Sorgen och den påtagliga orättvisan...

Känner igen mig i din historia TS och kan inte ännu säga till dig om framtiden tyvärr 
Skulle också vilja höra från andra som har varit med längre. Blir det bättre? Eller lurar man sig själv?

Sen så tycker jag inte alltid att det är exet som är det egentliga problemet. Klart att hon inte bryr sig om er, utan sin egen situation, sin egen bekvämlighet. Det ligger väl inte i hennes intresse att hennes fd ska ha en fungerande relation med den nya och barnen...Som jag ser det (och ja nu utgår jag ifrån mig själv) så är det mannen som är problemet, han måste sätta gränser för vad som är ok och vad som inte är. Han måste bestämma sig för vad som är gott nog i förhållande till barnen och inte ha ständigt dåligt samvete. Det är han som måste sätta ner foten en gång för alla och bestämma sig för att exet inte kan styra och ställa, hur mycket han än älskar sina barn.

Det mesta hänger på din sambo om du frågar mig. Har du tagit upp med honom dina tankar om ett gemensamt barn? Hur det blir i den nya familjekonstellationen? Ser han problemet och kan ni ha givande diskussioner?

Vi har pratat om allt. Han har insett att han i början efter deras seperation var en mesig toffel. Han betalade bl.a hennes städerska, privata saker som tex frisör etc. Han tyckte av någon anledning att det var synd om henne och att hon hade dålig ekonomi, vilket hon faktiskt inte alls har. Vidare efter MÅNGA bråk lyssnade han och förstod tillslut läget och att han utsatt miig för alldeles för mycket tråkigheter i och med det förflutna som dock finns kvar. Han har hanterat allting otroligt fel, och det verkar iallafall som han verkligen menar det.
I dagsläget gör han inget fel beträffande henne, det är enbart hon som tränger sig på. En anledning är att hon vet att han älskar mig mer än vad han någonsin älskat henne. Enligt honom själv är det jag som är hans livs kärlek och alla hans vänner samt våra gemensamma instämmer helt då han aldrig betett sig och pratat så kärleksfullt om någon tidigare. Men vi har svårt att prata, blir alltid osams. Jag är pedagogisk och vet att jag verkligen kan styra en diskussion. Jag har aldrig bråkat med en vän i hela mitt liv och med pojkvänner har jag bara haft något småtjafs då och då. I det här förhållandet ballar alltid allting ur. Han blir vansinnig för minsta lilla och vänder alltid ALLA diskussioner till sin egen fördel och han känner sig ALLTID anklagad av mig oavsett om jag prtar om något som inte ens har med honom att göra eller något jag vill ändra på. Det är frustrerande och skrämmande. Jag har aldrig någonsin känt sån ilska och hat för någon som med honom, men heller aldrig älskat någon så mycket.

Han har i stort sett tjatat på mig om att vi ska skaffa barn i över 1 år nu. Det är hans största dröm.
Jag har längtat efter att få säga orden att han ska bli pappa igen och det skulle vara en härlig överaskning och några sekunder att alltid minnas. Vi har bråkat otroligt mycket de senaste månaderna, jag har till och med gett honom lavetter(!!) så arg har jag varit. Jag skäms! Vi sa att vi skulle lägga ner hela förhållandet, men nu är jag gravid och tyvärr sa jag det under frustration vid ett av våra värsta bråk någonsin sorgligt nog. Jag fick alltså beskedet om graviditet precis när vi bråkar som mest och jag står i valet och kvalet om det är det här livet jag vill leva...

Som sagt, blir det bättre? Ska jag bestämma mig för att det är mannen i mitt liv?Som jag om jag föder vårt barn, oavsett om vi två håller i hop eller inte, ska ha för all framtid? Med ett stökigt liv runtom som just nu iallafall förstör min lycka? Med ett barn sedan tidigare (som jag efter att ha läst trådarna här), verkar gå före det nya barnet i rangordning och kärlek? Är det så på riktigt? Eller är det som vanligt biomammorna som vill trycka ner den nya och gravidlyckan med att påstå något så hemskt?

Hej ängel!

Jag känner igen mig otroligt mycket i din situation. Inte i bråk kring graviditet men just bråken och tjafset från biomamman. Jag har samma inställning som dig gällande sambons barn. Jag är ingen mamma, kommer aldrig att bli deras mamma och jag kommer heller inte att försöka bli det....

Skulle vilja maila lite mer med dig. Skicka gärna ett mail på inboxen.

Må gott.

Annvian

...glömde skriva att jag gick till din pers.sida men jag har inte tillåtelse att komma in.

Ängeln, som jag känner igen mig! Tack för att du skrivit ner det här, för jag har känt mig så ensam i mina känslor. Lever också med en man som har ett tonårsbarn. Det är inte lätt när det är barnet som bestämmer allt över sina föräldrar. Det har dansat efter barnets pipa sedan födseln och det märks hur det skämmer bort ett barn som blir fullständigt självcentrerad. Jag häpnar ibland över föräldrarnas flathet. Och som någon skriver; vad vi har bestämt är inte värt något om barnet får en annan ide', då får jag alltid ge vika och stå tillbaka. Det är tärande och jag blir ledsen ibland över att aldrig få ensamtid med min sambo. Men det känns som förbjudna känslor och tankar för annars är det jag som är självisk och egotrippad. Det är sannerligen inte lätt att vara tillsammans med någon som har barn sedan tidigare och man själv inte har några barn. Tack igen för att ni ventilerade detta.

Min sambo älskar alla sina barn lika mycket och det syns verkligen. Han har fyra döttrar. Två med mig och två med exet. Ingen går först. Nu är dom 14, 11, 3 och 0 år så dom kräver helt olika saker. Hur din sambo kommer vara kan ju bara han visa. Jag tycker dock att det oroar att han är så aggressiv mot dig. Det tycker jag är verkar mer illa än exet om jag ska vara ärlig.

hans ex verkar ju riktig jobbig och omogen. hon borde skaffa hjälp