Jag är ensam men känner mig inte ensam.

Känner igen mig exakt i din rubrik. Är själv ofta, men känner mig inte ensam.
Det är nog ensamvargens lott här i livet.

Men när jag tittar på din något spexiga avatar och läser din egen presentation måste
jag säga att jag skulle gissat precis tvärtom, att du hänger mycket med polare, i träningslokalen osv.
Jag fick liksom det intrycket...

Tro inte allt du ser!
Det är inte jag på fotot och det var länge sen jag hängde med några polare. Allt sånt försvann när jag flyttade till min nuvarande stad för 6 år sedan. Annars var det faktiskt precis som du beskrev, gymet och polarna och meka med hojen! Allt det är borta.
När jag tänker på det så är det faktiskt lite lessamt! Jag var en glad kille innan flytten och hade många vänner att umgås med, fast det tog nog slut innan jag flyttade till och med på grund av oärlighet! Sånt klarar jag inte av och det är nog därför jag är så mycket för mig själv nu, vill inte bli sårad!
Tack för din kommentar...

Ok, det var mitt misstag. Bra att du förklarade hur det låg till :)

Det där med att bli sårad, det ligger något i det. Jag har aldrig grävt djupare till varför
jag helt frivilligt är ensam för det mesta. Kanske är något i den stilen, att man inte vill
bli sårad.

Jag själv har faktiskt gjort mig av med en hel del personer som jag inte önskar ha kvar i mitt liv, jag har aldrig heller ångrat mig. Jag vet vem jag är idag, jag behöver inte bli bekräftad av någon. Visst är det ensamt ibland, men aldrig till den milda grad att jag måste åka till någon och umgås för jag inte klarar av ensamheten. 
Nu har jag varit själv i lägenheten i över en vecka då jag varit sjuk. Hade det varit under "normala" omständigheter så hade jag tränat på gym, landsvägscyklat, joggat, mekat med hojen och tagit hand om min dotter. Min före detta har inget arbete heller just nu så hon har varit snäll och tagit hand om dottern lite mer.
Ibland tycker jag att jag har förstort hjärta, gentemot andra! För snäll alltså. Fast varför ska jag inte få va snäll? Jag orkar inte alltid gå omkring och se så jävla hård och sur och...ja du vet! Trött på att behöva upprätthålla en fasad som inte rättfärdigar mig.

Jag tänker ändra på mitt liv från och med nu! Jag tänker gå helt upp i mej själv och börja studera. Jag vill ha något att vara stolt över. Jag är snart 44år och outbildad. Tänker börja läsa upp mina betyg, matte, svenska och engelska. Jag vill inte sitta som 70 åring och ångra de jag verkligen ville göra men var för rädd att pröva! Jag är ju ung fortfarande och har mycket kvar att ge..

Power on....

Ta dina rädslor i "hampan", skalle mot skalle och visa att det inte alls är farligt! Vet inte varför jag just valde 70 år? Kanske något omedvetet. Jag har ingenting att ångra som jag redan gjort. jag är ju den jag är på grund av alla dessa händelser. När jag tänker på min ålderdom  så ser jag mig själv vara aktiv, meka och köra min hoj, träna på gym och helt enkelt leva! Det skulle va synd och tragiskt om det blev på ett annat vis, fast det kan jag inte påverka så mycket så varför oroa mig. Varför är du inte ute mer och sprider din manlighet om du tycker att du borde vara det? Det är ingen tävling att ordna så många meningslösa förhållande man kan innan det är dax att lämna in nycklarna!
Satsa på en kvinna som du har något gemensamt med, som får dej att skratta och du kan känna dig trygg med, dom andra är bara tidsfördriv! Min far har bara varit med en enda kvinna och det var då givetvis min mor! Idag är han 77 år och har levt ensam i 36år!! Där kan man prata om att missa det goda i livet! Jag har varit med så många kvinnor att jag tappat räkningen, fast jag skulle nog minnas dom alla om jag tänkte till. Underbart och spännande har det varit att kasta sig in i kärlekens käftar. Och värsta jävla hjärtesorg man kan tänka sig. Kvinnan är en underbar varelse men samtidigt nåt helt djävulsk. 

Jag ångrar inget...
Tack för din power!