Hur hanterar ni umgänge med andra familjer som har helt andra regler för sina barn än ni?

Svårt det där. Jag kan förstå att den andra mamman reagerade, en sak som när och hur mina barn ska äta tycker jag inte att nån annan ska lägga sig i. Varför kände du att det var nödvändigt att tvinga på dina regler på den andra familjen? Visst, det är ditt hus, men även i mitt hus måste jag väl ge andra utrymme att göra som de vill så länge mitt hem inte förstörs på något sätt.

Just situationer som att semestra tillsammans måste vara knepigt om man har olika uppfostringssätt och sätt överhuvudtaget. Vi har aldrig gjort det, så jag vet inte hur det skulle gå. Men i vardagen så håller jag på mina regler även hemma hos andra. Nu är sonen bara ett år, men i framtiden räknar jag med att behöva vara lite mer flexibel.

Jag kände mig inte tvungen, men inget av våra barn äter särskilt bra och när de är tillsammans så har de inte tid helt enkelt. Det brukar reslutera i rätt så usla humör frammåt kvällen. Vi känner varandra väl och vi pratade om det sen och då var allt helt ok. Det var som sagt bara ett exempel.

Ett annat exempel som inte hänt mig: Skidsemester 1 vecka i samma stuga. Barn 3-7 år. Minst 4 st. den ena familjens barn får vara upp tills de däckar i soffan varje kväll ibland till kl 24, de får äta godis läsk och chips varje kväll- den andra familjen tycker att det är viktigt att äta bra mat när man är så aktiv och tycker det ska vara ett krav innan det blir tal om godis/läsk/snacks. De vill oxå att deras barn kommer i säng någorlunda i vettig tid. Hur lösa?

Nu har jag inte umgåtts med några som har radikalt annorlunda regler än oss men jag gör väl där som jag gör i andra sociala sammanhang. Anpassar mig till andra så långt det känns bekvämt och rimligt och håller i övrigt kvar på mina regler. När jag avgör vad som är rimligt utgår jag från vad som kan funka för mitt barn och vad som är lämpligast för den sociala situationen i stort.

De exemplen som du tar upp tycker jag personligen inte att det gör något om familjerna gör lite olika. Jag kan inte se att det resluterar i några stora problem.

Man får väl vara ärlig och öppen med om det är något som skapar ett stort problem och sen får man acceptera att man gör olika, att man har olika barn som fungerar olika och mötas helt enkelt.

 Får man besvär med totalt uthungrade barn så får man väl skapa nya tillfälliga regler för den situation man har, tex att de kan få en exta macka när de leker i trädgården eller tittar på film? Barn är ju flexibla. De klarar undantag och återgång till det normala. Ärligt hade jag nog slutat komma hem till någon som krävde att mina barn satt kvar vid bordet och väntade när de var så små. Det hade blivit för komplicerat tror jag . Jag hade nog föredragit att man träffades på neutralare mark då. Sen kan man ju försöka förbereda sina barn på vad som gäller i ett annat hem men en treåring är liten och även en femåring kan vara rätt liten mognadsmässigt även om en del är väldigt förnuftiga.

Visst underlättare det om alla sitter vid bordet. Vi har barn som haft svårt att äta men har aldrig kunnat kräva att de sympativäntar på långsammare syskon innan de varit mogna nog att förstå det trevliga i det- och då har det kommit av en självklar empatiutveckling och förståelse av behovet att äta och inte pga av regler. Våra barn sitter kvar av hänsyn och trevnad genetemot syskon och kompisar och äter trots att kompisar går i från för dem kan vi inte styra och då äter de för de begriper de måste få i sig mat även om kompisen inte äter upp. Den mognaden kom i fem-sexårsåldern av sig själv utan regler .

Jag har samma problem med flera familjer och det är jobbigt. har ingen bra lösning tyvärr. Jag är mer på ts linje medan många vänner exempelvis låter barnen springa runt med maten även i mitt hem, vilket jag ogillar. Många tänkte som mig innan barnen kom, men sedan var allt som bortblåst för de orkade inte.