koas med 1-åring.

Ända sedan dottern föddes för 12,5 månad sedan har vi iprincip haft problem med henne.

Fram tills hon var 6 månader hade hon jättesvårt för att somna, när man väl hållt på att somna henne (som tog minst en timme oavsett i vagn, säng, famn osv), så vaknade hon iprincip var 5 minut ch gallskrek. Då tog det ytterliggare 15 minuter innan vi lyckades söva om henne, så höll hon på från att hon somnade för kvällen, fram tills klockan var 23 ungefär. På dagarna var hon dock väldigt nöjd och glad (förutom vid sovtillfällena, även dessa på dagen tog ca 1 timme varje gång).

Vid 6 månaders ålder blev det helt plöstligt bättre, visst kunde hon vakna och skrika någongång under kvällen, men hon somnade oftast väldigt fort och var glad och nöjd hela tiden. Detta varade ungefär fram tills hon var 7 månader.

Vid 7 månaders ålder började hon bli mammig, hade igen svårt att somna och var allmänt missnöjd. Kanske 2 veckor totalt sedan 7 månaders ålder, som hon verkligen varit nöjd, somnat gott osv.

Nu är det värre än någonsin! Hon klamrar sig fast vid mig, oavsett var vi är. Numera kan jag knappt gå utanför dörren och gå ut och gå, utan att hon börjar skrika.
Pappan funkar inte alls med, utan det är mig hon vill vara hos.
Hemma står hon och drar mig i byxorna och gallskriker ifall hon inte får vara i famnen.

I bärselen är hon nöjd, sålänge jag går, men jag kan inte gå runt med henne i bärselen all hennes vakna tid, det funkar inte! Jag kan inte gå på toa utan att hon står bredvid mig och vrålar. Jag kan inte göra någonting utan att hon skriker. Är jag dock inte hemma, så funkar det jättebra, men visst vill hon gärna vara uppe i famnen även då, fast inte så extremt som på mig.

Oftast somnar hon själv dock, utan problem. Skulle hon dock vakna, eller inte vilja sova är det stört omöjligt för mig att få henne somna om. Enda sättet att få henne somna då, är typ att hålla henne i famnen och låta henne skrika tills hon somnar. Är pappan hemma, så brukar han faktiskt kunna få henne att somna om inom 10-15 minuter.

Hon är också extremt känsligt för nya intryck. Var iväg en timme i tisdags på förmiddagen, då blev det 1,5 timmes skrikande innan hon lyckades somna efter lunch. Så är det varje varje gång vi är någonstans (hos mina föräldrar brukar det dock funka hyffsat, det gjorde de inte när hon var mindre). Men åka till stan är tex iprincip omöjligt, då får man isåfall ha henne i bärselen och absolut inte stanna någonstans, utan bara gågågå, sen får man det iallafall när man kommer hem..

Nu känner jag lite att jag kommit till någonsorts bristningsgräns. Jag orkar inte mer och jag känner mig så fruktansvärt dålig som inte kan få min egna fina lilla dotter att somna tryggt och gott om hon skulle vakna..

Här hemma ser ut som ett bombnedslag och jag får verkligen inte tiden till att städa. Visst vissa saker kan jag göra med henne i bärselen, men långt ifrån allt. Laga mat när jag är själv är ett större projekt med lilltjejen hemma.

Mitt i allt detta finns en go och glad blivande 3-åring som inte får den tiden han faktiskt behöver. Försöker göra så att vi tar barnen var för sig ibland, men får ändå fruktansvärt dåligt samvete.
Lilltjejen är också väldigt avundsjuk på storebror och såfort jag gör något med honom, kan vara sånna sakersom att hjälpa han ta på sig kläderna, så blir hon vansinnig och lägger sig bredvid mig och börjar kasta sig. Hon kan nämligen få för sig att kasta sig rakt bak från sittade för att hon blir arg på något, sedan ligger hon och rullar rundor tills man gör något med henne. Oftast slutar det med att hon kastar sig så att hon slår sig, eller rullar in i någon hörna eller liknanade.

Pappan jobbar heltid och sen har vi även ett hus som vi håller på att renovera utsidan på, så där befinner han sig väldigt ofta under sin lediga tid (men han är så illa tvungen att stanna inne ibland, trots att han egenligen måste få huset klart, så att vi ska kunna laga mat, fixa tvätt och sådär).

Har du några tips? Känns som att vi härdat ut länge nog nu!

Hej!

Det låter onekligen som att du kämpar på som sjutton hemma. Jag förstår att du börjar känna att orken snart tar slut. Det är tufft att ha två barn så tätt som ni har. Av erfarenhet (både personlig och yrkesmässig) vet jag att ni får tillbaka tusenfalt ... så småningom.

Jag skall försöka ge dig lite tips och råd på vägen, men i slutändan tror jag ändå det vore bäst om du tog kontakt med er BVC-sköterska. Så att ni kan ha ett samtal (utan barn), där ni gemensamt kan diskutera och komma fram till slutsatser/lösningar.

Jag börjar med er lilla tjej.
Du nämner att hon aldrig sov speciellt bra och hade svårt att komma till ro hela första halvåret. Det kan finnas miljoner orsaker till det, men ganska vanligt är trots allt att dessa barn ofta hade problem med magen de första månaderna. Under den perioden gör man allt i sin makt för att få barnet lugnt och tillfredsställt. Rutiner och vanor kanske inte blev som man tänkt sig riktigt och barnet somnar oftast av utmattning i famnen, vagnen eller i sängen.

Oavsett vad det beror på får dessa barn en tuffare start, då de har fullt upp med att komma till ro. Med mycket tålamod och kraft från föräldrarna ordnar det sig dock till slut. Vilket det talar för att ni lyckades med, då du nämner att hon under en kort period, vid sex-sju månader upplevdes harmonisk.

Vid den åldern sker det dock ett förväntat utvecklingssprång, som bidrar till att de flesta barn (även de som kommit till ro tidigare) får svårigheter att komma till ro, sömnen rubbas och de kan upplevas extremt mammiga/pappiga. Barnet testar helt enkelt mammans (som oftast är den som varit hemma) pålitlighet/trygghet. Då de plötsligt inser att de är väldigt små i förhållande till världen. Separation från mamman blir ångestfyllt och skapar oro, vilket gör att de helst vill sitta fastklistrade på mamman jämt.

Har man tydliga rutiner från tidigare brukar det vara bäst att hålla fast vid dem, då de trots allt inger någon form av trygghet. Alla barn är naturligtvis inte lika beroende av det och det viktigaste är trots allt att man gör som man känner sig bekväm med.

Hur som helst kan denna period sträcka sig under veckor eller månader, beroende på barn. Därefter följer ytterligare två utvecklingssprång som sätter barnets värld i gungning, innan årets slut. Karaktäristiskt för alla språng är dock att sömnen och humöret påverkas, även om alla har olika syften.

Nu vid ett års ålder blir väldigt många barn återigen mammiga, samtidigt som de blir medvetna om sin egen vilja och det kan få vilket barn som helst ur balans. Speciellt med tanke på att de ofta har svårt att tolka sina egna känslor och ännu svårare att uttrycka dem.

Fundera på om du tror att tydligare rutiner skulle göra henne mindre obalanserad. Snart kommer hon till den ålder då hon kommer testa sin vilja och er vilja mot allt och alla. Då är det viktigt att du är tydlig och inte vacklar, annars får hon svårt att tolka dig.

Att hon somnar snabbt med pappa kanske beror på att han är tydligare. Vilket inte är helt ovanligt, då pappor dels kan upplevas tydligare och dels inte behövt ge efter för att orka lika ofta som mammorna (som är de som normalt varit hemma mest).

Er treåring verkar må hur bra som helst, med tanke på att du benämner honom som go och glad!
Min tanke är dock att du gärna kan planera in en tjugo minuter- en halvtimme om dagen, då du bara ägnar dig åt honom. Låt honom bestämma precis vad ni skall göra, medan lillasyster får hänga med pappa.

Ge honom detta varje dag. Det krävs inga långa utflykter eller jippon för att din son skall känna att du har tid åt honom. På detta sätt vet han att han får dig för sig själv varje dag och du slipper ha ångest över att lillasyster tar så mycket tid.

Sist men inte minst!
Glöm inte bort att du och din man också ska ha tid för varandra. Har ni möjlighet att få barnvakt ibland, så att ni två kan vara tillsammans, så utnyttja det! Eller om båda barn plötsligt en dag somnat före midnatt, sitt då uppe en stund till och prata med varandra om allt annat än barnen. Det är lätt hänt att man lever vid sidan av varandra, då barnen är små.

Hur som helst, detta är bara spekulationer från erfarenheter. Bäst råd får du naturligtvis av er egen BVC-sköterska som du kan träffa, samtala med och komma fram till vad som gav vad och hur ni kan komma vidare.

Mvh Christine

koas med 1-åring.

INNEHÅLL