Stanna kvar eller lämna honom...

Välkommen till livet och den dubbelsidade gåvan "den fria viljan"

Vad jobbigt... :/
Men alltså, har ni gett parterapi en chans? Om du vill försöka laga, och bygga upp ert förhållande? Eller för den delen, det kan nog vara bra i vilket fall, som en nystart eller som avslut..

Om du inte är helt lycklig med ditt liv så är det du som måste ta tag i det. & det här är ett första steg (genom att fråga om det här på FL), jättebra ts! Men nu gäller det att ta tag i resten också.

Är det så här du vill leva resten av ditt liv? Lever du med honom för att han ger dig trygghet och du inte vågar gå vidare, eller för att du älskar honom? Vill du ha barn nån gång (om du nu är yngre än 55) och är det i så fall så här du vill att de ska växa upp? Är det så här du vill att de ska lära sig att livet ska vara (nöja sig med mindre och sedan välja liknande förhållanden själva)?

Finns det inte någonstanns som du kan få prata med nån som är gratis? En präst kanske? Hörefter om vad som finns där du bor, men bör definitivt vara en person med tystnadsplikt.

Det går att väcka halvdöda känslor och även att bli attraherade av varandra igen men det kräver också mycket jobb (från er båda). Är du beredd att lägga ner den energin och tiden på honom? Tänk igenom det själv först (kanske med hjälp av en präst/annan samtalshjälp). Om du verkligen är det, så är nästa fråga: om han är beredd på det? Sätter er ner och prata tillsammans. Prata, prata, prata. Om ni sedan inte vill samma sak, ja då är det inte så mycket annat än att gå skiljda vägar (jag vet att det inte är lätt men vad annars finns att göra).

Jag lider med dig TS! Detta är det absolut svåraste i en parrelation, att personen i fråga helst ska vara "hela paketet", dvs både ens bästa vän och den man tänder mest på. Men att ha problem med sexlivet fråna början och dessutom knappt ha sex alls på två år... Nej det går bara inte, livet ska inte vara såhär svårt... Ni gillar ju sex båda två eftersom ni båda blir upphetsade genom onani.

Ni kanske skulle kunna lösa era problem med samtalsterapi eftersom ni uppenbarligen har en väldigt fin vänskap. Om din sambo är beredd att samarbeta och prata om era problem kanske ni till och med kan komma till rätta med det på egen hand. Men då är det tålamod och djuplodande samtal om hur ni vill ha det i sängen som gäller. Om ingen av er tänder direkt av att se på den andre, ja då kanske det går att lösa genom att "trycka på rätt knappar". Men det kommer att krävas mycket jobb.

Egentligen ska man inte leva ihop när man bara är vänner, men jag förstår att det är svårt att släppa taget. Men livet är för kort för att ha det så som ni har det. Får ni inte ordning på ert sexliv blir ni skyldiga er själva att söka lyckan på annat håll...

Tack så mycket för era svar och råd. Nej, det är verkligen inte lätt...

Känns som om jag börjat upptäcka ett mönster i hur jag känner i frågan. Som jag nämnde innan så går det ju mycket upp och ner och jag har antagligen kraftiga PMS besvär, för varje gång veckan innan mens så känner jag mig nedstämd, oerhört sexuellt frustrerad och ifrågasätter mitt liv och mina val etc. Det gör rent ut sagt ont inombords. Sedan när den veckan är över så känns det genast bättre. Jag är bara 26 år, så därför har jag ju liksom livet framför mig, och undrar om jag borde välja om eller försöka lösa saker och ting istället.

Samtidigt är jag väldigt pryd av mig och försiktig och skulle inte kunna tänka mig att leva ut genom en kk, dejta nå ny bara sådär (om vi nu bröt upp) etc. då behåller jag det hellre inombords genom fantasier och försöker tillfredställa mig själv. Samtidigt vet jag inte om jag skulle klara att träffa en ny man som är utlevd sexuellt och vill göra det hela tiden, det skulle nog göra mig skräckslagen istället!

Men hjälp, denna frustration jag stundtals känner får mig ibland att t om fundera på om jag kanske är bisexuell för jag söker liksom närhet och spanar på både män och kvinnor på något undermedvetet sätt, men ändå är det inget jag vågar leva ut eller erkänna för andra. Kanske bottnar det bara i min sexuella frustration.

Jag skulle gärna prata med någon, vill inte att min stackars vän ska behöva lyssna på mig och bli nån agony aunt varje gång det blivit några glas för mycket, och samtidigt känns det fel att hänga ut vårt privatliv till henne för hans skull (min pojkvän vet självklart inte att nån annan vet). Bor inte i Sverige, så vet inte hur sånt fungerar här. Jag är ateist och vi bor i ett katolskt land, så att prata med en präst tror jag inte skulle funka. Har aldrig gått hos psykolog så känner att om jag skulle öppna upp för nån sån så måste jag verkligen gilla den personen. Min pojkvän deremot gick mycket i samtal under hans depression innan han träffade mig och gick även hos en hypnoterapist för några år sen mot sina sexuella problem, men det hjälpte inte. Behöver kanske nämna att min pojkvän ej är svensk och att han inte hade sexualundervisning etc. så hela grejen har alltid varit stigmatiserad för honom på nåt sätt...

Ja det är en jäkla soppa... vet inte vad jag vill. Men tack för att ni läser.

Uppdatering:

Idag ar en av de varsta dagarna jag upplevt tror jag. Jag gick hela dagen och madde daligt och visste att jag var tvungen att prata med honom. Nu eller aldrig. Vi gick en promenad och jag tog upp hur jag kande och fragade aven hur han ser pa vart forhallande. Han holl med om att saker och ting inte var som de borde och att aven han kant att jag varit ganska distanserad och avmatt pa sistone och att nagot var fel. Vi satte oss pa ett avskilt stalle och pratade om vad vi skulle gora, att alla fortjanar lycka och att ha det battre av vad vi har det just nu. Han holl med om att vart samliv inte fungerar och att vi inte kanner attraktion, men jag vet att han inte har samma behov som jag och garna hade kunnat fortsatta som vi hade det anda. Var anda forvanad over hur bra han tog det, dvs. att han kunde prata ordentligt med mig, normalt sett blir han bara tyst och instangd nar vi diskuterar saker.

Slutade med att vi bestamde for att ta ett brejk fran varann ett tag och att jag skulle flytta ut och att vi bada ska fosoka hitta psykolog/terapi pa egen hand och forsoka losa vara egna problem forst och sen eventuellt forsoka ga pa samtal ihop och forsoka igen om vi tycker att vi vill det. Det var sa svart och jag grat och vi kramades. Vi pratade om mal och drommar, for vi ar individualister bada tva med stora intressen/drommar som betyder mycket for oss, och som har tagit mer plats an var relation till varann. Vi sade att nu ska vi fokusera pa os sjalva ett tag, soka hjalp med att ta itu med vara egna liv och gora det vi kanner for. Men vi ska anda forbli vanner och kan garna traffas och fika och sant som vi ofta brukar gora anda.

Han ar den enda jag nansin varit med sa har aldrig gjort slut forut. Jag vill helst bara skrika och grata, det ar som en stor klump i halsen och jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Nu ar det gjort, men det ar nastan sa att jag vill ta tillbaka allt ena stunden for att nasta kanna att detta ar det enda ratta. Det snurrar i huvudet av tankar och jag mar illa. Tycker sa synd om honom. Han tog det bra men jag tror han ar i chock. Sen pratade vi och gick klart promenaden etc. men kandes sa sjukt, helt plotsligt kan man inte rora vid varandra likadant langre, halla handen etc. Kandes som om vi aktade oss for att ga for nara. Nasta manad ar det 8 ar sedan vi blev ihop.

Jag ska ta av mig forlovningsringen nu och ga hem till honom och lagga mig pa min sida av sangen och forsoka sova. Det gor sa ont!