Vet varken ut eller in...
Hej,
min sambo och jag väntar vårt första gemensamma barn. Jag har två sen tidigare. Han är en fantastisk människa! Det är så att jag undrat lite hur jag kan förtjäna nån som är så bra! Känns som att det är honom jag väntat på hela mitt liv. Nackdelen han har är att han blir väldigt destruktiv när vi bråkar! Då säger han att han kommer att göra slut, att jag inte är bra osv.
Vi planerade att bli gravida och efter 4 månader var lyckan fullständig. Men nu försvinner han mer och mer... Han blir mer och mer introvert och när jag försöker nå honom blir det attack direkt. Jag har försökt lugnt och stilla prata med honom, jag har blivit arg och krävt att han ska börja prata med mig. Till detta hör att innan vi bestämde oss för att bli gravida så förklarade jag att han måste vara närvarande! Pappan till mina två andra barn var väldigt frånvarande och jag var i princip ensam med graviditerna, barnen och hemmet. Därför är det väldigt svårt för mig att acceptera att han gör likadant.
Jag orkar inte en till resa med att vara ensam i en relation. Då är jag hellre helt ensam så jag vet vad jag kan förvänta mig.
Våra bråk blir värre och värre!! Jag får höra hoten om att han ska lämna mig, att jag kommer att driva honom till otrohet, tycker att jag bara gnäller, har noll förståelse för att jag blir annorlunda, att hormonerna spelar in. Han ifrågasätter till och med att det "bara verkar vara mig det handlar om just nu". Blev uppriktigt förvånad när jag förklarade att förlossningen handlar bara om att jag och bebisen ska må bra. Och att jag aldrig kommer att vilja ha med honom om han lämnar mig nu. Han verkar tro att om han lämnar mig nu skulle vi få samma relation som jag har till mitt ex. (Den är jätte bra efter 9 år, två barn, dålig seperation och många år där vi inte ens kunde prata)
Hans mamma har tydligen sagt åt honom att han ska känna efter ordentligt om han verkligen blir lycklig med mig, Är inte det lite sent?
han förklara för mig ofta att om jag kommer emellan (har åsikter) honom och hans familj eller hans vänner så lämnar han mig. I min värld så är dte ju vi som är familj. Han borde stå upp för mig och skydda det vi har. När vi bråkar så får han ibland nog och åker då hem till mamma.
Jag kan förstå att han säkert är rädd nu. Att det blev mer känslor än han räknat med. Jag vet hur mitt ex kände. Jag tycker att han verkar deprimerad. Han verkar inte glad över nånting längre. Och att han försöker förstöra för sig själv. Och jag vet inte hur jag ska nå honom. Har föreslagit familjeterapi, det var blankt nej.
Jag orkar inte så mycket mer!! Han tar alla mina rädslor och hotar med dem! Jag mår sämre och sämre och känner snart att jag måste avsluta detta för att orka vara hel för mina barn.
Vad kan jag göra för att nå honom?
