Hur gör ni för att lära era barn bra värderingar i livet?

Jag tror faktiskt inte heller på belöningssystem för vardagliga sysslor - dom ska man lära sig att göra utan betalning

Mina tjejer får veckopeng lite sporadiskt, ibland bara för att dom är bäst och underbara ((och det säger jag till dom, även de dagar dom har busat extra mycket) och ibland om dom vill spara eller köpa någonting. Dom blir lika glada för en enkrona som för en tjugolapp = dom föredrar faktiskt mynt

Jag vill inte belöna "bra uppförande" med pengar som slentrian och dom har faktiskt lärt sig att dom känner sig väldigt uppskattade om dom tex städar sina rum helt utan "anledning".

Mina tjejer är 5,5 resp 7 år. Vill inte det ska låta som att jag är värsta prettomamman med änglar till barn för så är det inte. Jag får utbrott ibland, skriker ibland och mina barn bråkar som hund och katt emellanåt. Men grunden finns där, som jag tror kommer hjälpa barnen att vara respektfulla mot andra och sig själva, bra vänner, känna sig värdefulla osv osv !! Sunt förnuft, respekt och kärlek tror jag är bra grundstenar. Och regler (som är väl grundade och inte bara för att...)

Ja, jag kan väl främst säga att det är svårt att komma med generella tips på vad som är bra knep och metoder och vad som inte eftersom barn är olika och reagerar olika. För vissa barn kan det där med belöningar för att göra sysslor funka jättebra medan det inte alls fungerar med andra.

Har man ett belöningssystem så ger man ju också barnet två tydliga valmöjligheter:
1. Gör sysslorna och få veckopeng
2. Hoppa över veckopengen, men slipp göra sysslorna

Har man ett sådant system får man alltså vara beredd på att barnet väljer bort förmånen för att slippa göra sina sysslor.

Att hjälpa till hemma tycker jag skall vara självklart, en del av livet, och ingenting som behöver berömmas eller belönas på något sätt.

Som någon annan skrev är det komunikation som gäller. Prata så fort det uppstår en konflikt, vara ärlig, och inse att även små barn går att resonera med.

Besvara barnens frågor, även om det tar tid. 

Vår son är otroligt bra på att förhandla och kompromissa,och jag tror att det till stor del beror på att vi aldrig "kör över" honom är hemma, han har en röst och den blir hörd. Om det är något han inte får göra berättar vi varför och sedan kommer han på ett eget alternativ utifrån de gränser vi satt.

Sedan tror jag stenhårt på att aldrig aldrig hota sitt barn, jag har skrivit om det här http://londonsvenskar.com/tahira/2011/05/05/att-hota-sitt-barn/ men det är lite för långt för att klistra in.

Nästa skolår kommer vår son att få en veckopeng. Han vet hur det fungerar med lön och vi har pratat en del om pengar. Just nu köper vi lördagsgodis åt honom, men det är vi som bestämmer vad det blir. han brukar säga tack så jättemycket, men också prata om att när han får sina egna pengar skall han köpa en annan sort.

Vi kör stenhårt med att vi är en familj ochi en familj hjälps man åt. barnen (nu 7-11 år) ska städa sina rum, ta hand om sina djur,göra sina läxor och har en dukdag i veckan. Veckopengen är inte kopplat till detta men för den ska de köpa sitt lördagsgodis själv eller spara till någonting de vill ha. Sen kan de tjäna extrapengar genom att exempelvis få mynten från växeln när de går och handlar och de kan välja att öka sin veckopeng genom att ta på sig ansvarsområden hemma.

Håller med om mycket av det du skriver, men inte det du skriver i din blogg angående begreppet "hot".  

Nej, man måste ju inte hålla med om allt . Hur ser du på det?

Det är en svår balansgång. Å ena sidan vill jag att han ska göra vardagliga saker som att plocka upp efter sig utan att förvänta sig en belöning varje gång. Å andra sidan tycker jag att han kan får nåt om han gör något extra på egen hand. Så funkar det ofta i den vuxna världen. Gott blir med gott belönat, oftast i alla fall.

Hej!
Tack för alla svar! :) Fortsätt gärna att ge mej förslag på hur NI gör! :) Det exemplet jag tog upp var så mina föräldrar gjorde ( o det e ju det jag känner till) . Så därför vill jag gärna höra om de olika trotsålderna, hur man tar sej igenom dessa osv! :)
Tack så mycket!
Kramar

Det bästa sättet att ta sig igenom trots är att se till att man som förälder har ätit och sovit... banta inte när ditt barn går igenom en trotsperiod. Hua.

Jag avskyr trots och konflikter. Jag skulle vilja att vi gick genom livet inlindade i rosa bomull här hemma. Tyvärr funkar det inte så. Det som hjälper mig är två saker: för det första att försöka komma ihåg vem som sitter på makten här hemma - min son är liten och kan faktiskt inte klara sig själv, det är jag som kan alla praktiska saker, jag som har hand om pengarna, som kan laga mat, hantera trafik osv - jag har liksom en skyldighet att uppföra mig ok och se till att ta hand om den här lilla personen med det stora egot. För det andra att minnas att man inte FÅR slå barn även om man gärna skulle vilja, just nu.

Trots är bara konfliktträning. Vem har makt i en familj, hur fördelar man den, hur hanterar man konflikter, vad får man göra när man är arg, hur gör man för att resonera och kompromissa och medla, vad är viktigt att bråka om, vems synpunkter spelar roll osv osv. När ungen är femton kan jag ju inte skicka honom i skamvrån direkt, så vi måste öva fram bra metoder att hantera konflikter nu.

Du pratar om hot kontra varningar och jag ser verklien ingen skillnad i de exempel du ger. Vad som är ett hot eller en varning är snarast en värderingsfråga och handlar om hur mottagaren uppfattar det. För ett litet barn är det utan tvekan lika mycket ett hot att ställas inför alternativet att bli "övergiven" som att bli av med lördagsgodiset. Det är ingen skillnad. Som förälder varnar/hotar man med negativa konsekvenser i båda fallen.......frågan handlar snarare om vad det är för typ av konsekvens.....naturlig, logisk eller ologisk konsekvens. Och vad som är vad i det fallet är handlar även det om hur det uppfattas av den som "drabbas". Vad som kan vara en logisk konsekvens för en vuxen är inte det för ett barn.

Ja, men det är skillnad på att sätta det i system eller att ibland uppmuntra med något trevligt. Det jag upplever att mina barn uppskattar allra mest är vår uppskattning som föräldrar....när vi verkligen ser och blir ärligt jätteglada pga något de gör. Det är effektivt .

Självkänsla och respekt för sig själv och andra tror jag man skapar genom att ge barnet mycket kärlek och trygghet. Att man aktivt visar att man älskar barnet och att man tror på barnets förmåga. Jag tror att ett barn som växer upp och känner sig älskad och trygg i sin tillvaro har större chans att älska sig själv och därmed också kunna älska andra tillbaka (och visa respekt för andra). Detta handlar förstås inte bara att gå runt och säga till sitt barn att man älskar det utan att på olika sätt finnas till för sitt barn, lyssna på barnet och se dess behov.
Jag tror därför på ett inlyssnande föräldraskap där man inte har en massa färdiga "regler" och "metoder" utan anpassar dessa efter de behov som uppstår. Det innebär att den typ av "metod" som du bekriver i din TS kan vara en bra metod under en viss period med ett visst barn, men inte alls fungerar bra med andra barn.

Att förstå värdet av pengar kan man nog bara göra genom att hantera pengar. Det kan man låta barnet göra på olika sätt i olika perioder. Det samma gäller väl där att barn är olika och olika sätt fungerar med olika barn.
När min dotter (som nu är tio) var mindre minns jag att det svåra för henne var att förstå skilnaden på att inte ha några pengar alls och inte "kunna" köpa en viss grej. Hon ville gärna köpa sådana där grejjer i automater varje gång vi var på Ica och när jag då försökte förklara att vi inte hade råd med det blev hon helt chockad över att alla mina pengar var slut. Ha ha, att försöka förklara pengars värde teoretisk var inte så smart. Då fick hon månadspeng och lärde sig på så sätt förstå att även om man har pengar har man inte råd att köpa varje dag för då räcker inte pengarna till det man verkligen vill ha. Så att hantera pengar själv tror jag absolut är det bästa sättet att förstå pengars värde. Sedan innebär förstås inte det automatiskt att barnen slutar tjata om saker som de vill ha... Det har nog egentligen inte med att göra att de inte förstår pengars värde utan helt enkelt att det finns saker som de vill ha och barns enda möjlighet att få dyrare saker är oftast genom sina föräldrar.

Natruligtvis får man göra sitt bästa så att barnet inte uppfattar naturliga varningar som hot, men jag tror att det är viktigt att de lär sig naturliga konsekvenser av sitt handlande.

Maten kommer inte att stå på bordet hela kvällen. Jag kan tala om det för honom så att han får ta ställning till det, eller så kan jag bara plötsligt ta undan den, utan att ha gett honom en chans att själv besluta om han faktiskt skall äta eller inte.

Sedan "lämnar" jag naturligtvis inte min femåring någonstans där han kan känna sig, eller bli, övergiven. Jag går hemåt i rimlig takt från en plats där jag vet att han hittar hem. Restaurangen nere på hörnet eller affären på andra sidan gågatan. Vad jag gör är att jag fortsätter med min dag, det är inte ett straff på något sätt, det är en naturlig gång. Om han väljer att stanna är det upp till honom, men han märker att det inte är så himla kul när det inte är någon kvar att prata med. Samma sak här, jag kan vända på klacken och bara gå, eller så kan jag förklara för honom hur läget är, att jag har bråttom och måste hem, så att han själv kan fundera en liten stund på hur han vill göra. 

För mig är det en enorm skillnad mellan att ge en förvarning på vad som kommer att hända, och att hota barnet med något helt orelaterat till hans beteende.

Men det du pratar om handlar inte om hot kontra varningar eller naturliga konsekvenser kontra straff. Det var det jag reagerade på. Att hota/förvarna om något som kommer att hända är lika mycket just det, oavsett om det handlar om något relevant eller något irrelevant. Det handlar inte heller enbart om naturliga konsekvenser. Så fort du som förälder gör ett aktivt val att agera gentemot ditt barn så är det inte längre enbart naturligt. Vad det handlar om är naturliga, logiska och ologiska konsekvenser. För att ge ett exempel:

Pelle 3 år får för sig att  måla hela köket i regnsbågens alla färger.

Naturlig konsekvens: Pelle får leva med köket som det är....färglatt och fint. Mamma blir eventuellt ledsen eller arg.

Logisk konsekvens: Mamma tar tuschpennorna från Peller för att hindra att han målar på köksväggarna.

Ologisk konsekvens: Pelle får inte något lördagsgodis helgen efter.

Det är viktigt att ge logiska konsekvenser och inte bara låta det hela handfalla till naturliga eftersom sådant de flesta av oss anser vara negativt socialt beteende kan ge positiva konsekvenser. Exempel:

Pelle 3 år vill ha Stinas bil. Stina 2 år leker med den och vill inte ge den till Pelle. Pelle är större och starkare och tar bilen från Stina.

Naturlig konsekvens: Stina blir ledsen. Pelle får bilen han vill ha (positivt för Pelle, han ville ju ha bilen och har den nu).

Logisk konsekvens: Jag som förälder hindrar Pelle om jag är med i situationen eller kommer att se till att Pelle omgående lämnar tillbaka bilen till Stina.

Ologisk konsekvens: Pelle sätt får inte följa med till farmor och farfar på eftermiddagen för att han har betett sig illa.

Gränsen mellan logisk och ologisk konsekvens är heller inte glasklar och kan inte avgöras av handlingen som sådan utan det beror på hur den uppfattas = förförståelse, erfarenhet, möjlighet  och förmåga att resonera etc. Vad som kan vara en ologisk konsekvens för ett barn kan för en vuxen som handlar likadant kännas logisk.

Vad jag försöker säga är helt enkelt att det inte handlar om t.ex. straff kontra konsekvenser (naturliga konsekvenser) eller om hot kontra varningar etc.                                  

Frösöblomster: Är inte logiska konsekvenser kontra orelaterade konsekvenser väldigt åldersberoende? En orelaterad konsekvens kan väl vara mycket effektiv på, låt oss säga, en trettonåring?

Det var ju egentligen det jag skrev/försökte få fram i alla fall ....att vad som är en logisk kontra ologisk konsekvens i mångt och mycket handlar om hur den som "drabbas" av konsekvensen uppfattar den/har förmågan att uppfatta den. En konsekvens av ett handlande som en 13-åring kan inse logiken i, ser inte en 3-åring sambandet kring etc. Jag som vuxen kan ju t.ex. anse att böter är en fullständigt logisk konsekvens av vissa handlingssätt, även om böter som sådant är totalt orelaterat till det jag har gjort. För mig kan det med andra ord vara en logisk konsekvens att bli av med pengar senare än just i stunden även om det jag gjort inte handlar det minsta om pengar, medan jag anser det ologiskt att t.ex. plocka bort lördagsgodiset för ett litet barn för att han/hon gjort något jag anser vara fel. Konsten är ju att just hålla sig på den logiska nivån . Att straffa genom ologiska konsekvenser blir aldrig bra oavsett ålder .