Brukar autistiska barn förstå det här?

Min son kunde inte det som 1-2 åring. Han har lärt sig det nu (är snart fem år).

Dottern har alltid kunnat, sonen kan inte nu när han är tre.

Hon delade med sig. Det har hon alltid gjort mer eller mindre, hon hade en period mellan typ 2,3-2,9 år då det var betydligt sämre med allt intresse men det har alltid funnits. Vanligtvis (såsom i fram till iaf 2 års ålder, och sedan från 3 års ålder till nu när hon snart fyller 5) så delar hon alltid med sig. Hon har inte lika grava problem som killen, men dock en full autismdiagnos.
Oavsett vad som blir för din lille kille, så tycker jag att det är jättebra att du tar tag i det här. Var bor du? Vi har en liten tjej också, 13 månader nu ungefär, som kommer få samma diagnos. Med henne vet vi hur vi ska agera, så vi kan pusha hennes utveckling precis åt rätt håll. Hittills går det ruskigt bra, mycket tack vare Floortime. Känner du till det? Har du möjlighet så delta i workshop på speciella.com och boka sedan privat handledning med Maggi. Det är ovärderligt. Ju tidigare insats desto bättre, jag skulle säga att det är vid iaf 9 månaders ålder som man ska fånga upp barnen för att kunna få rätt så optimala resultat. Helt klart vid ett år i alla fall. Sonen fick sin diagnos vid 2 och då hade han halkat för mycket efter på många områden. Hans HAR stora problem, men det hade helt klart sett väldigt annorlunda ut om vi vetat det vi vet nu när han var ett år.

Bor för övrigt i Sthlm, glömde nämna det..

Ett LÅNGT meddelande lyckades jag skriva, innan datorn ville installera uppdateringar och helt plötsligt stängde ner...  Så nu får du en sammanfattning.

Min minsta uppvisar samma tecken ja, tecknen som jag inte kunde tolka när de var små men som jag nu ser och kan erinra mig. Diskret avvikande ögonkontakt (tittar ofta bort när man kommer alltför nära, tittar inte på mig när jag ammar), lite avvikande imitationsförmåga (ansiktsuttryck och sånt, härmade en del aktiviteter bra, sonen hade inget socialt imitationsbeteende)., och diskret avvikande joint attention (visade och pekade - dock inte sonen, delade med sig och hängde med men inte riktigt i samma utsträckning som andra barn och de hade inte riktigt lika intensivt intresse av att kommunicera med oss - t ex för att be om hjälp eller så).

Äldsta dottern har alltid varit intensiv, en high-need-bebis liksom, och otroligt aktiv. Så jag var ganska tidigt inne på adhd, men inte autism. Min mamma var dock lite misstänksam ganska tidigt, eftersom dottern var ganska avvisande mot andra utanför familjen. Så vi såg inget, men andra kunde nog se hur annorlunda hon var. Tror det kan vara antingen eller ibland. Det var dock inte förrän hennes språk liksom stannade av och inte kom igång igen som vi började fundera. Då var hon 3 år. Inte förrän allt  blev så tydligt med lillebror och jag på allvar satte mig in i hur autism kan se ut, så insåg jag att det var det det handlade om. Barnen utreddes samtidigt, hon fick sin diagnos som 3,5-åring och han sin som 2-åring. Minstingen lär det dröja med skulle jag tro, tidig insats gör all skillnad i världen!

Floortime är en speciellt utformad metod för att leka med och stimulera barn med autism. Metoden passar alla barn skulle jag säga, och den tekniken är grunden för hur vi jobbar med minstingen nu. Visst, vi har mycket annan kunskap också nu, Du kan läsa mer om floortime på www.speciella.com och mitt bästa tips är att gå deras workshop samt boka privat handledning. Vi åkte från jämtland för det, men finns du redan i stockholm så har du det ju ordentligt enkelt ..! =)

Precis. Man ångrar inte att man satsade i onödan, bara att man missade chansen när man hade den - tro mig..!

Hej.

Vet det är gammal tråd men chansar. Då det ni skriver om är exakt mina funderingar just nu...

Har en ettåring ( blir ett denna vecka) som jag varit orolig för länge. Hat flera barn sen innan och tycker hon skiljer sig så i detta med kontakten. Blir så förbryllad och vet snart inte vad jag ska tro.

Min lilla klappar händer, vinkar ibland och pekar överallt och hela tiden. När hon klappar händerna ler hon och tittar på mig. När hon pekar tittar hon nästan aldrig tillbaka på mig om hon är i min famn, men är hon på golvet händer det ibland att hon gör det. Är hon på golvet händer det dock rätt ofta att hon sträcker upp saker som för att visa mig ( eller ngn annan). De gångerna tar hon kort ögonkontakt.

Det som fått mig att oroa mig är att hon, precis som många sv er ovan beskrivit, inte tittar länge och intensivt i ögonen. Detta upplever jag som sådan skillnad sen mina äldre barn. Detta plus att hon är mycket svår att busa med. Det verkar inte intressera henne. Hissar jag upp henne i luften kan hon le, men tittar åt andra håll. Ofta får hon syn på ngt som hon istället pekar på.

Hon förstår några ord. Pratar ngt enstaka ord men inte mer.

Jag har haft kontakt länge med barnpsykologen. Hon tycker inte det finns ngt oroande just nu, men jag kan i te släppa oroskänslan.

Ni som ändå upplevde att era små pekade och bekräftade som små. Vad var det i det som ni ändå tyckte avvek?

Har skrivit fler trådar här i forumet kring min dotter. Känner att oron äter upp en. Min man är inte orolig kring dottern, så känner mig sååå ensam i mina funderingar.

Vad tänker ni med era erfarenheter då ni läser detta?

Min son är 2,5 och han har precis börjat förstå lite, men inte när han är 1,5. Pratar fortfarande inte. Har alltid tyckt om att bli jagad!