Olycklig varannan-vecka mamma

Inte ett enda svar. Tack för det.

Idag är en extra jobbig dag. Min dotters pappa gifter sig i kyrkan just i detta nu med sin höggravida flickvän. Min dotter är såklart där.

Fy fan vad jobbigt livet är ibland och jag minns knappt hur det är att må bra.

Klart det är superjobbigt och det låter som om er relation tog slut abrupt? Du har nog obearbetade känslor som spökar och du har svårt att ta dig ur det.
Har du nån annan du kan prata med? Nån god vän eller kanske en terapeut?

Det är nog så alltihopa. Jo det tog slut abrupt. Från en sekund till en annan bokstavligen. var helt oförberedd.

Det känns som om jag har förlorat mitt barn. Vad kan jag erbjuda henne för liv? Hon tycker såklart det är mycket roligare med dom och ännu roligare när hon fått en lillebror. Känns som att jag förlorat henne.

Har börjat gå i terapi. Vet inte om det hjäler. Känns inte som det direkt men det kanske tar tid.

Men såklart har du inte förlorat din dotter. Hon älskar dig för du är hennes mamma och kommer alltid att vara, hur roligt hon än har hos sin pappa. Dessutom är väl inte allt bara kul hela tiden där, det är det inte på nåt ställe...vardagsbestyr, mat och tvätt osv, det finns ju i alla hem.

Jag är övertygad om att din dotter är jätteglad när hon får vara med dig, bara ni två, mysa och ha kul ihop. jag tänker också att när deras gemensamma barn kommer, kanske din dotter kommer känna att det är lugnare och tryggare att vara med dig när säkert bebisen kommer ta en del tid av pappan. Då ska du vara beredd och bara finnas där som den goa mamma du är!

Försöker du aktivera dig när du inte har dottern hos dig? Så du kanske får mindre tid att gå runt och "vänta" på henne. Kanske du kan försöka göra det hela till något posetivt, gör saker du tycker är roligt som du inte kan göra när du har dottern.

kanske kan du hitta lite stöd i den här länken?

www.familjeliv.se/Forum-4-378/m58562467.html

stöd för lämnade heter den

Känner igen mig i det du skriver.
Jag lämnade dock barnens pappa och jag har en ny sambo nu.
Men det gör så ont att lämna barnen varannan vecka.
Känner mig med vilsen. Försöker sysselsätta mig hela veckan då jag inte har dom.
Jag vill knappt vara hemma... Stängde deras dörr till deras rum första tiden...
Att få prata av sig med en vän eller här inne kan nog vara jätteskönt och bra. Man får stöd av andra och höra att man inte är ensam utan många som upplever liknade saker/känslor som en själv.
Du får gärna skriva pm om du vill!

Många styrkekramar!

Hej!
Jag har också en dotter på 2 år. Än så länge sover hon alltid hos mig för jag stod inte ut med tanken på att hon skulle sova borta från mig. Men nu till hösten ska hon nog börja sova hos sin pappa ibland. Jag har verkligen som du tyckt att hela situationen har varit hemsk och olidlig och försökt med olika strategier och rådgivning och samtal. Det som till sist hjälpte mig var en yoga retreat med temat Acceptans och Släppa taget. Vet inte om det håller i sig och vet inte riktigt hur det gick till men än så länge känns livet faktiskt mycket lättare och jag kan vara glad ibland och är lugnare och med nytt hopp om framtiden. Hoppas att det ska lätta för dig också snart! Var bor du någonstans?

Jag tycker frånvaron av mina barn är totalt olidlig och förstår inte hur någon klarar av det...
Det är ju så konstigt att man har barnen varenda sekund och sen plötsligt tvingas vara borta från dem, det är totalt fruktansvärt hemskt olidligt och känns inte som det någonsin går att bli glad igen den tiden barnen är borta...det är bara tomhet tystnad och total meningslöshet... 

jag hade samma tankar när min dotter var mindre,
att hon hade det mkt bättre hos sin pappa. dels är de två där och hjälps åt medans jag är ensam och var rejält slutkörd. har ingen familj, men på pappas sida finns farföräldrar och syskon etc.

hade enorm ångest att inte veta vad som hände när hon var iväg etc.
det enda som hjälpte mig var tid.
för det blev faktiskt bättre.
och precis som att ingenting kan ersätta pappa kan ju ingen ersätta mig heller.