Hur hanterar man föräldrar som inte bryr sig om uppfostran!?

Har inte läst hela tråden, men reagerar på TS. Du skriver att allt rasar om några andra barn får göra det dina barn inte får.

Jag är inte särskilt sträng, men håller på vissa regler, tex inte ha fötterna på sättet, inte springa ut på bryggan innan man kan simma, lilla barnet håller i handen på perronger och övergångsställen,  inte retas eller slåss, inte gå runt med kladdiga händer inomhus.

Då och då umgås man med ett barn som gör dessa saker och då brukar jag lugnt kommentera det till barnet, ofta skärper de sig då direkt. Ibland är föräldern med och det är uppenbart att de tycker just det beteendet är ok.

Då brukar jag säga något om det till mitt barn efteråt. Jaha, XX tyckte det var helt ok att springa på bryggan... men du vet varför du inte får det va?

Och så bara bekräfta att mitt barn gör rätt.

Jag försöker ställa upp regler jag själv tror på, då är de lätta att försvara.  

Olika regler hos olika människor det är så livet ser ut. Det är inte ok att hoppa i alla soffor bara för att man får det hos fam L... Något som är väldigt bra att barn vet. Tror det hjälper till i tonåren när "alla andra får ju dricka"...

Inget problem överhuvudtaget eftersom att det inte är min soffa. Hade han däremot hoppat i min hade jag sagt ifrån.

Jag satt och diskuterade denna fråga med min syster ikväll, och vi kom fram till att det som är problem med de som växer upp idag är den "Jag, mig, mitt"-attityd som kommit i  och med den föräldrageneration som var barn under 80-talet. Man ska förverkliga sig själv, man ska ha störst. mest och bäst, och andra människor ska man ge fullständigt fan i. Är någon sjuk eller arbetslös så är det den fel och man ska inte komma och nagga på skattepengarna och tro att man ska ha hjälp.

Det är dessa människors barn som blir de värsta, inte de vars värsta "brott" är att de hoppar i soffan

Hm fast jag förstår inte riktigt hur hoppa i soffan och förverkliga sig själv hör ihop riktigt.
Jag tror att det är bra att ge barn en grund att stå på och i det så ingår det fasta rutiner, regler och konsekvenser. Att kunna visa hänsyn och förståelse för andra personer och även deras saker. Om man ger barnen en bra grund att stå på så klarar de sig också bättre som vuxna. Förhoppningsvis.
Jag tror inte att barn som hoppar i soffor blir huliganer men om barnet gör det även hos andra och föräldern struntar i att säga ifrån så har man väl lagt grunden för att ge "fullständigt fan i andra människor"?

Jag fattar inte riktigt vad som diskuteras i tråden egentligen.

I mitt hem gäller mina regler. I mina kompisars hem gäller deras regler. Som en miniminivå, alltså.

Hemma hos oss får man hoppa i soffan men inte i sängen. Hemma hos våra kompisar får man hoppa i sängen men inte i soffan. Barnen har inga problem med att rätta sig efter att det är olika regler på olika ställen även om de tycker vi är konstiga. Det är ju olika regler på dagis och hemma också!

De flesta av mina vänner har ungefär samma grundvärderingar som jag har - inte slåss, inte ljuga, visa någorlunda med respekt för sina medmänniskor, inte säga elaka saker till andra barn, dela med sig av leksaker men ha rätt att plocka undan favoritgrejorna osv. Att olika familjer sedan accepterar olika ljudnivåer eller har olika regler för vilka saker som får vara i vilka rum, hur man ska bete sig vid matbordet etc - det har aldrig blivit ett problem! Kanske för att jag sätter upp regler för mina barn som baseras på vad jag faktiskt tycker är ok och för att jag kan motivera reglerna, min sexåring håller inte alltid med och argumenterar etc, men han har inga problem med att acceptera att en regel kan ändras beroende på situationen.

Man kan ju faktiskt prata med sina barn, inte bara tala TILL dem.            

Ja det var väl bra. problemet tycker jag är bara att barn är rätt så rättframma och säger då till sina vänner att det den andra gör är fel och det som JAG gör är rätt.. Det är inte så schysst heller.

Det handlar inte om att inte våga vara förälder.
Det handar om att inte alla delar dina prioriteringar.
Jag tycker inte att det är så noga med att hoppa i soffan ex. Det är ju roligt.
 

Det är egenkärleken som gör folk odrägliga, inte att de får hoppa i en soffa. Att man anser att det är viktigare att soffan är hel än att man lär sitt barn att resa sig upp för någon annan på bussen.

För ska sanningen fram så finns det en uppsjö här på FL av folk som gapar om rutiner, regler konsekvenser och straff, men i trådar om människosyn och hur man beter sig mot sin nästa, så är det inte ens en tredjedel som vet hur man visar hänsyn.

Så: jag tror ingalunda på regler, konsekvenser, rutiner och annat bara för deras egen skull. Jag använder dem inte, och har trots det en väldigt väluppfostrad och empatisk pojke. 

Jag hoppas och tror att du missförstår min poäng.
Det jag menar är att om man som förälder inte reagerar när barnet, nu tar vi soffan som exempel igen, hoppar i grannens soffa trots att grannen inte uppskattar det så tror jag man gör barnet en fet björntjänst.
Vilka regler någon har inom hemmets fyra väggar är upp till var och en. Lär man däremot inte barnet att vissa saker kanske inte är acceptabelt överallt och hos alla andra så ä'r det bäddat för problem.
Hur andra gör är upp till dom. Får dina barn hoppa i soffan eller sängen hemma hos er så är det ok. Det hade däremot inte uppskattats om de gjort samma sak hemma hos oss.

Jag tror inte heller på regler och rutiner bara därför att men jag tror att det är viktigt att ha vissa regler och rutiner och jag dristar mig även att tro att barn mår bra av det.

Där är vi lika 
Jag tror inte heller på uppfostran styrd av regler och konskvenser. Det vi har tryckt på när det gäller vårt barn (och sambons tidigare) är respekt och hänsyn för andra. T.ex kunde vårt barn få hoppa i soffan när han var ensam där, men satt vi fler i soffan, icke, enkelt svar, man kunde göra någon illa och är man fler i soffan, då sitter man. Att däremot resa sig för en som har svårt att gå är självklart. Mitt barn gillade att sitta längst fram på bussen, men kom det en äldre in eller en som hade svårt att gå, då fick han lämna platsen.
Så min tonåring (uppfostrad med mycket få regler, konsekvenser och rutiner) hjälper självklart mormor med hennes väskor när hon kommer, hälsar artigt och trevligt, reser sig utan diskussioner om en äldre kommer på bussen och har svårt att stå (även gravida), tackar för maten (även när det bara är familjen). Visst får man påminna ibland och tonårsfasonerna finns.
Ja, han har hoppat i soffan, ätit framför TV´n och annat som anses fy i andra familjer.
Att vara förälder behöver inte innebära att man har en massa regler, rutiner, konsekvenser och straff.
Självklart har vi tagit tag saker som inte varit bra, vi har inga problem med att rida ut en konflikt. Det konstiga var att när det verkligen har gällt, dvs när vi verkligen menat allvar, så har vi sällan haft konflikter om detta, utan då har vårt barn märkt att här är det allvar.

Min första tanke är att om "allt rasar" när ert barn möter ett barn med annorlunda uppfostran, då har det kanske inte gått så bra med jobbet att ge barnet "sunda värderingar och klara regler"? 

Det är klart att det finns människor som gör saker helt annorlunda än man själv valt att göra, men för egen del har jag alltid sett det som en tillgång snarare än ett problem, för jag tror det är extremt viktigt att barnen lär sig att det inte ÄR lika hos alla, att det inte nödvändigtvis är exakt samma regler överallt och att det är helt okej att det är så, men att det fortfarande är så att VI gör på ett visst sätt och VI uppför oss på ett visst sätt oavsett hur andra väljer att göra.

På vilket sätt menar du att ditt barn "mår piss" av att se att andra barn har andra regler? 

En släktings barn har just det problemet, mår väldigt dåligt när det inte är som han har lärt sig, det har lett till en del problem i framför allt skolan, ja, föräldrarna försöker hantera det så bra det går.

Nej. Men den gemensamma nämnaren är att om barnet vet vad som ska hända/förväntas så skapar det en trygghet.

Men det är väl ingen som sagt?! Någonstans har vi alla olika värderingar, och väljer därmed också hur vi vill fostra våra barn. Jag ser dock inte sambandet mellan att inte hoppa i soffan och solidaritet/brist på det?! 

Vi har från start haft fasta rutiner och regler för våra barn, därför att vi tror på det! Vi tror att barn mår bra av att i förväg veta vad som förväntas av dem och hur deras dagar ser ut i stora drag. Vi vill inte att våra barn hoppar i soffan, för i vår värld hoppar man inte på möbler/saker. De kan gå sönder/man kan skada sig. Vi vill att våra barn ska växa upp till trygga, ansvartagande människor med empati för andra. Att de blir personer som visar hänsyn och respekt. Som anser att alla har samma värde. Som vågar stå för sin åsikt och även vågar böja sig om de har fel! Som kan be om ursäkt, kommunicera känslor och vågar vara ärliga. Som är artiga och tacksamma...etc.
Jag kan skriva under på det du radar upp, och nej, jag ser heller inte motsättningen. Men för vår del är det mer en fråga om hur man beter sig i allmänhet.   

Jag håller med ts till fullo. Är lärare i år 1 nu och har även jobbat på förskola i flera år. Alla resonerar olika och jag tror inte på militärregler, men man måste respektera andra och andras hem! Jag skulle aldrig låta min son hoppa i någons säng eller soffa. Det händer att han får "studsa"i vår säng när vi är med, han är bara drygt ett och ett halvt år.

Vår son är överaktiv och river ALLT och struntar i vad man säger. Därför kan jag inte släppa honom hos andra. Vi kan knappt släppa honom hemma heller, bara i vissa rum.  Känner jag en kväll att jag inte orkar ränna efter honom så bjuder vi hit folk istället.

Personligen tror jag att olika typer av uppfostran är lämpliga för olika barn och vissa barn behöver tydligare ramar. Det märks väldigt tydligt i skolansvärld då aktiva barn oftast tenderar att ta ut svängarna lite för mkt då man har friare aktiviteter. Jag vill poängtera att jag har ett långt tålamod och inte väntar mig små ljus i bänkarna och undervisar mkt i ex drama.

Att ha få regler är lättare om man har ett lugnt barn. Min bästa vän och jag har mkt lika barnsyn, men gör mkt olika pga att våra barn är som natt och dag. Vi var på resa tillsammans och medan hennes dotter sitter och petar i maten försiktigt med an gaffel kastar min son i sig maten och försöker riva ner allt han ser på bordet. Man kan sällan ha en talrik framför honom alls om den inte ska åka i golvet. Medan han vill äta fimpar tycker hennes dotter att det är äckligt med allt på marken. Hon behöver inte särskilt mkt regler till sin mkt lugna dotter, medan vi måste ha regler för mångt och mycket om han inte ska ha ihjäl sig. Eller riva ner allting.

Jag tror inte heller på det som stod om att utforska sin omvärld utan att behöva fundera över den. Jag upplever att många barn som kommer till skolan har väldigt svårt att visa hänsyn till andra pga att de inte har behövt fundera så mkt över hur deras handlingar påverkar andra människor. Tycker inte heller att det skall vara skolans uppdrag att uppfostra barn. Idag går det så sjuuukt mkt tid åt konfliktlösning på skolor och det har enligt mig att göra med att många barn är väldigt självcentrerade. Man kan ha tydliga regler, lära barnen hänsyn osv utan att vara militärisk och ändå se dem, ge kärlek osv.

Detta är min syn och alla är fria att tycka något annat!