Besviken arg ledsen avundsjuk och så jävla värdelös!
Jag börjar kopiera in ett brev (har både lagt till och dragit ifrån sådant som inte hör hit)Skrev detta brev till en person som inte kan så mycket om graviditeter - så på vissa ställen är de lite "överförklarat"!
Jag heter Mia och jag hittade dig på denna klubb *klubbens namn*
För ca 4 år sedan trodde jag att jag hade träffat kvinnan i mitt liv! Allt var bara så rosenrött som de kan vara när man är riktigt kär. Vi förlovade oss och började prata giftermål.
Min klocka fortsatte att ticka snabbare o snabbare så en dag sa jag till henne (hon visste min längtan efter barn) att jag hade varit inne på olika hemsidor utomlands (i Danmark) där man kunde snabbt få komma ner och bokstavligt talat välj en donator från en pärm ena veckan och om allt gick som vi ville skulle "vi" vara gravida inom en månad!För mig lät de här bra för bra för att vara sant!
Hon (min fästmö) så ja till att kontakta Danmark och denna klinik och de var precis som jag hade läst på deras hemsida. De var klart från början att jag skulle bära barnet . Så jag fick gör undersökningarna så att se att allt var som de skulle! Sedan blev vi satt i ett rum med flera olika pärmar med förslag på donatorer. De var en sådan absurd situation! Min fästmö sa bara "välj du - de är ju du som vill de här mest" där borde första klockan ha börjat ringa!
Vi valde iaf en donator som var lite längre än snittet pga att jag är ganska kort och sedan att han skulle ha mörka drag pga att jag är rödhårig och väldigt ljus i huden! Sen kom min ägglossningen - så de var nu jag skulle bli befruktad! In i ett rum där en barnmorska är och min fästmö håller mig i handen.Barnmorskan håller på med något mellan mina ben och efter bara några minuter så säger hon på danska - du måste ligga kvar här och inte röra dig på minst 30 min! Väldigt kliniskt och opersonligt *hon hade ju nyss gjort mig med barn försjutton*När de var klart tog vi tåget hem och då började den långa väntan (Har förkortat ner de hela pga att inlägget inte ska bi ännu längre)
Efter 4 veckor gjorde jag det första grav-testet (min fästmö var på jobbet) tog ett sådant digitalt - att de antingen kommer upp "icke gravid" eller "gravid" och upp hoppar "GRAVID"!!! Hade flera tester hemma så jag körde ner allihop i muggen med mitt urin och alla blev ju självklart positiva!
Veckorna gick jag mådde skit jag kräktes från morgon till kväll - men vad fan spelade de för roll vi var ju gravida! Ultraljud undersökningen kom och vi fick veta att de var en liten pojke som bodde i min mage! Han var frisk och helt perfekt och jag hade slutat att må illa.Nu gick jag bara runt i min egna lilla "gravid bubbla"!
vecka 18 gör man ultraljuds undersökning och sen är de nästan bara att vänta på att man ska komma in mellan veck 37-42 då de är dags att föda (normalt sätt gravid i 40 veckor)
.En dag när jag står hemma i köket (är i 22 veckor och 6 dagar) så känner jag något som rinner längs benet! Springer till toaletten och de är blod som rinner. Ringer min fästmö som inte har tid och tycker att jag kan ringa en taxi.Ringer BB och dem skickar en ambulans! De säger också att om han föds idag så kommer vi inte att hjälpa honom (de har en gräns på 23 veckor, han var EN dag förtidig)
Jag kommer in och de får stopp på allt och jag är bara överlycklig att vi kom över 23 veckor! Men 23 veckor och 5 dagar bestämmer sig läkarna att han inte orkar stanna kvar i magen längre så de bestämmer sig för att göra en kejsarsnitt. Jag är inte alls orolig för jag hade läst om barn som hade fötts i vecka 23+0 och klarat sig fint!
Min fina Max föds den 26/5 -09 01.05 Han skrek när han kom ut och barnläkaren kom in och sa att detta är en stark pojke som de kommer att gå bra för.Jag blir upp körd till uppvaket och väntar på besked om vad som kommer att hända. Min fästmö kommer med en polaroidbild - sen berättar hon att han har fått en liten hjärnblödning men de är inget som är farligt.De rullar ner min säng till han på barn intensiven! Läkaren kommer fram till oss och säger bara att de inte ser bra ut.Han hade fått en ytterliggare blödning som var väldigt stor.Så nu var de upp till oss att bestämma vad vi ville göra! Vem vill se sitt barn lida?13.36 26/5 så stängde vi av respirtorn.
De var nog i samma stund vi stängde av då kärleken mellan mig och min fästmö stängdes av! Har varit singel sedan dess - haft några mindre seriösa relationer men de har nog varit mitt fel att de inte blivit något seriöst- För jag har nästan direkt börjat prata om barn! Så hon har nog blivit rädd och lagt benen på ryggen.Sedan dess har jag längtat efter barn nu mer än någonsin !Vänner runt mig "pluppar" ut ungar till höger och vänster.Min lilla syster på 22 år fick nu en flicka för en månad sedan. Får både fadder och godmor förfrågningar, jag vet att de bara vill vara snälla men de gör bara ont och jag kan inte säga nej!
Nu var jag också volontär på Pride och såg alla vackra mammor med sina magar o den andra mamman som skyddar magen mellan massan av människor! Sedan den där lilla söta bäbisen som de hade "sprungit-läck" i både blöja, vagn och på båda mammorna! Jag hjälpte dem till volontärs utrymmet där de både finns en duscha och en massa "fina" volontär tröjor! Vagnen blev så ren den kunde bli under dessa omständigheter och hela familjen åkte hem i volontär tröjor tom lilltjejen fick ha en på sig! Om ni känner igen er så ska ni veta att jag gjorde de bara av värme och kärlek.
Nu är de över 3 år sedan jag var i Danmark och 2 år sedan Max föddes!
Jag är så djävla arg, besviken och anklagar mig själv för att vi/jag (känns som om hon var med på de för att "göra mig glad) förlorade Max! Är så avundsjuk på alla gravida och nyblivna mammor.När jag ser mammor som röker eller dricker och är gravida får jag riktigt hemska och förbjudna tankar!!! Jag som varken drack, rökte och åt alla vitaminer som gick att få tag på - förlorar min prins. Mammor som kör barnvagnen med ena handen och ciggen i andra - hon böjer sig ner in under suffleten så att där i blir
de en gaskammare för den lille! Då får jag otrevliga tankar.
De bara skriker i mitt huvud varför inte jag - vad gjorde/gör jag för fel!
Jag är ju en mamma utan ett barn - men alla ser mig bara som singel student som går på "kårena" och festar på olika gay ställen! Men allt runt mig känns som om de är uppbyggt på lögner! För om jag börjar förklara vrider folk på sig och vill bara gå där i från! Bor i en stor 2:a jag och katten å de enda jag går runt tänker på är att jag vill ha barn.Blir tokig snart!
Folk säger: Men de är väl bra att gå ut på krogen en kväll och dra hem någon runt ÄL - så får du din efterlängtade bäbis! Men ni som är homosexuella vet att de funkar inte så (eller jag vet inte om de har funkat för någon här inne?)
Så jag har kommit många steg längre i. min "vision" om hur jag vill ha barn!
Jag har inte hittat kvinnan i mitt liv - har varit ensam sedan hon och jag bröt upp och när hon med stort H dyker upp kan vi ju se i stjärnorna efter!
För jag vill inte bli en singel förälder ( har absolut inget emot andra som är de - men JAG vill ha någon att dela vårt mirakel med.De där donations katalogerna skrämmer mig! Så nu har jag kommit så långt att jag ska kolla runt lite hur de fungerar med att "skaffa" barn med ett gay par! Jag vill att de ska ha haft ett långt och seriöst förhållande gärna flera år och att de kan tänka sig att dela på ALLT. Vet inte hur de juridiska fungerar men de är väl som att jag och den ena mannen blir vårdnadshavare och den tredje sätter vi oss ner med en jurist och går igenom de som behövs.
De andra alternativet är en gay singel kille som har en lika stor önskan som jag efter barn - men på samma satt som alt:1 att vi delar på allt!
Oj detta blev långt! om du har orkat läsa igenom allt detta så ska du ha en eloge.Jag är mottaglig för alla svar - kritik, ros, tips eller andra saker som jag inte har tänkt på! Eller berätta era berättelser hur ni gick tillväga!
Har en termin kvar av skolan sen har jag min dröm utbildning - men nu vill jag bara att min sista önskan ska slå in!
Tack ni som har orkat läsa!
Jag heter Mia och jag hittade dig på denna klubb *klubbens namn*
För ca 4 år sedan trodde jag att jag hade träffat kvinnan i mitt liv! Allt var bara så rosenrött som de kan vara när man är riktigt kär. Vi förlovade oss och började prata giftermål.
Min klocka fortsatte att ticka snabbare o snabbare så en dag sa jag till henne (hon visste min längtan efter barn) att jag hade varit inne på olika hemsidor utomlands (i Danmark) där man kunde snabbt få komma ner och bokstavligt talat välj en donator från en pärm ena veckan och om allt gick som vi ville skulle "vi" vara gravida inom en månad!För mig lät de här bra för bra för att vara sant!
Hon (min fästmö) så ja till att kontakta Danmark och denna klinik och de var precis som jag hade läst på deras hemsida. De var klart från början att jag skulle bära barnet . Så jag fick gör undersökningarna så att se att allt var som de skulle! Sedan blev vi satt i ett rum med flera olika pärmar med förslag på donatorer. De var en sådan absurd situation! Min fästmö sa bara "välj du - de är ju du som vill de här mest" där borde första klockan ha börjat ringa!
Vi valde iaf en donator som var lite längre än snittet pga att jag är ganska kort och sedan att han skulle ha mörka drag pga att jag är rödhårig och väldigt ljus i huden! Sen kom min ägglossningen - så de var nu jag skulle bli befruktad! In i ett rum där en barnmorska är och min fästmö håller mig i handen.Barnmorskan håller på med något mellan mina ben och efter bara några minuter så säger hon på danska - du måste ligga kvar här och inte röra dig på minst 30 min! Väldigt kliniskt och opersonligt *hon hade ju nyss gjort mig med barn försjutton*När de var klart tog vi tåget hem och då började den långa väntan (Har förkortat ner de hela pga att inlägget inte ska bi ännu längre)
Efter 4 veckor gjorde jag det första grav-testet (min fästmö var på jobbet) tog ett sådant digitalt - att de antingen kommer upp "icke gravid" eller "gravid" och upp hoppar "GRAVID"!!! Hade flera tester hemma så jag körde ner allihop i muggen med mitt urin och alla blev ju självklart positiva!
Veckorna gick jag mådde skit jag kräktes från morgon till kväll - men vad fan spelade de för roll vi var ju gravida! Ultraljud undersökningen kom och vi fick veta att de var en liten pojke som bodde i min mage! Han var frisk och helt perfekt och jag hade slutat att må illa.Nu gick jag bara runt i min egna lilla "gravid bubbla"!
vecka 18 gör man ultraljuds undersökning och sen är de nästan bara att vänta på att man ska komma in mellan veck 37-42 då de är dags att föda (normalt sätt gravid i 40 veckor)
.En dag när jag står hemma i köket (är i 22 veckor och 6 dagar) så känner jag något som rinner längs benet! Springer till toaletten och de är blod som rinner. Ringer min fästmö som inte har tid och tycker att jag kan ringa en taxi.Ringer BB och dem skickar en ambulans! De säger också att om han föds idag så kommer vi inte att hjälpa honom (de har en gräns på 23 veckor, han var EN dag förtidig)
Jag kommer in och de får stopp på allt och jag är bara överlycklig att vi kom över 23 veckor! Men 23 veckor och 5 dagar bestämmer sig läkarna att han inte orkar stanna kvar i magen längre så de bestämmer sig för att göra en kejsarsnitt. Jag är inte alls orolig för jag hade läst om barn som hade fötts i vecka 23+0 och klarat sig fint!
Min fina Max föds den 26/5 -09 01.05 Han skrek när han kom ut och barnläkaren kom in och sa att detta är en stark pojke som de kommer att gå bra för.Jag blir upp körd till uppvaket och väntar på besked om vad som kommer att hända. Min fästmö kommer med en polaroidbild - sen berättar hon att han har fått en liten hjärnblödning men de är inget som är farligt.De rullar ner min säng till han på barn intensiven! Läkaren kommer fram till oss och säger bara att de inte ser bra ut.Han hade fått en ytterliggare blödning som var väldigt stor.Så nu var de upp till oss att bestämma vad vi ville göra! Vem vill se sitt barn lida?13.36 26/5 så stängde vi av respirtorn.
De var nog i samma stund vi stängde av då kärleken mellan mig och min fästmö stängdes av! Har varit singel sedan dess - haft några mindre seriösa relationer men de har nog varit mitt fel att de inte blivit något seriöst- För jag har nästan direkt börjat prata om barn! Så hon har nog blivit rädd och lagt benen på ryggen.Sedan dess har jag längtat efter barn nu mer än någonsin !Vänner runt mig "pluppar" ut ungar till höger och vänster.Min lilla syster på 22 år fick nu en flicka för en månad sedan. Får både fadder och godmor förfrågningar, jag vet att de bara vill vara snälla men de gör bara ont och jag kan inte säga nej!
Nu var jag också volontär på Pride och såg alla vackra mammor med sina magar o den andra mamman som skyddar magen mellan massan av människor! Sedan den där lilla söta bäbisen som de hade "sprungit-läck" i både blöja, vagn och på båda mammorna! Jag hjälpte dem till volontärs utrymmet där de både finns en duscha och en massa "fina" volontär tröjor! Vagnen blev så ren den kunde bli under dessa omständigheter och hela familjen åkte hem i volontär tröjor tom lilltjejen fick ha en på sig! Om ni känner igen er så ska ni veta att jag gjorde de bara av värme och kärlek.
Nu är de över 3 år sedan jag var i Danmark och 2 år sedan Max föddes!
Jag är så djävla arg, besviken och anklagar mig själv för att vi/jag (känns som om hon var med på de för att "göra mig glad) förlorade Max! Är så avundsjuk på alla gravida och nyblivna mammor.När jag ser mammor som röker eller dricker och är gravida får jag riktigt hemska och förbjudna tankar!!! Jag som varken drack, rökte och åt alla vitaminer som gick att få tag på - förlorar min prins. Mammor som kör barnvagnen med ena handen och ciggen i andra - hon böjer sig ner in under suffleten så att där i blir
de en gaskammare för den lille! Då får jag otrevliga tankar.
De bara skriker i mitt huvud varför inte jag - vad gjorde/gör jag för fel!
Jag är ju en mamma utan ett barn - men alla ser mig bara som singel student som går på "kårena" och festar på olika gay ställen! Men allt runt mig känns som om de är uppbyggt på lögner! För om jag börjar förklara vrider folk på sig och vill bara gå där i från! Bor i en stor 2:a jag och katten å de enda jag går runt tänker på är att jag vill ha barn.Blir tokig snart!
Folk säger: Men de är väl bra att gå ut på krogen en kväll och dra hem någon runt ÄL - så får du din efterlängtade bäbis! Men ni som är homosexuella vet att de funkar inte så (eller jag vet inte om de har funkat för någon här inne?)
Så jag har kommit många steg längre i. min "vision" om hur jag vill ha barn!
Jag har inte hittat kvinnan i mitt liv - har varit ensam sedan hon och jag bröt upp och när hon med stort H dyker upp kan vi ju se i stjärnorna efter!
För jag vill inte bli en singel förälder ( har absolut inget emot andra som är de - men JAG vill ha någon att dela vårt mirakel med.De där donations katalogerna skrämmer mig! Så nu har jag kommit så långt att jag ska kolla runt lite hur de fungerar med att "skaffa" barn med ett gay par! Jag vill att de ska ha haft ett långt och seriöst förhållande gärna flera år och att de kan tänka sig att dela på ALLT. Vet inte hur de juridiska fungerar men de är väl som att jag och den ena mannen blir vårdnadshavare och den tredje sätter vi oss ner med en jurist och går igenom de som behövs.
De andra alternativet är en gay singel kille som har en lika stor önskan som jag efter barn - men på samma satt som alt:1 att vi delar på allt!
Oj detta blev långt! om du har orkat läsa igenom allt detta så ska du ha en eloge.Jag är mottaglig för alla svar - kritik, ros, tips eller andra saker som jag inte har tänkt på! Eller berätta era berättelser hur ni gick tillväga!
Har en termin kvar av skolan sen har jag min dröm utbildning - men nu vill jag bara att min sista önskan ska slå in!
Tack ni som har orkat läsa!
jag hade också valt en ganska mörk man som är lång. Passa på innan dina ägg inte vill längre. 
