Barn som älskar beröm...

Ett "åhvafint" kan aldrig väga upp ett "wow, du tänker så?! berätta mer!"   (<-länk) Är ett fantastiskt inlägg som jag tycker att ni ska läsa.

Jag förstår inte varför det ena måste utesluta det andra?

Jag är delvis uppfostrad i den andan, dvs jag fick ytterst sällan höra att jag var duktig/fin etc. Detta har lett till att jag under min uppväxt kände att jag aldrig gjorde något tillräckligt bra. Och när jag blev tonåring tänkte jag "det spelar ingen roll vad/hur jag gör, det är ju ändå aldrig någon som tycker jag är duktig" och sket istället i att ens försöka, bla med skolarbete etc. Och när jag blev äldre trodde jag aldrig på när någon sa att jag var söt/snygg, för det hade ju jag inte hör hemma, alltså trodde jag att de som sa det ljög.

Jag försöker istället berömma mina barn massvis. Tex om de klättrar högt (eller bara några pinnar upp) och ropar Mamma, kolla så ropar jag tillbaka: "Åååh, vad duktig du är!" och fortsätter sedan med att fråga vad han/hon ser däruppifrån.

Men problemet med dig och dina föräldrar är väl knappast att du inte fick höra just orden "duktig"/"fin". Jag tycker själv idag t.ex. att "duktig" och "fin" är rätt ihåligt och tomt.....något som sägs slentrianmässigt. Jag vill få uppskattning för den jag är. Mina barn som är 3½ år respektive snart 2½ lyser upp som solar när jag visar och verbalt förmedlar hur glad jag blir när de hjälper mig med något t.ex. Jag visar på de sätt jag kan hur mycket jag personligen uppskattar det de gör för mig......inte för att de är duktiga utan för att de gör mig glad och helt enkelt hjälper mig. Det är ju att verkligen bli sedd som ger självkänsla.

Jag har inte sagt att jag har något problem med mina föräldrar(?).
Och jag menade inte att det var fel att visa glädje för den barnet är eller att man ska visa uppskattning för det barnet gör. Självklart handlar det om att verkligen blir sedd! Menade inget illa med det jag skrev.
MEN det jag försöker säga är, baserat på hur jag upplevde det när jag var yngre, är att  det kanske kan vara bra att säga till sitt barn att h*n är duktig/fin OCH kombinera det med att visa uppskattning för dess person.

Jag vill, precis som du, få uppskattning för den jag är. Men det tar inte bort att jag även gillar att få höra om någon tycker att jag gjort något bra (dvs varit duktig)!

Du skrev själv att du fick dålig självkänsla av den anda som du uppfostrats i = sällan fick höra att du är duktig/fin.

Den intressanta frågan är ju VARFÖR man är i sådant behov av att andra människor ska tala om att man är just duktig eller fin? Självklart behöver man känna sig uppskattad, älskad och värderad för den man är.....men varför behovet att höra just "duktig"? Att någon gjort något bra visar man väl bättre på en massa andra sätt. Jag säger aldrig till min sambo, min syster eller mina föräldrar att de är duktiga. De säger inte att jag är duktig heller. Jag hade snarare tagit illa upp om någon sagt det till mig. Att de tycker att jag gör bra saker ibland visar de ju på andra, mer ärliga sätt.  

Tack för era svar!

Dock undrar jag om det verkligen räcker att som Frösöblomster undvika vissa ord. Man kan väl lika gärna börja "knarka" att "mamma blir glad"... Det beror nog på hur man är lagd, och det jag tycker mig se hos min son är att han är väldigt mottaglig för just uppskattning och bekräftelse av andra. Bekräftelse kan ske på olika sätt, men oavsett vilket tycker jag att det är problematiskt om detblir väldigt viktigt för en. 

Självklart är man olika - barn som vuxna, men det viktiga är ju att man inte hamnar i det faktum att man värderar sig själv beroende på hur duktig man är dvs hur bra man gör något. Om något av mina barn kommer och ger mig en teckning de har målat så blir jag glad och talar om att jag älskar dem med......det var ju det som var syftet med gåvan från början.......de gillar mig och vill ge mig något för att de gör det.....då blir det knasigt om jag talar om att teckningen är fin eller att de har varit duktiga när de målat. Det är helt oväsentligt hur skickliga konstnärer de är.

Sedan tycker jag nog att din 1-åring låter fullständigt "normal". 1-åringar har ett väldigt behov av att känna sig delaktiga och att de gör en insats = viktiga och betydelsefulla......att de kan. Be en 1-åring hjälpa en med något.....och de gör de studs......och är världens lyckligaste  . Bekräftar man det de gör - oavsett på vilket sätt - så suger de åt sig det som svampar och svävar på små moln. Jag har en 3½-åring och en snart 2-åring. Det går över  . Min 3½-åring säger väldigt ofta lite sävligt: "Nej, det orkar jag inte. Du får göra det". Min 2-åring säger glatt: "Vill inte!" och skuttar obesvärat vidare till något roligare .      

Även min mamma har påpekat han han påminner om mig som barn när han får beröm. Så liten han är, förstår han precis. Och kan bli otröstlig om han får "kritik".

Att 1-åringar inte kan hantera motgångar är också fullkomligt "normalt". Att ge kritik till 1-åringar är knappast särskilt meningsfullt, däremot kan man behöva hindra dem ibland....och ja, 1-åringar "bryter ihop" när de inte får som de vill........för de vill, vill, vill och har inte erfarenheten eller kunskapen att hantera frustration ännu. De har inte heller den verbala förmågan att få fram vad de vill ha sagt.....vilket skapar ännu mer frustration. Det är väl självklart att han förstår när ni visar honom uppskattning .

En förbannat bra länk! Och ett väldigt intressant tankesätt kring human being, human doing och human having.