TheBobCat

Äldre 23 Aug 10:05

24 svar

När ingen uppfostringsmetod fungerar?

Det florerar en massa olika synpunkter på uppfostran här på FL, och många gånger är diskussionsparterna fast beslutna om att det fungerar ALLTID med deras sätt (vanligtvis är deras sätt att diskutera med barnen, vilket jag f.ö. inte anser vara något dåligt sätt). Men hur gör man när ingenting fungerar?

I min familj har vi ett antal år haft ett sådant problem, en bror som ingen metod bet på. Denna broder har alltid haft ett mycket stort sockerbehov, och åt massor av godis och glass, drack o'boy och lemonad, och alla kakor som han hittade i frysen. Huruvida godiset/glassen/kakorna han åt eller pengarna han köpte godiset för hade tillhört någon annan, utgjorde ingen skillnad. Problemen fick sin början som mycket liten, han var ca 3-5 år då han började söka efter godis i hela huset, i alla skåp, varhelst föräldrarna eller vi syskon kunde ha gömt något. Om han inte hittade något godis så stal han pengar, oftast av oss syskon, och cyklade iväg till närmaste butik. Det hände sig även att han stal godis som tillhörde våra släktingar, om han bara fick möjlighet till det. Detta fortgick många år, tills han blev tonåring. Då tycktes det liksom växa bort.

Detta orsakade förståss mycket ilska och agg bland oss syskon som ville ha våra saker ifred, och han blev sämre omtyckt, vilket inte gjorde saken bättre. Föräldrarna försökte alla möjliga metoder, man pratade med honom, man tjatade, man skrek, de äldre bröderna tog till våld ibland, föräldrarna testade även aga (vilket jag själv ansåg, och anser, att är bland det värsta man kan göra åt ett barn) i form av "risbastu", det förekom hotelser om att sända honom hemifrån till något hem för problembarn, men ingenting hjälpte. Till saken hör att han själv hade mycket dåligt samvete över att han stal, han grät över det och pratade med mamma om det, men behovet var för starkt så han kunde inte stå emot.

Varför jag tar upp det nu beror på att jag är rädd att få liknande barn själv, då jag har nästan lika stort sockerbehov (även om jag aldrig skulle stjäla något). Även om det tydligen växte bort när han blev äldre så var det mycket påfrestande på vår familj under tiden det pågick, och det finns spår av det ännu.

Dessutom undrar jag vad alla ni som har så fasta ideer om uppfostran skulle göra i den här situationen. Ett avvänjningshem som man har för andra typer av missbruk hade varit ett alternativ, om vi vetat om något. Jag själv tror på att visa honom mera kärlek, då han hamnade lite i skymundan som mellanbarn.

Hur skulle ni göra?

Jan Holmström

Äldre 26 Aug 16:35

#11

Jan

Gladabarnensmamma

Äldre 26 Aug 16:41

#12

en spontan reaktion ar att du maste skilja pa sockerbehov och sockerberoende. Behov av socker ar det fa som har, men sockerberoende blir man valdigt latt (mig sjalv inraknad). Problem med sockerberoende gar nog att losa tillsammans med ngn kostexpert, men det later mer som ett tvangsbeteende an ngt fysiskt. Sen haller jag med andra som tipsat om bup och andra beteende experter om nu saker sparar ur helt.

TheBobCat

Äldre 26 Aug 19:49

#13

Jan Holmström skrev 2011-08-26 16:35:18 följande:

www.familjeliv.se/Forum-3-170/m60729066.html

Du anser mao att våld är helt berättigat - och att det får positiva konsekvenser???

Jag ska berätta en historia för dig.
När jag var typ 5 år så fanns det en viss sak som vi syskon INTE fick göra. Mina föräldrar hade aldrig förklarat varför vi inte fick göra det, bara sagt att det var helt förbjudet.
Självklart prövade jag då på det, av ren nyfikenhet. Barn testar gränser. Min syster skvallrade, så när jag kom hem den dagen drog pappa in mig på wc, drog ner byxorna och smällde till mig ordentligt på baken. Det var en fullständig chock för mig, och än idag blir jag nästan rasande på min far för att han gjorde det.
Idag är jag en fullvuxen individ som tex aldrig testat röka eller dricka. Detta därför att min mor allvarligt förklarade för oss barn vad det egentligen innebär, vilka följder man får av sådant (skadar kroppen etc). En sak som jag däremot aldrig sett något fel i att göra är det som min far straffade mig för. Den saken gör jag daglien nuförtiden, utan samvetskval.

Kontentan av detta? Hans straffande utgjorde ingen skillnad för min åsikt om den saken. Istället har jag väldigt dåligt självförtroende, är livrädd för alla typer av våld och det tog många, många år innan någon kille fick röra min bakdel när vi hade sex.

Jag har mött en hel del människor som jag VET har blivit agade som barn, och en hel del som jag vet att INTE blivit agade. De senare har varit starka, självständiga människor som vågat ta för sig i livet, de förra har alla haft uruselt självförtroende och inte så sällan blivit våldsamma i vuxen ålder.

Jan Holmström

Äldre 27 Aug 17:28

#14

TheBobCat skrev 2011-08-26 19:49:27 följande:

Du anser mao att våld är helt berättigat - och att det får positiva konsekvenser???

Jag ska berätta en historia för dig.
När jag var typ 5 år så fanns det en viss sak som vi syskon INTE fick göra. Mina föräldrar hade aldrig förklarat varför vi inte fick göra det, bara sagt att det var helt förbjudet.
Självklart prövade jag då på det, av ren nyfikenhet. Barn testar gränser. Min syster skvallrade, så när jag kom hem den dagen drog pappa in mig på wc, drog ner byxorna och smällde till mig ordentligt på baken. Det var en fullständig chock för mig, och än idag blir jag nästan rasande på min far för att han gjorde det.
Idag är jag en fullvuxen individ som tex aldrig testat röka eller dricka. Detta därför att min mor allvarligt förklarade för oss barn vad det egentligen innebär, vilka följder man får av sådant (skadar kroppen etc). En sak som jag däremot aldrig sett något fel i att göra är det som min far straffade mig för. Den saken gör jag daglien nuförtiden, utan samvetskval.

Kontentan av detta? Hans straffande utgjorde ingen skillnad för min åsikt om den saken. Istället har jag väldigt dåligt självförtroende, är livrädd för alla typer av våld och det tog många, många år innan någon kille fick röra min bakdel när vi hade sex.

Jag har mött en hel del människor som jag VET har blivit agade som barn, och en hel del som jag vet att INTE blivit agade. De senare har varit starka, självständiga människor som vågat ta för sig i livet, de förra har alla haft uruselt självförtroende och inte så sällan blivit våldsamma i vuxen ålder.

Jag blev rätt bra misshandlad av min fader som ung. Han brukade slå mig med bälten och skor och allt vad som fanns tillgängligt. Den värsta av gångerna fick jag ett slag i solar plexus med ett skohorn. Då var jag 10 år gammal och hade kastat ägg på grannens fönsterruta. Jag tappade andan och trodde bokstavligen att jag skulle dö. Tror du jag någonsin kastade ägg på ett fönster igen? Nej.

Det här problemet du nämner angående dåligt självförtroende hos just de som blivit agade som barn måste bero på andra faktorer. Jag har extremt bra självförtroende och faktumet att jag fick betala fysiskt för mina synder som barn har inte påverkat det för fem öre.

Jan

Flickan och kråkan

Äldre 28 Aug 06:34

#15

Jan Holmström skrev 2011-08-27 17:28:33 följande:

Jag blev rätt bra misshandlad av min fader som ung. Han brukade slå mig med bälten och skor och allt vad som fanns tillgängligt. Den värsta av gångerna fick jag ett slag i solar plexus med ett skohorn. Då var jag 10 år gammal och hade kastat ägg på grannens fönsterruta. Jag tappade andan och trodde bokstavligen att jag skulle dö. Tror du jag någonsin kastade ägg på ett fönster igen? Nej.

Det här problemet du nämner angående dåligt självförtroende hos just de som blivit agade som barn måste bero på andra faktorer. Jag har extremt bra självförtroende och faktumet att jag fick betala fysiskt för mina synder som barn har inte påverkat det för fem öre.

Jan

Två saker slår mig när jag läser ditt inlägg:

1. Självförtroende är en sak, självkänsla är däremot något annat.

2. Värdighet. Även om man på vetenskaplig basis skulle kunna komma till slutsatsen att din fars aga inte på något vis påverkat dig negativt vare sig på kort eller lång sikt, så är det ett beteende som ovärdigt ett samhälle på 2000-talet. Vissa saker gör vi/gör vi inte gentemot våra medmänniskor, inte enbart pga av att vi vill undvika att skada dem (vilket man utan tvekan i och för sig gör genom aga) utan för att vi anser det strida mot vad vi anser vara rätt, att det är ovärdigt.

TheBobCat

Äldre 28 Aug 10:10

#16

Flickan och kråkan skrev 2011-08-28 06:34:22 följande:

Två saker slår mig när jag läser ditt inlägg:

1. Självförtroende är en sak, självkänsla är däremot något annat.

2. Värdighet. Även om man på vetenskaplig basis skulle kunna komma till slutsatsen att din fars aga inte på något vis påverkat dig negativt vare sig på kort eller lång sikt, så är det ett beteende som ovärdigt ett samhälle på 2000-talet. Vissa saker gör vi/gör vi inte gentemot våra medmänniskor, inte enbart pga av att vi vill undvika att skada dem (vilket man utan tvekan i och för sig gör genom aga) utan för att vi anser det strida mot vad vi anser vara rätt, att det är ovärdigt.

WORD!

Jan, kastade du aldrig mera ägg för att du visste det var fel eller för att du var rädd för en upprepning av straffet du fått?

Jag har tusen gånger hellre barn som lyder mig av kärleksfull respekt och insikt i att den saken är fel att göra än att de lyder mig av rädsla för straff.

Loreena

Äldre 28 Aug 10:14

#17

Jag kan rekommendera att läsa en bok om barn och kost av Anna Hallén!

Hervor 1

Äldre 29 Aug 13:37

#18

Jan Holmström skrev 2011-08-27 17:28:33 följande:

Jag blev rätt bra misshandlad av min fader som ung. Han brukade slå mig med bälten och skor och allt vad som fanns tillgängligt. Den värsta av gångerna fick jag ett slag i solar plexus med ett skohorn. Då var jag 10 år gammal och hade kastat ägg på grannens fönsterruta. Jag tappade andan och trodde bokstavligen att jag skulle dö. Tror du jag någonsin kastade ägg på ett fönster igen? Nej.

Det här problemet du nämner angående dåligt självförtroende hos just de som blivit agade som barn måste bero på andra faktorer. Jag har extremt bra självförtroende och faktumet att jag fick betala fysiskt för mina synder som barn har inte påverkat det för fem öre.

Jan

Självinsikt är svårt för de flesta av oss och att ett nu vuxet barn sitter och svär på hur lydigt barn och hur välmående vuxen man blir av misshandel säger faktiskt ingenting om hur lite just du faktiskt påverkats av en sådan sorglig uppväxt. Som sagt, självinsikt är oerhört svårt och hur objektivt psykiskt välmående du faktiskt är har jag svårt att tro att du är förmögen att utröna på egen hand. Varför jag tvivlar är bland annat eftersom du sitter på ett familjeforum och uppmuntrar föräldrar att slå sina små barn.

Jan Holmström

Äldre 29 Aug 13:51

#19

TheBobCat skrev 2011-08-28 10:10:45 följande:

WORD!

Jan, kastade du aldrig mera ägg för att du visste det var fel eller för att du var rädd för en upprepning av straffet du fått?

Jag har tusen gånger hellre barn som lyder mig av kärleksfull respekt och insikt i att den saken är fel att göra än att de lyder mig av rädsla för straff.

Jag lärde ju mig att det var fel då jag fick stryk och därmed upprepades det aldrig.

Hervor 1 skrev 2011-08-29 13:37:58 följande:

Självinsikt är svårt för de flesta av oss och att ett nu vuxet barn sitter och svär på hur lydigt barn och hur välmående vuxen man blir av misshandel säger faktiskt ingenting om hur lite just du faktiskt påverkats av en sådan sorglig uppväxt. Som sagt, självinsikt är oerhört svårt och hur objektivt psykiskt välmående du faktiskt är har jag svårt att tro att du är förmögen att utröna på egen hand. Varför jag tvivlar är bland annat eftersom du sitter på ett familjeforum och uppmuntrar föräldrar att slå sina små barn.

Påstå helst inte att min uppväxt har varit "sorglig". Jag ska säga dig att jag haft en bra uppväxt med föräldrar som älskat mig under alla år trots omständigheterna. Jag har fått lite pisk och stryk då och då men det är för att jag skulle lära mig rätt och fel, etik och moral. Jag tackar min pappa för att han har bidragit till att göra mig till den man jag är idag. Må han vila i frid.

Jan

Hervor 1

Äldre 29 Aug 13:58

#20

"Sorglig" var min tolkning av din uppväxt eftersom du berättar att du blev misshandlad av din egen far vid upprepade tillfällen.

Jan Holmström

Äldre 29 Aug 14:06

#21

Hervor 1 skrev 2011-08-29 13:58:06 följande:

"Sorglig" var min tolkning av din uppväxt eftersom du berättar att du blev misshandlad av din egen far vid upprepade tillfällen.

Jag ser dock inte hur det är sorgligt...

Jan

Hervor 1

Äldre 29 Aug 14:44

#22

Jan Holmström skrev 2011-08-29 14:06:31 följande:

Jag ser dock inte hur det är sorgligt...

Jan

Nej jag har förstått det iom dina varma rekommendationer och öppenhet med ditt eget våld mot barn trots att det dessutom är kriminellt och straffbart. Det är sorgligt, om du frågar mig och de allra allra flesta, med föräldrar som inte räcker till och som inte klarar att se och uppskatta sina barn som lika mycket värda. Att tro att hot, våld och kränkning är det enda sättet barn kan ta till sig ny kunskap på är oerhört sorgligt. Att ett barn blir slaget är oerhört sorgligt ÄVEN om föräldrarna försöker kompensera med vänliga ord och massor av kramar mellan slagen.Ledsam är också den ökade risken att den som blir slagen med stor sannolikhet också kommer att börja slå sina egna barn. Och nej, man behandlar inte sina barn med samma hårdhet för att det var så fantastiskt bra, man gör det för att man inte vet annat.

Flickan och kråkan

Äldre 29 Aug 16:16

#23

Hervor 1 skrev 2011-08-29 14:44:53 följande:

Nej jag har förstått det iom dina varma rekommendationer och öppenhet med ditt eget våld mot barn trots att det dessutom är kriminellt och straffbart. Det är sorgligt, om du frågar mig och de allra allra flesta, med föräldrar som inte räcker till och som inte klarar att se och uppskatta sina barn som lika mycket värda. Att tro att hot, våld och kränkning är det enda sättet barn kan ta till sig ny kunskap på är oerhört sorgligt. Att ett barn blir slaget är oerhört sorgligt ÄVEN om föräldrarna försöker kompensera med vänliga ord och massor av kramar mellan slagen.Ledsam är också den ökade risken att den som blir slagen med stor sannolikhet också kommer att börja slå sina egna barn. Och nej, man behandlar inte sina barn med samma hårdhet för att det var så fantastiskt bra, man gör det för att man inte vet annat.

TheBobCat

Äldre 1 Sep 10:06

#24

Jan Holmström skrev 2011-08-29 13:51:19 följande:

Jag lärde ju mig att det var fel då jag fick stryk och därmed upprepades det aldrig.

Jan, du svarade inte på min indirekta fråga så jag ställer den nu:
Föredrar du att dina barn lyder dig av kärleksfull respekt eller av rädsla?
Vad är bättre: Ett barn lär sig rätt och fel - och varför det är så - utifrån kärleksfulla, sakliga förklaringar av föräldrarna, eller att barnet bara får veta vad som är fel pga att han/hon blir misshandlad när han/hon gör fel, och sedan har ingen aning om varför det är fel?

Låt oss ta ett exempel: Ett barn biter ett annat barn.
Alt.1: Mamman/pappan går fram till barnet och förklarar vänligt men bestämt att det är fel att bitas, därför att det andra barnet får ont. På detta sätt lär sig barnet empati mot andra människor, och lever enligt detta resten av livet.
Alt.2: Pappan rusar fram och dänger barnet i väggen. Det barnet biter nog aldrig mera någon, av rädsla för straff av pappan, men barnet lär sig inte empati och kommer därför att strunta i andra människors lidanden i framtiden.

Kan du faktiskt anse att Alt.2 är bättre?

När ingen uppfostringsmetod fungerar?

INNEHÅLL