jag vill inte föda vaginalt

Får du hemorojder får du det sannolikt oavsett.

Inkontinent kan du bli oavsett.

Jag bajsar hellre på mig än  får jävvla helvetes katetrar uppkörda i urinröret. Jag kan hellre röra mig än ligger som ett förlamat paket. Jag är hellre delaktig än åskådare då mitt barn föds. Jag blir hellre sydd i underlivet där det återgår till det normala (för mig iaf och jag skulle ta chansen igen) än ett outplånligt ärr på magen. Och dom där helvetes agrafferna som drev mig till vansinne. Gaah, min högst personliga åsikt men summa summarum så föder jag hellre vaginalt alla dar i veckan än genomgår ett kejsarsnitt till. Det finns inget "snyggt" sätt att få barn på, det är alltid slem, kladd, blod och obehagligheter.

Men jag är säker på att du kan få till ett kejsarsnitt om du vill, du kanske måste tjata och gnälla, men går går det nog ska du se.

Och jag tror att är man så trångsynt och har så lite förståelse för sina medmänniskor är man absolut inte redo att bli förälder.

Jag var oxå orolig som fan innan förlossningen. Jag gick och pratade med någon och försökte förbereda mig så mycket det gick., Förlossningen gick skit bra och jag ångrar inte en sekund att jag födde vaginalt =)

Maila gärna om du vill prata

Varför inte ge terapi en chans? Jag hade också gärna sluppit att föda, ja sluppit att vara gravid ö.h.t. men nu fanns inte den möjligheten för min del. Annars kan du se dig om efter en surrogatmamma, det blir ju vanligare och vanligare. Ser det själv som ett alternativ om jag ska ha fler barn i framtiden.

Är du på riktigt? Vet du om att det kan vara risk att barnet skadas och hela förlossninge går helt åt helvete om man tivngar en riktigt förlossningsrädd kvinna att genomgå en vaginal förlossning?

Sen kan jag ju säga att inte enda gång under mina fem år med sonen har jag upplevt föräldraskapet jobbigare och lika smärtsamt som förlossningen.

TS, självklart kan du få ett kejsarsnitt. Däremot tycker jag absolut att du ska ge Aurora-samtal en chans. Många har fått otroligt hjälp och stöd därifrån, även om det inte blev en vaginal förlossning mot slutet. Det finns ju inga nackdelar precis.

Att du ska låta din rädlsa stå ivägen för att skaffa barn låter jättesorgligt.

Varför va så trångsynt att man inte ens vill ge terapi en chans? Är man verkligen rädd så är det en sak, men det låter mer som TS är bekväm av sig!

Då tycker jag absolut att du ska prata med någon. Jag är akutsnittad med mitt första barn och för mig som fick äran att föda tre barn efter det. Än i dag 11 år senare känner jag av ärret. Så hemskt att bara ligga och inte kunna göra nått utan att bara få ett barn men med en förlossning så hjälper du ju själv ut med barnet. Sen så vad jag hört så kostar det ju en massa. Varför ska 2a behöva betala för att någon är rädd. Det finns ju billigare hjälp mot det istället för ett köttsår på magen. Sen så har ju folk fött barn i grottor varför ska inte vi år 2011 klara av det på toppmoderna sjukhus ?

Du läste bara de två sista raderna va?? Det brukar bli så när man trampar på en öm tå...
Vart nånstans står det att jag inte har nån förståelse för de som inte vill föda vaginalt? Jag skrev endast vad min personliga åsikt är, och jag står fast vid att ingrepp som är medicinskt onödiga (fysiskt) visst kan genomföras men då på egen bekostnad.
TS uttrycker en väldig okunskap i sin trådstart och är man inte ens villig att diskutera saken alt skaffa sig kunskap så tycker jag inte man är redo för föräldraskapet.
Varför är det ingen som frågar sig varför planerade kejsarsnitt bland förstagångsföräldrar ökar? De vet ju inte ens vad det handlar om utan har förmodligen lyssnat för mycket på en "vän".... Tragiskt och naivt!

Eftersom jag inte är barnmorska eller sjukvårdutbildad så vet jag inte mer än att jag fött på båda sätten och föredrar det ena.
Sen undrar jag rent praktiskt varför man inte vill bli av med en rädsla för nåt som man aldrig upplevt? Går inte de flesta i terapi för obefogad ångest/fobi??

När det gäller din andra mening så säger jag grattis!

Jag bryr mig inte om hur man föder fram sina barn så länge de är friska och mår bra. Jag fick planerat KS och det fanns inget annat alternativ. Av dina sista rader så tycker jag det låter som du är väldigt oförstående.

är akutsnittad, och har kompisar som snittats, och några som både fött och blivit snittade, alla skulle välja vaginalt om dom kunde..   nån enstaka har ja läst om som inte haft besvär av snittet, alla andra har haft de mkt besväligt.. de är ju en stor bukoperation.. och man har lika äckligt avslag efter ett snitt... likaså kan slempropp,vatten och blödningar komma innan ev planerat snitt med.. så man kan aldrig komma undan..

 jag fick en infektion och blev kvar på bb i 5dagar med antibiotikadropp (och starka smärtstillande innan ja skulle resa mig upp.. innan ja fick åka hem med tabletter ist..   för att efter några dagar bli så dålig att ja fick åka ambulans in igen, och vart kvar 3-4dygn igen med massa antibiotikadropp.. sen starkare tabletter när ja kom hem igen..   mjölken rann inte till så snabbt som dottern behövde den, så hon fick koppmatas med ersättning medans ja pumpa so en galning för att få igång den, som kom hyffsat på 4e dan..

hade ONT länge, fortfarande lite problem med ärret, 2½år senare.. de är inte fint, även om ja inte bryr mig så mkt, för ja har fler op-ärr på magen..  jag hade ju velat åkt hem så fort ja hade fått om ja fött vaginalt.. amningen är jätteviktig för mig, vart jättelessen och arg över att dom var tvungen å ge ersättning..

Jag födde vaginalt och fick uppleva både kateter, inte få komma upp ur sängen, känna mig som en åskådare när de drog ut honom, bli sydd under narkos och få anpassa mig till mitt nya underliv. Så det finns inga garantier. 

Du ska absolut inte låta din förlossningsrädsla hindra dig från att skaffa barn. Om du vill ha kejsarsnitt så kommer du att få det. Om du orkar gå i  terapisamtal gör det, vem vet du kanske ändrar dig. Men som sagt, det är upp till dig. Har själv fött vaginalt vilket var både fantastiskt och hemskt. Ska göra det för tredje gången om några månader. Har däremot vänner som varit så rädda innan att de fått planerat kejsarsnitt och de är väldigt nöjda med det. Tror det sämsta för barnet är en rädd och stressad mamma under graviditeten. Skit i vad beskäftiga och empatilösa människor i den här tråden säger. Lyssna på dig själv! Kram

Det är inte alls självklart att någon ska få kejsarsnitt. Då hade den här tråden inte behövts.

Jag gjorde snitt med mitt första på grund av medicinska skäl som skapade förlossningsrädsla och ett misstänkt trångt och snett bäcken.
 
Jag spenderade en förmögenhet på terapi inför mitt andra barn eftersom jag inte ville förlösas med kejsarsnitt igen. Riskerna är större med ett kejsarsnitt generellt, om det inte finns specifika medicinska anledningar att utföra sectio. 

Jag födde mitt andra barn vaginalt och blev igångsatt någon vecka tidigare på grund av min rädsla. Min förlossning gick alldeles utmärkt och jag skulle inte tänka tanken på att välja sectio igen om jag inte behövde.

Jag mådde utmärkt och var uppe efter snittet redan efter ett par timmar. Jag fick morfin en gång och behövde sedan endast Alvedon då och då. Men min son fick komplikationer som enbart kunde härledas till snittet eftersom han var "kliniskt" frisk. Det var inte någon dans på rosor, tro mig.

Det finns tre väsentliga risker med förlossningar - blödningar, blodproppar och infektioner. Samma risker gäller för sectio, fast de då är betydligt större och oftast blir mer komplicerade. Det är en relativt avancerad och omfattande bukoperation.

Jag återhämtade mig otroligt snabbt efter min senaste förlossning och mådde mycket bättre.

Den läkaren som utför snittet är en läkare som när som helst kan bli inkallad för akuta operationer som kan handla om liv eller död. Tycker det är viktigare att de finns till för dem som behöver än för dem som "vill ha" snitt men egentligen inte har medicinska skäl.

Jag är gravid med mitt tredje nu och väljer utan tvekan en vaginal förlossning med förhoppning om att slippa sectio igen.

 

Jag födde med kejsarsnitt, och skulle utan tvekan välja det igen. Väldigt smidigt och nästan smärtfritt för min del. Jag snittades sent på kvällen och kunde nästa dag gå omkring på sjukhuset, om än lite långsamt. Jag känner inte av snittet på något sätt nu efteråt, och det syns knappt. Men man kan ju ha otur också förståss.