Borderline och förhållande, hur får man det att funka?

Hej igen.
ska till min samtalskontakt nu idag, ska fråga mer om dbt. Tycker inte mina stödsamtal leder någonstans.. Skriver igen senare.

Det är svårt med förhållande ja! 
Både för mig och den jag är tillsammans med. Jag och min samboer har pratat/pratar mycket om mina grejer, hur jag reagerer och hur jag tänker. Har fått sätt mer av hur det är för han. Hur den som står vid sidan upplever saker.
Jag gör inte slut, men jag kan "hota" med det i blandt. Skriver hota med " då det inte är medvetet, eller jag försöker inte uppnå nåt vid att göra så. Där ovh då käns bara allt så hopplöst, eller jag blir så provoserad och arg att jag inte bryr mig. Det är det som är skumt -jag bryr mig inte där och då. Är kanskje så det har varit i mina tidligare förhållande, att jag har gjort slut för att jag är så less och jag bryr mig inte. Jag känner inget annat än att jag vill ut! Och så är jag så stolt att jag inte kan ångra mig så då är det kört.
Min samboer säger att det är svårt med det att han aldrig vet helt var jag är någonstans -på vilket humör jag är. Men det svåraste tror jag är att jag är så lätt irriterad och kan få reella utbrott. Jag kan rätt och slätt bli vansinnig. Och det är så jäkla pinsamt efteråt!  
Förhållande är svårt då jag också blir väldigt "beroende" av min partner. Lägger ansvaret för min egen lycka på honom, uten att mena det. Uten att tänka. Har också stärka positiva känslor som nog kan bli lite mycket...

Men om förhållande är svårt att få till, så tycker jag det är ännu svårare att vara mamma och styvmamma.
Det sliter på, då jag ofta inte har mycket tålamod och är lättirriterad. Mine känslor svänger också mycket.

Jag är så ofte så less på mig själv, så arg på mig själv och på min h****** diagnos och skulle inte tveka ett sekund om jag fick byta liv!  
Men det går pp och ner. Lite neråt nu...  

Oj, nu står det visst "till mamman" varje gång jag skriver ... så var det ju inte tänkt. Nåväl, en spännande tråd tycker jag ändå. Det känns som jag verkligen har hittat min sambos diagnos. Problemet är bara vad jag ska göra av det. Hon skulle bli helt tokig om jag sa att det var anledningen till bråken. Jag hörde att Kutcher som är ihop med Demi Moore tar upp tuffa puckar när förhållandet är som bäst. Det ligger nog något i det, även om jag passar på att njuta när allt är hyffsat lugnt. Dessutom blir det en risk att det skiter ihop sig ändå. Det vet jag från det att jag tidigare har tagit upp saker jag vet det brukar bli buller av trots att allt verkar frid och fröjd.

Att bo tillsammans med någon som har borderline är som att slå sig själv i huvudet med en stekpanna medan man väntar på att en bomb ska explodera.

Värt det?

Man undrar.

Varför satsar du inte på att bli frisk? Det finns bra terapi som hjälper.

Vad lustigt. Snubblade in på tråden och tyckte vissa inlägg beskrev mig själv helt. Inser sen att tråden är ett år gammal och att det är jag som skrivit inläggen under Anonym (mamman).

Så skönt att se att jag fått mer självinsikt sen jag skrev de inläggen, saker och ting går åt rätt håll...

Hoppas ni andra som skrivit i tråden har det bättre än för ett år sen.

Jag är bipolär men har på senaste tiden funderat på om jag även kan ha borderline.

Jag har alltid haft väldigt mycket känslor som jag inte kan kontrollera, speciellt när det gäller partner relationer. Jag blir kontrollerande, svartsjuk, men är själv otrogen för att 'ha kontrollen' samtidigt som jag egentligen inte vill ha någon annan än min partner. Så har det varit med alla mina partners hittills, har velat vara med dom dygnet runt och får panik de stunder vi är i från varandra..

Men min nuvarande och den stora kärleken i mitt liv sedan 4år tillbaka är det värst med. Får panik direkt han inte svarar på ett sms , samtal m.m. och vill helst inte att han ska gå utanför dörren alls. Gråter och får panikattacker om han så bara ska åka till gymmet, tror att han ska lämna mig, att han ska träffa någon ny på gymmet osv. 

Får panik på mig själv då jag vet hur illa det här är, och jag förstår inte hur han står ut med mig.. :( 

tillägg; Får även panik de gånger han börjat tröttna på mig. Ångesten och alla känslor som flyger över mig gör att jag skriker, slår mig själv, hotar med att ta livet av mig, alltså jag blir helt tokig. Så rädd att han ska lämna mig. Sådär kan jag även bli om han bara ska träffa en kompis.

Själv kan jag inte ha ett förhållande pga min BPS.
Är inte så hoppfull inför framtiden heller men man ska aldrig säga aldrig. 

Denna jäkla EIPS/Borderline 

Jag har varit tillsammans med en tjej som har diagnosen till och från i flera år. 

Det har varit ett rent helvete och har kostat mig nästan min egen mental hälsa. Hon har pendlat mellan att aktivt vilja ha barn med oskyddad sex, vilja gifta sig till att någon vecka senare avsluta förhållandet och träffa andra direkt. 

Nu är det slut för alltid då hon är sambo med en man som är 30 år äldre och fortfarande gift. Han har betalat henne för sex när hon var ung och tydligen fanns han i kulisserna i alla år. 

Lång historia kort : februari mars - vill gifta sig tittar på ringer talar om barn tittar på gemensamt boende. 

2 veckor senare dejtar ny kille. 2 månader senare sambo med den här mannen. Dom har bott tillsammans 4 månader nu och hon verkar happy. 

Jag är glad som kom undan utan att få barn med henne men insåg att jag levt i en lång livslögn. Terapi i 2 år för henne DBT men tro inte det hjälper. Hon verkar högfungerande, charmig normal snygg trevlig - man när mörkret faller så är en sådan person djupt störd. 

spring för livet är mitt tips. 

Man vet inte hur den här diagnosen kastas runt då det lika gärna kan vara sårade killar som blivit osjyst behandlade men där det inte rör sig om borderline.

Men med det sagt: Jag var tillsammans med en äkta borderlineare (hennes mamma har tydligen också borderline/narcissism, svårt att reda ut hur mycket av vardera på gradskalan).

Precis som föregående så spelar det ingen roll om den med borderline går till psykolog/terapeut ifall personen ifråga är smart och inte ett retard som t.ex. amber heare. Extremt manipulativ, snygg, charmig och finns en rad olika egenskaper som stämmer så väl in på diagnosen. 

Mitt råd: GÖR SLUT.

Ser du tecken som att Allt är ditt fel hela tiden, ett konstant rättfärdigande i att skälla på dig, nästan som om personen letar efter fel, och detta från att du trodde du hittat sin själsfrände, så Spring!!! De är jävligt charmiga i början men bryter långsamt ner din självkänsla. Du blir medberoende till hennes problematik, som att det finns en rimlig anledning till att hon betér sig så dåligt, och du tänker att bara hon förstår att du älskar henne så kommer hennes misstro försvinna.
Det är en mörk väg. Hade inte klarat mig så väl som jag ändå gjorde utan allt mitt stöd från min omgivning. Tidiga tecken kan vara att personen haft många korta relationer och det var alltid fel på killen, som om han var ett psyko.

Snart är det du som är psykot i historien.