Var idag hos läkaren och fick Provera och Pergotime utskrivet. Startar med Provera den 26:e aug. Får jag mens så startar jag med Pergotime i början av september.
Är det någon mer som ska starta med detta för första gången? Vore kul att följas åt..
bebissug.blogspot.com
Vill bara komma in här med lite peppade ord!!
Jag och min sambo har försökt att bli gravida nu i snart 2 år, jag kommer inte ihåg hur många omgångar med Pergo vi har tagit men det måste snart vara i 1 års tid (med någon månads paus då).
Så för några veckor sedan hände det!Ett så efterlängtat pluss....igår va vi på vul och det visade sig gömma sig 2 busungar i min mage...helt sjukt!
Jag skriver detta för att ge er "hopp"!!ge inte upp, det kommer lösa sig på något sätt!!
Jag vet inte om det har ngt med det att göra, men de senaste månaderna har vi försökt ta lite lättare på det, alltså inte testat äl inte försökt "pricka in" exakt rätt dag att ha sex på...och nä man minst anar så fungerade det!!
Jag vet verkligen hur det känns att försöka, jag vet hur det känns att göra negativa grav test, jag vet hur det känns när alla runt omkring frågor om det inte är dags snart....men ge inte upp!!hände det oss, kan det hända alla!!
åh vilket underbart inlägg Mysan1! Tack, nu gjorde du mig lite gladare! Fick idag reda på att jag ska äta pergo i 8 månader till (har tagit 4 kurer nu) och har hela dagen tänkt att om det inte har funkat på 4 månader så varför skulle det göra det på 12?! Men nu vet jag alltså att det kan gå!!! Stort lycka till till er och tack för ett uppmuntrande inlägg!
Grattis Mysan!!
Härlig historia!
Hoppas snart att jag har en liknande att berätta...=)
Jag har bara funderat över en grej. Vi är ju rätt många som är här inne och pratar om vår kamp att bli gravida. De flesta av oss pratar om hur det "poppar upp" babysar här och var bland sina väninnor.
Vi känner igen oss i varandra i många fall, vi har liknande historier och resor. Några har försökt länge, andra är nya i det hela....
Är det inte så att man skulle kunna anordna lite träffar? Byta kontakter, erfarenheter, historier osv. med varandra?
Någon som skulle vara intresserad av det? Jag har aldrig innan frågat efter detta men kan känna att det skulle vara trevligt att sitta vid samma bord som någon annan i samma sits.
Några av er som bor i Göteborg med omnejd som skulle vara intresserade?....
Har även tagit upp detta i följande forum:
www.familjeliv.se/Forum-7-133/m54012164.html
PCO/PCOS:are som försöker bli gravida...
En liten undran; ni som har haft ett uppehåll i pergobehandlingen en månad, har ni fått spontan ägglossning den månaden?
Ha en härlig lördagskväll!
Å andra sidan, vi pratar om det här svåra på internet i forum. Men det är en helt annan sak för mig, liksom att jag mkt väl hade kunnat träffas i en grupp med människor med liknande historia och prata om det hela. För jag tycker att det är viktigt att prata om det - men inte med inledningen "När kommer det ett barn?" eller "Är det inte dags för barn snart?" eller liknande. Utan med ingången att man själv är öppen om det och att man kan utbyta erfarenheter med personer som man vill utbyta dem med. Jag har ju sökt upp forum här där jag känner att "vi sitter lite i samma båt", här kan jag vara ganska anonym men ändå prata "oanonymt". Här skulle det kunna finnas en öppning att knyta kontakter även "på riktigt" utifrån de erfarenheter som delas här osv - om intresset finns från båda håll...
Tänkte bara liva upp hoppet lite!
Efter 4 pergo kurer och nu en pause i januari så har ja plussat! Alltså plus månaden utan pergotime!? Inte nog med de så va de 2 äggblåsor under ultraljudet vid äl så ja vet inte om de är en eller två där inne! :)
Hoppas de går bra för er andra och att de kommer fler plus!
Grattis Ronjaa!
Jag hade två äggblåsor redo efter denna kur med Pergotime och nu har vi sexat loss en varannan dag sen i fredags förra veckan, la ned fabriken i torsdags. Då borde i ha täckt upp alla fertila dagar...
Hoppas på plus om 2-3 veckor!
Då kommer vi inte heller veta om det är en eller två små gryn som finns i magen i så fall.
Är nånstans helt övertygad om att vi nu lyckats, inga tecken eller så, bara positivt inställd till positivt resultat på grav.stickan kort och gott. Hoppas att den positiva inställningen ska hjälpa till med det på något sätt...;)
Oj, inte en varannan dag utan bara varannan dag skulle det stå...och då borde vi, inte i, täckt upp alla fertila dagar....=P
Tack! Va roligt, precis samma inställning som ja hade den här månaden, bara visste att vi skulle klara de :) och de gjorde vi ju! Hoppas verkligen ni har samma tur! Du får uppdatera om de händer nått nytt! :)
Ja men verkligen! Ibland har man ju nästan velat ge upp! Önskar inte nån människa i världen att behöva gå igenom de som vi gjort! Känns så skönt att känna att man är "klar" nu, inga mer besvikelser eller funderingar.. Självklart för väl lilla bebis också med många nya känslor, men Gud så roligt! Ja kan inte längta mer :)
Ja, jag vet. Jag har i dagarna pendlat mellan att vara positiv och halvt vilja ge upp. Tänkt stundtals att om det inte tar sig nu (eller i "värsta" fall på nästa kur) så är det kanske inte meningen, samtidigt som jag är och har varit övertygad om att det nu har tagit sig.
Jag står ju knappt ut med ett blodprov och grinade ögonen ur mig i går när sköterskan som skulle ta progesteronprov på mig tvingades byta arm för att det inte kom ut något blod ur högerarmen (när man blir/är rädd drar kärlen ihop sig - har hänt flera ggr på mig under den här utredningen men då ändå släppt och blodet har kommit). När jag laddade om i går så blev jag en lugn, géleklump och sköterskan tog ett prov ur vänster armveck i stället. Låg ett tag och till slut sa jag att "jag löser inte mer", då, i sista stund började blodet komma och provet lyckades - det hjälpte alltså inte ens att jag tvingade ned mig i totalt avslappnat läge, kroppen var ändå så uppe i varv eller nåt. Men bara en sån sak är en pärs för mig. Jag grinade promenadvägen hem, jag grinade där och då mellan bytet av armveck och ja...
Så jag tänker alltså stundtals, att om det inte tar sig med Pergotime så är det kanske inte meningen (att vi/jag ska få barn alltså) - jag verkar inte vara byggd för den här karusellen. Sprutor har jag inga större problem med, såvida de inte ska tas i typ armvecket, däremot blodprov och när det ska "grävas" i mig på olika sätt (blodprov, VUL eller dylikt). Vilket typ är huvudgrejen med IVF och så gott som alla slags utredningar inom vården egentligen.
Och ja, jag vet att det blir sånt om/när vi blir gravida och under förlossningen också. Men då vet jag med betydligt större säkerhet att jag får något för det hela, det vet jag inte nu. Även om jag vet att det här är den väg vi först uppenbarligen måste gå för att komma till "gravid-land" eller "småbarns-land".
Önskar att jag inte hade sån sjukhusskräck alltså, den hjälper mig inte ett dugg. Förlossningsskräck kan jag också känna, men det jag mest nojjar över i det fallet är över att jag skulle behöva dropp eller annat krafs med nålar sittandes i mig när jag ska lyckas koncentrera mig på att få ut en baby. =P
Jaja, en dag i taget. Jag tror ju trots allt att vi har lyckats nu, fråga mig inte varför. Jag har intalat mig det. Hoppas det räcker som sagt.
Grattis igen Ronjaa och lycka till!