Vill ha ett till barn men inte maken - snälla peppa mig med fördelar med "bara" ett barn!

Jag vet inte om jag har något annat val. Just nu känns det verkligen inte så! Men att offra ett förhållande med en man jag älskar och bara träffa min son varannan vecka är inte heller något lockande alternativ. Jag är mest rädd för att detta komma gnaga sönder vårt förhållande. Jag är ingen person som tror på att det finns någon "the one" utan jag tror nämligen att jag skulle kunna hitta någon annan, men det vill jag inte. Jag vill ha min familj med den man jag lever med nu. Så det är inte särskilt lätt. Jag får prova terapi och se om jag blir lyckligare, för så som jag mår nu kan jag inte må. Det är hemskt!

Jag lider verkligen med dig och förstår precis hur du resonerar. Jag har tänkt detsamma, men vill inte lämna en man jag älskar och vara skild från min son halva tiden för att KANSKE träffa nån annan jag vill leva och ha barn med, nej det är inget alternativ för mig.
Hoppas du kan hitta ett sätt att förlikas, eller att din man ändrar sig. Jag hoppas på att min man ändrar sig, det tycks inte vara hugget i sten, men känner att jag kan vara nöjd med livet som det är. Även om jag alltid kommer önska att det blivit fler barn.

Jag befinner mig i samma situation som du, med en sambo som har två tonåringar och en gemensam på 1 år. Varje dag funderar jag på om jag är nöjd med ett barn eller om jag ska ta upp frågan med min sambo vilket jag hittills inte vågat göra eftersom jag tror att han inte vill ha fler.

Som jag ser det är det både fördelar och nackdelar med bara ett barn. Om jag ska vara helt egoistisk så tycker jag att det är rätt skönt som det är. Det barn vi har är väldigt intensiv och just nu känns det inte som jag skulle orka med ett syskon. Det är också jag som tar det största ansvaret här hemma vilket stör mig en hel del och det lär inte bli bättre med ett barn till. Däremot har jag själv inga syskon, vilket jag nu i vuxen ålder saknar så det är det jag tänker på i första hand.

När vi träffades hade jag ingen tanke på flera barn men då visste jag ju inte heller vilken underbar känsla det är att få vara gravid och sen se det lilla miraklet växa upp. Samtidigt är jag så tacksam över att jag fått uppleva att få bli mamma, min sambo var egentligen nöjd med de barn han hade.

Eldig72 - jag förstår dig verkligen. Jag kan också känna att det såklart är rätt skönt med ett barn, jag kan lägga all tid och kraft på min son. Samtidigt som jag gärna vill ha mer...... Har en förhoppning dock, sist vi pratade sa min man mest att han känner sig så otillräcklig just nu med renovering som går sakta och ont knä som gör att han inte orkar som han vill. Jag sa att jag hellre vill ha ett NEJ det kommer aldrig att ske, om det är så han känner, men han sa att det är allt han kan säga med säkerhet just nu, han kan inte säga att ja han vill eller nej han vill inte.

Jag tycker du iaf ska ta upp diskussionen med din sambo. Även om man får ett svar man inte vill ha så vet man ändå sen, då slipper man grubbla.

Ja det är ju viktigt att prata. Ibland upplever jag det extra jobbigt i och med att det är en styvfamilj, det blir på något sätt så påtagligt att han har en del av sitt liv som inte jag delar och då är det jobbigare att prata eftersom det inte är på lika vilkor på nåt sätt... jag vet inte men så känns det. Det här är ju sånt som jag tror de flesta pratar ut om i "vanliga" förhållanden. Just nu känns det som jag själv ska tänka ut hur jag vill ha det, om jag är nöjd med ett barn tror jag aldrig att det kommer att föras på tal.

Hoppas det ordnar sig för er också!

Fast för mig är det så det är med mina närmsta vänner. De går inte någonstans. De finns alltid där när jag behöver det. Om jag behöver kan jag ringa mitt i natten och de ställer upp till 100%!

De fördelar jag ser med att vara ensambarn är att man lär sig vara social på ett annat sätt än man gör när man har syskon i samma ålder. När jag var liten och vi var på semester (min bror är 8 år yngre) när jag 5 år så var jag ju ensambarn. Jag hittade alltid någon att leka med. Det oväsentligt om vi pratade samma språk eller ej för jag var framåt och tog kontakt lätt med andra barn. När jag var 9 år var på en annan semester och min bror var då för liten för att jag skulle kunna leka med honom. Jag hittade kompisar på den semestern också. Jag har även som vuxen lätt för att gå in i en grupp med för mig okänd människor och börja prata med dem och knyta kontakter. DET ser jag som en stor fördel!

Såg att det var en gammal tråd men jag känner igen mig väldigt väl i det ts skriver. Jag är lite äldre än dig och min sambo aningen yngre än din. Vi har ett gemensamt barn och han har två större barn sen tidigare. Vår gemensamma är 4 år. Jag känner i prioder att jag har en barnlängtan som kan vara tung att leva med. Men ibland blir jag bekväm och tycker vi har det bra som vi har det. Min sambo, som alltså har 3 barn säger som din att han inte orkar med fler. Det kan jag förstå och det är ju bra att han säger som det är, men jag vågar inte riktigt ta upp barnfrågan för jag är rädd för det där tvära nejet i fråga om fler barn.
Tro mig,jag känner mig välsignad som har fåttt 1 barn med honom, och att han också ville det. Men kan inte rå för att jag är kvinna och kroppen ibland känner att den inte är färdig!
Om du läser detta ts, kanske vi kan ha kontakt. Jag undrar hur det går för dig, om du dikuterat detta mer med din sambo?

Har gärna kontakt med dig som sitter i samma sits, så skönt att ventilera med nån som verkligen förstår. Vi har inte diskuterat det mer men jag tror vi måste det. På ett sätt är jag rädd för ett definitivt och slutgiltigt NEJ, men å andra sidan är det jobbigt med ovisshet.

Din man kan ändra sig - det gjorde min pappa.
Han hade 2 barn sen tidigare, och han och min mamma skulle bara ha mig,
men så började hon längta efter fler, och till slut så...

"Tyvärr" hann jag bli 6 år, vilket jag alltid kände var för stor åldersskillnad
(men det är ju en helt annan diskussion...)

Oj, jag såg inte att tråden var nästan 2 år gammal!

Jo men fortfarande aktiv så tack för ditt svar!