Ni som blivit lämnade pga sexbrist

Dr Phil har sagt något i srtil med att om man har ett fungerande sexliv upptar det ca 20 % av vad man tänker på i förhållandet, om man inte har ett fungerande sexliv upptar det ca 80 %. Det stämmer nog ganska bra. I mitt förra samboförhållande hade vi mycket sex och det var en självklarhet. Inget vi pratade om eller något jag tänkte på.

I mitt nuvarande förhållande har vi mindre sex än vad jag önskar och det har varit ett återkommande diskussionsämne under våra nio år tillsammans. Det har blivit bättre men det har tagit tid. Det har varit mycket känslor av otillräcklighet och känsla av att vara oattraktiv och det är väl det sexet handlar om, att man vill vara attraktiv och väcka ett begär hos sin partner. Ja förutom själva njutningen då förståss

Får man inte den uppskattningen eller uppmärksamheten av sin partner kommer man förr eller senare att skaffa den på annat håll. Inte så att jag menar att man kommer att vara otrogen men att söka bekräftelse i form av uppmärksamhet, flirtande mm.

Jag sitter inte inne på något svar på hur man ska göra när man har olika sexlust men jag tror att det viktigaste är att man sätter en gräns för sig själv - om man klarar sig med sex tex en gång i veckan eller en gång i månaden eller vad det nu kan vara så ska man inte försöka tjata sig till mer. Om man nu kommer fram till att man inte fixar att vara utan sex så ska man göra sig själv och sin partner en tjänst och göra slut. Det tär på relationen och det är något som kommer att fortsätta diskuteras så länge man inte är nöjd med situationen. Sex beskrivs ju som kittet som håller ihop relationen och det är det som skiljer ett kärleksförhållande från en vänskap så det beror ju lite på vad det är man är ute efter.

Lycka till TS !

jag tycker det var starkt av dig att lämna din tjej ts istället för att vara otrogen! Hoppas du finner en ny kvinna som har samma mängd av lust som du.

Nej, det framgår ju med all önskvärd tydlighet. Men jag vet vad den krassa verkligheten är för många människor.

Höga ideal, goda målsättningar och teorier som står på en rationell och moralisk grund i alla ära, men sen är vi trots allt bara vanliga människor med fel och brister.

Skönt att det finns en massa andra med liknande situation!

Tror detta 'problem' finns i alla sorters relationer, vare sig för killen med ovillig tjej, tjej med ovillig kille, eller för samkönade par.

Jag har varit i ett förhållande med en tjej i tre år och det senaste året har jag tappat lusten. Vi brukade ha sex varje dag eller flera gånger om dagen och vi var båda kåta och höll båda med om att sex var så viktigt i en relation (särskilt som vi båda haft erfarenhet av relationer där sexlivet varit kasst). Nu har vi varit tillsammans ett tag och jag, som tutat högst om hur viktigt det är med tillfredsställande sex, känner inte för det så mycket längre. Vi har sex kanske var eller varanna vecka, jag kommer och det känns skönt för stunden, men det är inte så att jag är sugen igen på ett ganska långt tag. Min partner däremot vill gärna ha sex ofta och jag märker att hon känner sig osäker på relationen pga min låga sexlust.

För att vara helt ärlig förstår jag inte på mig själv. Jag älskar henne och vill absolut inte ha sex med någon annan, hon är den första och enda person som gett mig så mycket tillfredsställelse på sängfronten (och alla andra fronter också för den delen). Hon betyder verkligen allt. Vi har pratat om giftermål och barn (inte seriöst, men liksom med glimten i ögat, om ni förstår) och jag vill verkligen inte att vi gör slut.

Samtidigt får jag dåligt samvete. Jag vet vad hon går och tror eller är rädd för, att min minskade sexlust beror på att jag inte vill ha henne på samma sätt som förr... Och jag börjar själv undra. Är det bara en svacka? Är jag inte kär längre, men älskar henne och uppskattar henne så mycket att jag inte vill erkänna för mig själv? Skitsvårt det här ju. Och allt för att sexlusten sviker en!

Någon som är i liknande situation där de inte riktigt vet vad de själva känner eller vad de bör göra? 

Hade, för något år sedan, en fast relation. ( Vi hankade oss fram i 8år...)
Men sexlusten dog ut, fullständigt jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vi inte hade sex på ett helt år. Han ville... hela tiden... och jag själv va aldrig sugen. Jo, jag kunde få för mig att jag va det men när det väl kom till kritan så blev det tvärstopp. Jag va helt säker på att han var den enda och att vi skulle leva ihop föralltid. Jag älskade honom överallt och kunde inte förstå varför jag bara inte kunde ha sex med honom.

Han lämnade mig tillslut, helt förståligt, hur kul är det med en helt sexlös relation?

Jag vart ju skit ledsen och tyckte att mitt liv va slut, men så här i efterhand så förstår jag att det var mer broderlig kärlek jag hade till honom om ni förstår vad jag menar. Jag älskade honom och det gör jag fortfarande men det va inte kärlek så som det ska va i en parrelation.

Nu undrar jag varför jag inte lyssande på min kropp tidigare, det hade varit skonsammare för oss båda...
Är i en ny relation idag och man kan säg att problemet är som bortblåst.

Är så klart inte så här för alla, men det här e min historia...

Lycka till och hoppas det löser sig till det bästa för er!

Klart att det funkar bra i din nya rellation, ni har ju bara varit tillsammans ett kort tag!

Hade du ingen sexdrift i din förra relation? Onanerade du inte ens?

Kanske skulle skrivit några år sen istället för något... Ledsen att jag vart otydlig! Så, så himla ny är inte min nuvarande relation...

Nej faktiskt inte...

Det gör väldigt ont att gå brevid den man älskar som bara tycker om.

Jag har inte läst hela tråden men kan säga att vi har samma "problem" i vårat förhållande. Min sambo vill ha mer sex än mig. Periodvis har det varit jättejobbigt men då pratar vi om det och jag är medveten om att det är så. Jag kan förstå varför vissa inte vill prata om det för det är inte roligt att höra att den man lever med och älskar inte är nöjd. Första gången han tog upp det kunde jag inte tänka på annat. "Vi måste ha mera sex för han mår så dåligt. Det är mitt fel alltihopa." Typ sådana tankar gick jag omkring med. Och så fort han gjorde nått som kunde leda till sex tänker jag direkt på det "Nu vill han sex, nu måste vi ha sex" Det funkade inget bra alls. Blev väldigt negativt för mig och minskade min lust ännu mer.
Men man måste ta tag i det och inse problemet, är ju inte bara hans problem utan vårat tillsammans. Så vi pratade ännu mer om det.
Jag ska inte säga att vi löst det för alltid men det är betydligt bättre nu än vad det har varit. Sen har vi, båda två, perioder då lusten minskar eller ökar.

Jag och min fru har samtalat om just detta några ggr nu...jag vill ha mer sex, har större lust osv. Kul att höra att du/ni ser det som erat gemensamma problem...gjorde ni det från början eller tog det ett tag innan ni nådde samsyn och fullt ut förstod varandra och accepterade problemet så att säga? Min fru gillar inte att prata om det och jag inser att det nu har blivit alltför infekterat. För mig känns det som om jag vill prata slut på det om du förstår vad jag menar. Jag vill ha svar och känna att vi båda är med på vad det handlar om. Jag känner dock, och det känner vi båda, att risken är att vi istället skapar en klyfta och distans mellan oss p.g.a dessa sexdiskussioner. Inte bra. Jag inser även, precis som du skriver, att jag med dessa diskussioner endast sätter ännu mer press på min älskade fru. Moment 22. Hur kom ni ur det?

Tycker du gjorde din tjej en stor tjänst som dunpade henne. Själv var hon kanske för feg att dumpa dig. Genom det du skriver verkar du vara kass i sängen själv och värdelös partner. Inte vill man ha sex med en gris som bara tänker på sig själv. Bra jobbat, ni hörde inte ihop!!

Han tog upp det ett par gånger men då trodde jag nog att det hela skulle gå över. Det va bara så, att jag inte ville lika ofta som honom. Men jag förstod ju ganska snart att det inte va så enkelt, skulle vi båda må bra så va vi nog tvugna att lösa det. Jobbigt tyckte jag, tyckte nog min sambo också.  Vi vet och accepterar att vi båda har olika behov vad gäller sex men det gäller nog att hitta en balans mellan det, som båda kan leva med och må bra av. Inte lätt. Precis som jag sa, så blev det en press på mig. Jag mer eller mindre satte den pressen sjäv för det va ju jag som inte ville och gjorde så han mådde dåligt, alltså måste jag bättra mig. Så tänkte jag. Nu har jag en sambo som är väldigt duktigt på att prata om saker (det är inte min bästa sida) och han upptäckte ganska snabbt att jag inte alls mådde bra av det. Så återigen fick vi prata om det och kom fram till jag absolut inte ska känna nån press på att ha sex bara för att han vill. Jag måste också vilja men sen hör det till att jag har alldesles för många krav på mig själv innan jag vill ha sex. Mycket som ska stämma in så att säga, det ska kännas rätt på fler än ett sätt. Konstigt kanske men det är så jag funkar tydligen. Jag har dock lärt mig att släppa lite på det där, allt behöver inte vara perfekt det kan va skönt ändå. Det behöver inte vara supersex alla gånger det blir åka av. Innan mådde jag också dåligt om vi inte hade haft sex på ett tag och jag inte vill när han tog initiativ. Nu försöker jag inte tänka så när det händer. Jag försöker ha så positiva tankar som möjligt vad gäller vårt sexliv och det verkar funka ganska bra. Genom allt prat så har det kommt fram till att mycket handlar om mig, min syn på sex och min del i det.
Det är inte lätt, men genom att prata om det mycket har vi kommit frammåt.

Nu vet jag att det inlägg jag svarar på är äldre än Hedenhös men jag har ändå reagerat i den här tråden på dina inlägg, Mim. Du vill ju inte alls kompromissa. Du ville att HAN skulle kompromissa. Inte du. Jag vet inte om du är medveten om det men såhär låter dina inlägg om man läser dem utifrån:

"Han ska göra allt som jag vill. Jag behöver inte ens diskutera det han upplever som ett problem. Vad han ska göra är att passa på som en dörrmatta och göra allt som jag vill ha det och om han gör det tillräckligt länge så håller jag hoppet om en diskussion och en lösning framför hans näsa - men det kommer aldrig att hända för det viktiga är att jag har det som jag vill ha det i vår relation. Han är bara rekvisita. JagJagJagJagJag."

Då har du missuppfattat helt !