det man som förälder behöver vara är att vara trogen sina egna värderingar och sätta gräns kring sin egen integritet. Barn blir inte förvirrade av att man inte alltid gör exakt likandant i liknande situationer för så fungerar inte människor och inte världen heller. Ärligare och bättre att vara just ärlig. Vad gäller godisätandet anser jag inte att problemet är att din sambo är inkonsekvent utan att att din dotter småäter godis ofta. Låter också som din sambo är trött. Bra att angripa problemet från rätt håll .

Vad gäller att din dotter säger "Dumma pappa"  och "Jag gillar inte dig", så tycker jag faktiskt att det är något du får sätta dig över. Så säger barn, även större barn (är lärare på högstadiet ), när de känner sig frustrerade och arga för att de hindrats eller stött på krav de ogillar. Det handlar inte det minsta om att de inte älskar en. Oftast säger det till vuxna de är trygga med. Precis som du säger så behöver barn möta gränser. Blanda inte ihop det faktum att du är irriterad på din f.d. sambo med ditt förhållande till din dotter. Och det kan komma över natt det här med "Dumma dig".   

Inledningsvis, tack för att ni alla tog er tid att läsa mitt långa inlägg....

Jag instämmer i det du skriver, det är klart att man inte alltid är överens, det hade ju varit tråkigt. Det som stör mig är att min sambo ena sekunden säger att hon tycker att vissa saker är viktiga, men att hon nån minut senare inte "lever som hon lär", för att sedan hoppas att jag ska kliva in och tillrättavisa vår dotter, för hon vill inte det.

Det är klart att min dotter kommer att säga att hon inte gillar mig, att hon hatar mig etc. Det som smärtar är att hade inte mina sambo varit så konflikträdd hade det inte nödvändigtvis varit mig hon vänt sig mot... ännu.

Jag tror att det är jätteviktigt att föräldrar kommunicerar. På det sättet kan de stämma av saker, man ges möjlighet att kompromissa. Och jag har inga problem att minska ner på "strängheten", tvärtom vill jag det gärna, men för mig är det problematiskt när situationen är att en förälder alltid säger ja för att hon inte orkar ta konflikten (hon är inte trött eller utmattad annars), medan den andra då tvingas till att kapitulera själv eller vara den stränga föräldern.

Som en skribent skrev ovan, att ha för "lösa tyglar" (även om jag starkt ogillar ordet tyglar) har en tendens att straffa sig. Detta inträffade med min sambo, då hon mer och mer frångick våra nattrutiner. Det hela slutade med att jag var tvungen att lägga vår dotter varje kväll för att det inte fungerade med min sambo.

Och detta är pudelns kärna; varför ska jag "lida" för att hon inte kan ta en konflikt med vår dotter? Varför ska det alltid vara jag som säger "Nej", även när det gäller de saker som vi är överens om att vår dotter inte ska göra. För visst händer det att min sambo säger till. Men om min dotter inte lyssnar på det örat så händer en av två saker; niget händer eller jag säger till. Och då kan jag tycka att om hon inte är beredd att löpa linan ut, att säga till på skarpen, varför säger hon då till. Då blir det ju en situation där min smbo använder min dotter som en åsiktsmaskin;

- Du får inte äta godis.
- Jag vill.
- Jaha, ok då, men bara en.

Och det tycker jag är fel, då ska man inte säga till från första början.

/Magnus

Mange, jag tycker du gör rätt. Jag är i ungefär samma situation och har alltid varit. Diciplinären. Smaka på den liksom....

Men det finns ju inget alternativ riktigt. Du säger lite svävande att du kanske också ska lätta på strukturen, men du VET att du inte kommer må bra av det för din inre röst att det sätt du använder är det bästa för er dotter är stark. Och rätt.

Så du får du fortsätta jobba på den andra fronten. Ni får försöka hitta sätt för din sambo att orka. Varför är hon så trött att hon inte orkar? Är hennes arbetsbelastning högre än din? Eller är hon sjuk? Hon kanske har jättelågt järn och behöver ta tillskott, eller vad som helst, men du fattar.  

Har ni läst Trotsboken? Den är ett bra verktyg för föräldrar som inte orkar hantera sina trotsiga barn. Även Våga vara Vuxen är en bra bok.

Kram kompis  

Du och din sambo måste ju prata om vad det faktiskt handlar om. Antingen så är ni faktiskt inte så överens som du faktiskt tro, eller så är hon väldigt trött eller har svårt med konflikter. Oavsett vilket det är så måste ni ju lösa det tillsammans....utan att anklaga varandra . Du måste lämna "offer"-mentaliteten om ni ska lösa det på ett bra sätt. Visst är det irriterande att leva tillsammans med andra männsikor ibland  .

Vad gäller godisexemplet så tycker inte jag alls det är så svartvitt:

A)
- Du får inte äta godis (i just den stunden jätteviktigt för mig som förälder)

- Jag vill ha!

- Jaha, ok, då, men  bara en.

= Fel, jag som förälder vågar inte sätta gräns pga konflikträdsla eller annat.

B)

- Du får inte äta godis (svarar lite slentrianmässigt utan så mycket tanke, jag tycker egentligen att detär helt ok med en liten bit)

- Jag vill ha! 

- Ja, det är faktiskt helt OK, men du får en nu. resten ska vi spara.

= Inget fel        

Vad gäller nattningen så får du ju vara ärlig med din sambo. Det är ju helt ok att hon väljer en annan nattningsrutin, men du går inte in bara för att det inte fungerar felfritt för henne och er dotter. Låt dem lösa det och hitta sin lösning .

Jag förstår vad du menar, men detta förutsätter en sak; att mamma och pappa är överens. Och framförallt; samspelta. Och detta är inte fallet idag. För min sambo kan säga att vi inte ska göra undantag alls med exempelvis godis (men även att vi ska vara konsekventa när det gäller andra saker). Sedan ger hon ändå med sig, ofta när jag inte ser. Och då slutar det med att hon är "The Good Mom" medan jag tror att vi ska vara konsekventa och då per automatik blir, i vår dotters ögon, snål och elak. Och det är detta jag vänder mig emot och är oerhört trött på. Men visst kan man ge ens barn godis andra dagar än lördagar utan att per automatik vara inkonsekvent, men om man är överens om att inte ge godis annat än lördagar, då blir det ganska skevt när en av föräldrarna tror att detta är vad man ska eftersträva, medan den andra inte riktigt lever som man lär.

Det låter som att ni behöver lämna det här med fasta principer och sätta er ner och prata om vad som verkligen är viktigt......för er båda. Frågan är ju fortfarande varför hon "ger efter" så ofta. Ur mitt perspektiv kan det enbart ha två orsaker A) Principen är i grund och botten inget hon står för särskilt helhjärtat (och i så fall varför går hon med på en sådan princip? Kan ju vara vettigt att fundera över.), B) Hon har svårt att sätta gränser och/eller hantera konflkter....pga okunskap, rädsla eller ren och skär utmattning. Vilket kan ju ingen annan än ni två veta egentligen.....inte vi som inte känner er i alla fall . Oavsett vilket som är orsaken - A eller B - så behöver ni ju prata om det.....och antingen komma överens om ett annat gränssättande, eller hjälpa din sambo med att hantera konflikter (om det är där problemet ligger). Ni kommer inte att komma långt om ni skuldbelägger varandra........  

Glömde två saker. OBS! Tycker du att jag är ute och cyklar eller allmänt blåst så strunta i vad jag skriver .....är väl menat oavsett :

Din dotter är 2½ år......hon kommer inte att uppfatta dig som snål och elak i jämförelse med sin mamma för att du sätter gränser på ett annat sätt än hon . Ja, 2½-åringar kan stampa vrålandes iväg frustrerat och påtala att man är dum när de är frustrerade och går dem emot. Det liksom bara är så . Jag har två pojkar - en på drygt 3½ år och en som närmar sig 2½ . Livserfarenhet för barn - människor är olika, har olika värderingar och har inte minst olika gränslinjer för den egna integriteten. 
Här måste ju du sätta en gräns kring din integritet. Här är det ju du som är "dålig" på det . Du ska självklart inte "reda upp" efter din sambo. Ibland måste man självklart om den ene föräldern t.ex. står helt passiv medan ens barn exempelvis gör illa något annat barn, men nattningssituationen är ju klockren. Hon är vuxen och förälder. Vill hon natta på ett annat sätt så helt OK, men låt henne då ta ansvaret för det. Sätt en gräns kring DIN person. Låt dem hitta sin väg om det nuvarande inte känns bra för dem....men acceptera inte bara att hon lägger allt i ditt knä. Du kanske behöver ha lite tålamod med att det inte är som du vill också (???).

Det beror inte på hur "sträng" man är som avgör om något "straffar sig". Sätter man inte gränser kring sin egen integritet (vilken är individuell) och inte är sig själv trogen och ärlig.....då kommer man att få problem. Och det är rätt svårt skall tilläggas . Vi har inte mycket till nattningsrutiner överhuvudtaget (till mångas förfäran ), vi har barn som alltid somnar med oss och som sover med oss i en gigantisk familjesäng. Trots denna "anarki" så somnar de lätt (för det mesta) och sover gott hela nätter. Jag vill inte ha sagt att rutiner är fel, utan mer att det hänger rätt lite på just fasta rutiners vara eller icke-vara utan mer på att vara sig själv, att vara ärlig med den man är och sätta gräns kring sin egen integritet snarare än runt barnet. Känns rutiner bra som förälder så känner ju barnet detta....precis som våra rutin-"lösa" barn känner att vi föräldrar är trygga med vårt sätt.  

Håller helt med Frösöblomster.

När det gäller nattningsrutinerna har maken och jag samma grundsyn men lägger på olika sätt.

Jag orkar inte bus och stök i sängen och är tydlig med det. Jag säger att jag vill att de ligger tysta och lugna och försöker blunda och att jag är trött och att man somnar om man ligger så. Tråkigt, men jag ligger hos dem  och vi känner varandras närhet. Pappan låter dem prata och busa och de slocknar lika fort med honom. Vi sätter våra olika gränser. Hans är inte mina. Han bär dem på axlarna. Jag säger du kan gå. Det funkar fint. Jag är tråkigare men är trygg i det. Han har inte mindre auktoritet än jag. Han är trygg i sitt sätt.

Godisfrågan får ni nog dock gå igenom igen för det är ju inte särkskilt  nyttigt att småäta sött och uppenbarligen har ni olika inställning till vikten av den.

Angående godiset så har jag samam problem med min man. Han är hemma ensam sonen som också är två, drygt, större delen av dagen - och jag arbetar.
Nu kan en tvååring vara fruktansvärt påfrestande i sit tjat så jag gjorde en överenskommelse med minman. När jag var ledig tog jag på mig att säga nej till godis hela veckan för att bryta mönstret.
Min man lovade sedan att om han hade en riktigt dålig dag, säga ja direkt för att undvika en konflikt men i alla andra lägen säga nej och avleda. Godisproblemet är löst.
När det gäller resten så tycker jag att du har fel vad gäller barns förmåga att förstå nyanser och att olika regler gäller på olika platser och för olika människor. Tvärtom är de mästare på just detta redan från tvåårsåldern.
Vår som är en ängel under sin halvtid på dagis. han testar alla gränser hemma där han känner sig tryggare.
Jag tycker inte heller att små barn ska gråta sig till söms eller tvingas äta upp maten. Du bestämmer vad hon ska äta men hon bestämmer om hon är hungrig. barn på två har inget vidare begrepp om tid och de förstår helelr inte konsekvenser ännu så istället för en konflikt vid middagsbordet så låt henne äta lite senare när hon är hungrig istället. De har också periodernär de bara äter en sak  till eksempel allt som är grönt eller bara potatis. Om ni fortsätter att erbjuda henne mer än så och om ni äter allt tillsammans med henne så går det över av sig själv. Det är viktigare att ha trevligt vid matbordet. Då kommer hon att vilja vara en del av den gemenskapen.
När det gäller säng tider och gråtande så är det så för mig att min son komer aldrig att lämnas ensam med några starka känslor så länge han är liten.  Under perioder behöver barn extra närhet och dessa perioder skiftar snabbt. En tvåårings behov, både fysiska och psykiska kan växla varannan vecka på grund av utvecklingsfaser och tilväxtfaser så klarar man inte att vara flexibel som förälder och angripa nya problem med kreativitet blir det lätt jobbigt.
Vad jag försöker tänka på är också att min man tillbringar mycket mer tid med vår son än jag. Det innebär dels att han kan mer om vår son än vad jag kan och dels att hans dagar  elelr halva dagar med en intesiv tvååring blir jäkligt påfrestande ibland. Eftersom jag själv varit hemma på heltid under en period så att jag kan jämföra så kan jag definitvt säga att jobba är som semster jämfört med att vara heltidsförälder så det är inte konstigt om din fru ibland är för trött för att ta vissa konflikter.
Sluta vara the bad dad. läs lite (nya) böcker om barns utveckling och kom ihåg att det mesta lär du dina barn genom att förgå med gott exempel.

Hej
jag känner igen mig i din situation även om din är lite mer extrem än min. Min sambo har en flicka vars pappa inte finns i hennes liv och jag kom in i hennes liv när dottern va 2 år. Från början såg jag hur mindre bra mamma uppfostrade sin dotter. Hon hade inga rutiner, sa aldrigi ifrån och lärde aldrig dottern något, Nu är dottern 5 år och hon kan varken respektera tiden eller plocka efter å såna saker.

Jag är en sån som är konsekvent medan min sambo är inte det. När det gäller barn måste man tjata tjata och tjata men min sambo antingen orkar inte eller bryr sig. Innan vi skaffade ett gemensamt barn kommer jag ihåg att jag tog upp allt det här med min sambo och hon höll med att man måste jobba som ett team och följa rutiner men med tiden har hon skitit i det. Antingen sa hon ja eftersom hon ville ha relationen med mig så mycket och nu kan hon inte leva upp till det. Så jag kommer säkert också uppfattas absolut som Bad Dad av vår dotter. Men min fråga är  vem kommer barnet lära sig av? Den som ger direktiv och lära dottern saker eller den som inte bryr sig och gör tvärtom? Jag hoppas dottern tar och lär sig det jag lär ut. va tycker ni?  

Under småbarnåren tror jag den som ägnar mest tid åt barnet är populärast.
Under tonåren den som inte bryr sig. Som vuxen den som lärde en saker.