hur lever man tillsammans när en är hård och en mjuk

Det är nog bra om ni sitter ner och pratar om lite gemensamma regler innan babyn kommer. Det blir väldigt förvirrande för barnet om ni har helt olika regler. Eller om mamma säger a och pappa säger b.
Ett tips är att försöka prata om saker när barnet inte hör och försöka så långt det går att hålla med den som redan uttalat sig.
Sedan kan man diskutera efteråt om man tyckte lika eller inte. Vår son är nu snart 6 år och går från den ena till den andra och frågar samma sak om man inte svarar det som han vill. Lite lurigt om man inte kollar med den andra först vad den sagt.
Alla är vi olika. Hoppas ni kan komma överens. 

Förklara för honom hur du känner och varför. Hur du tänker att det kommer bli i längden om det ska fortsätta sådär.

Förklara att det är okej att bli arg och att vara arg, men inte att ta ut det på dig. Han får gå ut en stund eller bita en kudde eller vad som nu funkar för honom. Kan han överhuvudtaget inte diskutera saker sansat tror jag tyvärr ni kommer att få problem. Kanske ni kan ta hjälp av en parrådgivare för att hitta ett bättre sätt att kommunicera?

Tack för kloka råd :) jag håller helt med dig, man måste kunna diskutera saker sansat utan att bli arg. Man kan tycka att nån gör fel och välja att förklara hur man själv vill ha det och varför istället för att bli hård och anklagande.

Ts, jag och min fru ska separera. Vi är EXAKT motsatsen till dig och din man.

Jag är mjuk och vill prata på ett mjukt vis, men min fru är hård i sitt sätt. Jag är vek och hon är hård.
Detta är en jättestor anledning till vår skilsmässa. Vi har helt släckt den romantiska lågan till
varandra tyvärr...

Hon sover jättebra efter ett onödigt bråk och jag ligger vaken hela natten och är inte människa
dagen efter :(

Hoppas det löser sig för dig ts. Jag vet exakt var du befinner dig på den mentala biten. Det är inte
roligt, det är jättehemskt...

Krumpy - precis så känns det. Jag blir helt sänkt av bråken ända tills jag får bekräftelse på att han inte är arg längre. Jag beklagar verkligen att det gått så långt som till skilsmässa för er två men hoppas allt går smidigt för er och att ni inte är ovänner. Finns det nån därute som är mer på den hårda linjen som har några goda råd att ge?

Tack. Jag hoppas med att vi förblir vänner. Jag kommer att kämpa för det, för vårat barns skull.

I framtiden kommer jag att söka "mjukare" kvinnor, som är lite mer som jag. Jag inbillar mig att
jag kommer att må bättre då.

Men, jag är rädd för att mjuka tjejer söker sig främst till hårda killar... :(
Mentalt hårda menar jag, inte nödvändigtvis bad boys.

Min förra sambo och jag bråkade aldrig. Efter tio år hade vi inget kvar av förhållandet. Problemet där var istället att vi inte pratade med vArandra. Jag tror att det viktigaste är att man kan prata med varandra och att man känner sig trygg med att säga vad man känner. Så hitta nån som du kan prata med så tror jag att du hittat rätt :) Själv får jag försöka träna på att prata med min sambo och hoppas på att det löser sig. I mitt förhållande nu har jag fått mer kärlek men också mer bråk.