Bara bråkar sen vi fick barn...

Hej! Mötte dig i en tråd när vi fick våra små för ett år sedan, om du minns?
Kan inte säga att jag har samma problem, men det är ju en helomvändaning att få barn. Det har varit ett tufft år och många meningskillnader.
Det jag kommit fram till är att för oss är det viktigt att vara överens. Tycker vi olika så får vi diskutera tills vi tycker lika eller iaf enats om ett tillvägagångssätt. 
 
När jag tyckte att jag hade för stort ansvar (dvs. visste ALLT om bebisen, men han inget) så fick han se till att vara "pappa" på sin lediga tid. Det går ju jättebra! Här spelar det ingen roll vem som är hemma. Vi gör båda samma saker :)
Det handlar ju inte om prestige, utan ett ansvar båda har... Det handlar också om ett eget intresse att ta reda på sonens vanor ex. tider han äter, sover, vad han gillar att göra, vad som fungerar nu -gentemot vad som fungerade för en månad sedan. Det lär man sig mest genom att umgås på tu man hand.
Jag frågar ofta "Vem har gjort mig till en supermänniska som ensam ska kunna allt hela tiden?" Det har fungerat och pappan har tidigt intresserat sig för att lära känna sin son.

Nu menar inte jag att din karl inte är intresserad, det verkar han ju vara, men kanske skulle behöva ta mer eget ansvar och inte bara förlita sig på dig? För hur som helst och väldigt enkel matematik så är du hemma mest, du ser sonen oftast och självklart är du mer insatt.
Hur är du mot pappan? Låter du han få prova själv eller "lägger du dig i"?
Det bästa är att prata ordentligt -inte när man bråkar utan en annan gång. Diskutera och fråga VARFÖR han tar det personligt?

KRAM!

Känner igen mig fullt i de, pappan till min lilla agerar ofta så.. Men jag försöker ständigt få honom att vara med vår son ensam spendera mer tid tillsammans å att han sköter matning nattning å andra "att göra" saker.. Men jag får ofta som svar nej inte just nu,en annan dag osv osv osv.. Till slut ledsnar man på att ens fråga.. Men med tiden kanske de blir bättre vem vet..

ska han vara pappaledig ett tag så löser sig nog det där av sig självt. Då får han bli expert på er son han oxå.
 

Jag måstesäga  att jag kan känna igen en del av det du beskriver. Vi har två barn och då ännu mindre tid för oss själva, vilket leder till en del tjafs om småsaker.

Min erfarenhet är att man blir lite tvär av att ha små barn, kanske pga sömnbrist eller den stora omställningen att plötsligt ha ett helt liv i sina händer. Mitt bästa tips är nog att ta ett steg bakåt. Låt honom lista ut egna knep för att få det att funka. Han kan nog känna sig lite otillräcklig som pappa om du hjälper till hela tiden,  även om du med din dagliga erfarenhet och kontakt har sätt som funkar snabbt och bra för att trösta eller liknande. Om ahn ber om hjälp eller det verkar gå överstyr så kliv in, men annars försök bita ihop. Det är svårt, men är nödvändigt för att de två ska få en egen relation.

Det måste vara tråkigt att känna sig som tvåa stora delar av tiden, när  han som pappa längtat och väntat. Särskilt som ni hade en så hemsk upplevelse tidigare. Låt honom växa, så ska du se att det  blir lite bättre. Sen får man nog leva med en del tjafs under småbarnsåren. Mitt råd till nya föräldrar brukar faktiskt vara att  hålla käft. Få saker är faktiskt värda att gräla om...     

Det kanske kan underlätta om du helt enkelt backar lite och låter honom själv klura ut vad som gäller, det kanske är det han behöver. Även om det naturligtvis är svårare för honom som är hemma mindre. Sedan kanske han och sonen utvecklar ett sätt medan du och han har ett helt annat. Det behöver ju inte fungera på exakt samma sätt för honom som för dig. Här har tex pappan ett helt annat sätt att söva än vad jag har... han har en helt annan teknik för att mata också. Liksom så mycket annat. Jag har medvetet försökt backa eftersom jag märkte hur mycket tjafs det blev i början... det är så onödigt!

Äsch, låt ha göra det på sitt sätt. Funkar det ite så får han väl fråga dig? Min sambo hade två tidigare barn, vilket gjorde att jag kände nån slagt trygghet i att han gjorde på sitt sätt med barnen. Fast vi bråkade iof rätt mkt över att sambon tyckte att jag hade för mkt princier. Han sa att man får göra det som funkar. Den enkla vägen. Genom att han har större barn så vet han väl att det mesta löser sig av sig självt med tiden

Däremot bråkar vi mkt ändå, nu när vi har två små. Man är ständigt trött, barnen tjaffsar med varandra coh trotsar oss och vi tjaffsar. En ond  cirkel. Nu bråkar vi dock mest om egentid. Vem som ska få egentid, vem som tagit barnen mest etc etc etc... Det tär på förhålladet att skaffa småbarn, kort och gott...

Hmm säkert inget ovanligt. Stå på dig!!

Det första jag tänker på är att ni måste prata, prata och prata. Ett annat sätt kan möjligen vara att han får stanna hemma en tid....säg två veckor. Jag skulle tro att han på den korta tiden lär sig en massa saker som du inte kan rörande hur ert barn fungerar. Det kanske kan göra att han känner sig duktig och att han får en förståelse för att det är den som är hemma som bäst kan barnet.

Hm, i det här fallet tycker jag det verkar som att TS bör hålla tillbaka lite. Det verkar som att "pappa" behöver få göra på sitt eget sätt och hitta egna vägar till ert barn. Visst TS, du vet naturligtvis bäst eftersom du är hemma med ert barn jämt, men jorden går nog inte under om inte saker och ting görs på ditt sätt. Det kan finnas andra sätt. Lämna far och son ensamma några timmar då och då och bry dig inte om att säga hur din sambo ska göra. Han ringer nog dig självmant och frågar om inte saker och ting fungerar. Då ska du inte säga "vad var det jag sa, du måste göra....." Du ska säga "testa det här, så brukar jag göra och då brukar han...", men bara efter förfrågan.

Som sagt, det är hans barn också. Ni måste inte göra lika. Jag tror inte det handlar om att han inte är intresserad. Jag tror det handlar om att han känner att allt måste vara på ditt sätt och inte att det handlar om det bästa för ert barn.

 

Jag har aldrig sagt 'vad var det jag sa'... Skulle aldrig falla mig in. Och visst låter jag honom få tid ensam med sonen. Tror du (f.g. Talare) missförstod mig lite.

Tack söta ni andra som peppar och förstår!!!!
Det känns bättre nu, vi har pratat igenom mycket och nu i helgen har jag dessutom varit borta så då har min sambo haft hela ansvaret vilket fungerat kanon!

Men det känns jobbigt att snart börja arbeta och inte vara hemma och följa sonens utveckling från morgon till kväll... *snyft*