Madine: det var runt tre mån som jag kände att jag höll på att dundra in i väggen av trötthet. Tror det är de där pigghetshormonerna eller vad man nu kallar dem som försvinner. Jag fick börja ge ersättning då eftersom amningen tog all min lilla energi jag hade. Mitt barn sov aldrig de där långa sömnpassen på tre timmar som man hörde talas om i mammagruppen. Hade fullt sjå, vilket du nu har, att få honom att somna. Det är så jäxxla jobbigt att inte få nån som helst avkoppling mellan varven att jag inte tror att man kan föreställa sig om man inte varit där själv...Min son sov sin första hela natt vid ett års ålder, det är inget fel på honom han har bara så sjukt mkt energi. BVC är totalt kass på att hjälpa till, min tant där gör snarare allt värre och jag kände mig som världens sämsta mamma varje gång vi var där i början. Till sist vände jag mig inte till henne längre utan fick bättre svar på nätet...Om jag hade tipsat mig själv vad jag vet nu så skulle jag tagit det mycket lugnare i början, tagit mer hjälp av familj och vänner för att få sova, inte envisats med att amma till varje pris för då hade min man kunnat ta nån natt här och där då hade jag fått sova, accepterat att min son är piggare än de flesta bebisar jag träffat, inte tvingat mig ut på långpromenader bara för att man måste trots svimningskänslor efteråt av trötthet. Jag skulle också önskat att jag tog hjälp med vården tidigare och stått på mig så jag hade fått hjälp snabbare. Sist av allt hade jag önskat att jag hade uppskattat att mitt barn är så energisk och social som han är, han är verkligen en pojke som det strålar om! Är nu så glad att han är han och ingen gnällig tröttmössa som bara sover dagarna i ända, men det tar ett tag att fatta hur ens barn är och jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag som är så lugn och stillsam kunde få ett sånt energiknippe till son. Hoppas att det blir bättre för er med sömnen, det är ju så olika från barn till barn. Håll ut, det blir bättre avslutar jag med!
)
