Hur hjälper vi honom med kompisar?

Han kanske kan bjuda in kompisarna för en helgs lanande om de sysslar med det. Visst innebär det att de sitter framför datorn men det snackas också en hel del under tiden.

Träffar själv vänner ytterst sällan då jag känner att jag inte behöver det.
Vissa har inte den personligheten, som jag då.
Tar han inga initiativ så är han förmodligen inte intresserad.

Själv så sitter jag mycket framför datorn men pratar på Skype eller Mumble.
Det ger mig mitt dagliga sociala behov.
Jag är 15.

Fast vi ser honom sällan så glad som när han hängt med en kompis en hel dag eller gjort någon aktivitet med någon kompis...

Tja det enda ni kan göra är väl att komma med förslag på tillfällen när det kan vara läge att bjuda in en kompis, samt vara tydliga med att det är helt OK att han bjuder hem kompisar eller bjuder med kompisar på aktiviteter.

Men jag vill varna för att vara för "påflugna". När jag var i den åldern var jag en drömmare som helst spenderade tiden med mina böcker. Visst hade jag kul när jag kom ut och var med kompisar men det var jobbigt på samma gång. Mina föräldrar var ständigt på mig, var ute och hade sett kompisar till mig någonstans och uppmanade mig att gå dit, pratade om hur roligt det hade varit för dom med kompisar när de var i min ålder, frågade om det hänt något, om vi bråkat etc.

Jag var ju inte korkad. Jag förstod att det störde mina föräldrar att jag inte var med kompisar mer. Jag kände mig tvungen att gå ut och leka för att göra dem glada och mindre oroliga. Kände inte längre att det var OK för mig att bara vara hemma och läsa eller göra andra saker, eftersom det gjorde mina föräldrar ledsna och besvikna att jag inte var ute med kompisar. Att det blev press på att vara social gjorde det bara jobbigare och fick mig att känna mig misslyckad.

Det händer ju ibland att grabben är ledsen för att han inte har någon bästis. Som att han inte förstår att man inte bli bästis omdelbart med någon och sen är det bara så.

Jag förstår din oro. Här har vi det likadant och sonen fyller 17 nu i december. Han har varit ute med kompisar i max fyra timmar på hela sommarlovet.

Han har inte lyckats få ett sommarjobb iår, så han har bara varit hemma och kollat på tv, Han hänger efter sin pappa exakt hela tiden..
Jag håller på att bli galen på honom..

Hoppas att det skall bli bättre när han får en praktikplats och kanske kan lära sig att umgås med andra än sin familj

          
 

Alesig  åh va skönt med någon som förtår ens oro.  Man blir ju faktiskt rädd att de ska bli väldigt ensamma och asociala/destruktiva som vuxna...

Ja det är ju det man är orolig för. Jag har pratat med hans lärare och han har kompisar i skolan
och är inte utanför.

Men som föräldrer så blir man ledsen att han skall vara ensam. Och hur skall han träffa tjej?

Iof skall man väl vara glad att han inte är ute och gör jävlskap, även om jag ibland önskar att han kunde göra något.

Själv säger han att han trvis att ha det så som han har. Får lita på det och att det kommer ändra sig när han känner sig mogen..         

Jag har en femtonårig tjej som också har dåligt med kompisar. Hon har en kompis som möjligen haft lust att umgås högst en gång i veckan.Min tjej hade väldigt lätt för att få nya kompisar tills hon var ca 11. Då var det mycket konkurrans i den kamratkrets hon umgicks i och själv ville hon då egentligen bara umgås med "bästisen". Bästisen hade tyvärr bara lust att umgås lite (hon hade fler kompisar plus att hon ville vara ensam rätt mycket.Hon blev många gånger besviken för bästisen sa först ja till att hänga nästa dag men när tiden var inne så skylde hon på något. Försökte få min dtr till att börja umgås med andra i hennes klass och då bjöd vi med till äventyrsbad mm som min dtr gilla men då var den tjejen inte lika samspelt med min dtr och då dög det inte för min dtr. I sjuan och åttan har det blivit än sämre förutom att honhaft den sk bästisen högst en dag i veckan så har hon varit ensam. Klassen har varit juste men min dtr har varit avvisande. bästisen har varit likadan, hon har också varit ensam förutom ca en dag i veckan då hon o min dtr har umgåtts. Den andra tjejen har inte velat umgås mer.
Hon har nu skolkat så mycket att hon får gå om åttan. Vi försöker byta skola.Min dotter vill absolut inte prata om det. Hon blir bara sressat o skriker att jag får henne att må ännu sämre. BUP har inte varit så myckt hjälp heller. Vissa menar på att hon kanske inte har större behov  av kompisar. Vad tror ni ?Min dotter hade mycket umgängetills hon var ca tio-elva år då det blev tjafs i hennes tjejumgänge. Det är ju inte hennes eget val att knappt ha några kompisar. Jag tror inte att behovet av umgänge bara minskar drastigt och tror att det är väldigt ohälsosamt att bara låta det vara. Har bekantas barn 17 och 27 och de har varit ensamma många år. De sitter bara hemma framför datan hela tiden. Jag är övertygad om att man behöver hjälpa till. Kan man kommunicera med sitt barn (ej i mitt fall) så tror ja manantingen genom någon aktivitet kan lära känna nya kamrater och när det gäller min egen dtr så är jag övertygad om att hon behöver hjälp med hur man gör. Strategier för att få nya vänner. Tacksam med ideer hur jag ska kunna förbättra min kommunikation med henne mm

Jag förstår oron. Även om jag tror att han som har kompisar i skolan kanske är en sådan persson som tycker att det räcker med det umgänget. Själv hade jag varit nöjd om min dotter hade haft kompisar i skolan. Även omhon eentligen är en person som vill ha mer. Hennes umgänge via nätet med bekanta är också minimalt.  Ida har ju många barn flera aktiviteter i veckan som kanske också innebär att de umås med kompisar. Kan man prata om det..så vore mycket vunnet tror jag som inte kan prata med mitt eget. Jag ser framemot mer snack i ämnet för själv håller jag nästan på att gå in i väggen av situationen.

Måste säga att jag undrar jag hur juste den klassen är egentligen? Din dotter har bara en kompis hon träffar sällan och hon skolkar jättemycket? Jag hade nog dragit tolkningen att hon hamnat utanför i skolan, eller värre.

För oss verkar lösningen heta byta skola. Bara en enda unge till på förra skolan han ville umgås med. Nu i en annan miljö hoppas vi på förändring.

Hej!
Nej han mår inte bra av att sitta själv! Min spontana tanke (arbetar på BUP) är att han just nu är i en känslig ålder där synen på relationer har ändrats sedan han var yngre och att han inte riktigt vet hur han skall bete sig och därför väljer att avstå ist. När ungarna är yngre handlar det ju mycket om bästakompis mm. när de blir äldre börjar de oftast hänga i grupp och en viss sorts image skall skapas. Det blir helt enkelt svårare att umgås. Antagligen orkar er pojke inte med detta utan väljer att sitta ensam istället. Det kan även upplevas som väldigt jobbigt för en del barn med föräldrar som tjatar om att de skall umgås med vänner. De är trots allt ofta väldigt medvetna om sitt problem själv och tjat bidrar ist. att spä på känslan att inte vara som alla andra. Som förälder kan man  hjälpa genom att lyssna och finnas till hands. Att börja en ny klass löser inte alltid problem. Att utesluta mobbing såväl i skolan och på nätet är en viktig del. Som förälder måste man inse att man inte vet en susning om hur man umgås eller vilka socialaregler som gäller i dag. Det som var självklart för oss när vi var yngre gäller alltså inte 2011. 

Går han på något fritidsaktivitet? Det hade kanske annars varit en idé.

Han har nu tre veckor in på terminen fått två nya kompisar som han träffar minst en eftermiddag i veckan. Självklart hämtar man inte in sex år utan övande på sociala färdigheter (det är så länge sen han hade kompisar han ville umgås med) på ett par veckor men det känns som att det är på rätt väg i alla fall.

Fritidsaktiviteter har vi testat förut men eftersom han inte är en sportkille så var det inget han hittade som han gillade. Förutom ridning men där fanns inte heller så många han ville umgås med och han tröttnade.

Den nya skolan har en lite annan sammansättning och de jobbar väldigt mycket med den sociala dynamiken så hittills är vi väldigt nöjda...