riktiga psykbryt, hur hantera dessa? (ålder: 2 år 8 mån)

ååh, tack för tipsen! våran dotter, 2år å 7 månader, kan också få dessa utbrott där hon tillslut bara vrålar å kippar efter andan! å vi har börjat ta henne bort från själva situationen å säger att hon kan komma in när hon lugnat ner sej. 

hehe ja ibland känner man sig uppgiven och nollställd och barnet är bara två liksom.. vi har blivit hårdare och det har inte gått lika långt i situationerna som tidigare tycker jag.. liksom ställt krav tidigare innan hon hinner elda upp sig och koppla bort öronen.. sen har vi pratat efteråt när hon är nere i varv och sedan tagit upp dessa utbrott som exempel när hon börjar haka upp sig och liksom hänvisa: "-Nu börjar du bli för arg och då kan inte vi prata med varandra, nu får du välja XXX eller XXX.." osv.. funkar någolunda hittills.... 

Har en 3½-åring och en på snart 2½ . Jag lämnar dem inte ensamma när det drabbas av härdsmälta. För mig känns det heltokigt......att lämna ett totalfrustrerat barn som inte kan hantera sina egna känslor och sin egen frustration och inte har vare sig den verbala förmågan eller erfarenheten att hantera konflikter, motgångar på egen hand. Om det är något som är viktigt för mig så håller jag på min gräns och är närvarande. Vill de springa iväg och skrika ensamma någon annanstans så är det fritt fram, men jag sätter mig i närheten av dem så att de kan ta det beslutet själva i så fall och vet att jag finns där om de vill komma tillbaka. Ibland vill de absolut inte vara nära utan cirkulerar arg runt omkring skrikandes, andra gånger vill de sitta i knä......beror lite på situation. Försöker lugnt och sansat bekräfta vad de känner och låta dem få känna vad de känner......och vråla av sig. Försöker de göra illa någon annan eller kastar föremål som kan gå sönder eller träffa någon annan illa så hindrar jag. Det är Ok att vara arg, men inte att göra andra illa i sin ilska. Att ignorera arga små barn.....nej, det tror jag inte alls på.

Har en son som är 3 år om en månad, och känner igen utbrotten. Vi har också en lillebror som är 11 månader och vissa dagar är pest och pina, när 3-åringen bråkar om ALLT och får utbrott stup i ett, samtidigt som han de senaste månaderna också har börjat "jävlas" med lillebror, vilket leder till ännu mer bråk och skrik. Jag upplever att det är jättesvårt att själv hålla sig lugn dessa dagar. Jag blir bara mer och mer stressad och irriterad och det hela blir förstås en negativ spiral. Att ha två små barn hemma, varav den ena trotsar och bråkar nästan hela tiden, och den andra behöver passas jämt är ibland otroligt påfrestande. Har någon av er tips på hur man orkar hantera trots-beteendet på ett bättre sätt? Jag blir lätt arg och skriker eller stänger in 3-åringen på rummet (han brukar skrika av sig en stund och sedan kommer han ut och så är allt glömt), vilket gör att jag ständigt känner mig som en kass mamma. Blä, säger jag bara!

Tar barnet napp? Min dotter brukade jag kunna lugna med nappen när hon fortfarande använde napp och fick raseri utbrott. Ofta fick jag lägga den på golvet eller så, för var hon arg på mig så ville hon inte att jag skulle ge den till henne.
Tog hon nappen så lugnade hon sig snabbare.

Varför får hon inte kramas bara för att hon är arg?

Jag brukade hålla om dottern tills hon lugnade sig och sedan prata. Det måste såklart få vara precis lika ok att vara arg som något  annat.

Jag tror tvärtom att ni drar ut på utbrotten i onödan för att ni avvisar henne, hon blir ju inte bekräftad i det hon känner! Tycker det är helt fel att ignorera eller avvisa barn som har det så jobbigt...

Hej! Vad roligt med en tråd som handlar om just det jag går igenom om nu.. Ingen mer som har tips? Jag har testat allt känns det som, men inget funkar, till slut när inget hjälper får jag just nu låsa in mig och minsta dottern tills den stora tjejen har lugnat sig.. Jag har två tjejer, en på 2år och 8månader och den andra på 18 Månader.. Min stora tjej blir arg för allt just nu det kan handla om att jag delar ett äpple fel eller att jag inte kan bära på henne... Hon skriker och slår och sparkar allt vad hon kan både på mig och syster. Och jag lyfter ifrån henne från mig men hon ska hänga i mina ben och ska slå och slå..

Som jag skrev så har jag försökt med massa grejer, prata och titta henne i ögonen, sätta henne i sitt rum, krama henne, leka bort det men inget biter.. Uttbrotten kan hålla på länge och vart som hälst, värst hemme eller i trädgården..Jag behöver hjälp känner jag! är detta normalt?

Mvh Camilla  

Min tjej har lagt ner sina utbrott nu, men har haft det en del när saker och ting inte har blivit som hon tänkt. Sista gången var på Ikea då jag helt enkelt fick ställa mig bredvid och vänta ut hennes 15 min långa utbrott. Det var inte lätt men samtidigt fanns det inte mycket mer jag kunde göra. Hon sparkade omkring sig, slängde sig hit och dit och var allmänt hysterisk. Jag var närvarande hela tiden, vill heller inte igorera henne utan vill vara där när hennes utbrott gav med sig. När hon sedan lugnade sig kunde jag bjuda in henne i famnen och sen föklarade jag att det inte är ok att göra så och vi pratade om det en stund. Efter det lade vi det åt sidan och det har inte hänt igen efter det. Jag var noga med att hon ine skulle höra när jag berättade om det för hennes pappa. Kan inte säga om detta kan hjälpa för andra men för oss var det verkligen helt rätt.

Lycka till allihop! Det är inte lätt det där med utbrott!