Vad tycker du som ensamstående är jobbigast?

Precis det tycker jag också. Att inte har någon att dela sin oro med (och glädjen också för den delen). Och att inte ha någon att dela ansvaret - och idéer med- när det gäller att hantera svåra situationer och försöka komma på bra lösningar.

Jag upplever också att det kan vara svårare att komma in i sociala sammanhang då man inte uppfattas som en familj av andra barnfamiljer och att de flesta andra singelföräldrar är varannanveckaföräldrar. Som heltidsensamstående passar man inte riktigt in i de vanliga sociala sammanhangen. Särskilt svårt tycker jag det varit att bygga upp umgänge med andra familjer, man passar ju inte riktigt in på de klassiska "parmedbarn-träffarna" när man bara är en vuxen.

Det rent praktiska (som ofta är det som tvåsamstående kommenterar) tycker jag inte har varit så jobbigt, det blir ju en självklar del av vardagen.

Hade en nära väninna som också  var ensam med barn -  vi delade all oro med varandra,   bollade ideer   med varandra -   mycket lättare än det  nånsin varit att kommunicera med barnets far.,...    (som viftade bort allt med sin  "enorma"   erfarenhet;  han hade ett barn sedan tidigare;     "Barn  får feber"   punkt slut).

jag vill bara hoppa in och ge er ensamstående mammor en stor eloge!

SUPERKVINNOR !!! 

jag är själv med tre barn.Jobbigast för mig är när man jobbat långa dagar för och sen hämta övertrötta barn på dagis,hem och laga mat,försöka umgås med barnen lite,sen nattningen,disk städ,ja allt man måste göra själv när man är dyngtrött.Sånna dagar vill man ha någon att dela allt med.

När man själv är jättesjuk. Jag minns året -09 sonen är född oktober-09 Nyårafton skulle mamma fira med sina syskon. Jag blev kräksjuk! ammade sonen.

Min mamma gav först sonen mat på flasak hon tog slut på all mjölk jag hade i frysen. Sedan var det kris. Mamma kom in till mig & sa att han var hungrig. Hon låg med i sängen brevid mig & la sonen vid mitt bröst & pallade upp honom med kuddar & tvingade i mig vatten & blåbärssoppa. När kl var 12 var jag lite piggare & vi skålade på vatten & tittade ut på alla smällare & sånt.  Nu har jag haft turen att jag har kunnat ha ngn hos mig lite när jag var varit sjuk.

   Det andra  värsta är om välling eller ngt i frukost väg är slut som man inte alls har räknat med & sonen sover för natten. Det är jobbigt.  Blev sjuk detta året så jag blev inlagd en vecka på sjukhus. Hade inte min mamma tagit sonen vet tusan vart han hade varit. sedan var jag sjukskriven en vecka när jag kom hem & fick ej lyfta honom eller annat. Inte gå heller. Man är väldigt utsatt om man blir allvarligt sjuk. Vad händer med sonen om ingen i familjen eller släkten skulle ta honom? vart hamnar han?
 

Kom på en sak som toppar allt på min egna lista. Att bära all ansvar själv gällande sonens allergier & hans krångliga astma. Oron & alla dessa sömlösa nätter då han går på diverse blir hyperaktiv & svårt att somna & gärna vakanr 3-4 ggr per natt. En riktigt bra natt hemma hos oss är när mormor sover & vi alla sover i samma rum & samma säng.(dubbelsäng) då vaknar han 1 gång.

Att ligga vaken & tvinga sonen att sova inne hos en så man har koll på andningen hela tiden. 

Det där har jag oxå undrat över... De som inte har någon nära... vart hamnar deras barn?
Blir det socialen då? Typ jourhem?

Det måste ju vara en fruktansvärd upplevelse för barnen. Min dotter är ju såpass stor att hon kan berätta vad hon själv vill och hon förstår om man berättar saker för henne även om man får berätta på en 4-årings vis.
Men fy... vad är det för jourhem hon hamnar i då om jag inte hade haft min familj?

Nej... vi får bannemej hålla oss superkrya!

Det enda jag upplevt som riktigt jobbigt har varit när man själv varit så sjuk att man inte kunnat ta hand om sig själv, än mindre sitt barn. Är otroligt glad att jag inte varit tvungen att bli inlagd under den tid jag varit ensamstående, vem tusan tar hand om ens barn då?

Jag tycker ärligt att det är underbart! :)
Jag har förvisso bara barnen varannan vecka men jag har styrt det så att jag jobbar på pappaveckorna och är ledig på mina barnveckor. Jag jobbar allt som allt 1 dag i månaden då jag har barnen vilket är fantastiskt!
Har haft det såhär i ett år och jag får verkligen det bästa av allt. Heltidsjobb men ändå hur mycket tid som helst med barnen och tid till träning m.m.
Förr avskydde jag ensamma kvällar men nu älskar jag det.  

Varanan vecka ja tänk den som hade så. Men det var väl inte riktigt svaret på frågan om vad so var jobbigast?Ja efter den gången så fick man sig en tanke ställare. Hade en superfin vän från Gbg som kom hjälpte mig med sonen. Mamma var helt slut efter första veckan hon hade honom. Min vän Mia som jag prisar högt. Hon lämnade & hämtase sonen på dagis. Nu mer än någosin ser man över vilka ens vänner är Vart har jag min familj om det händer mig/oss ngt? Man får en så stor klump. Likadant om jag skulle dö- Pappan som aldrig varit med i bilden vet jag skulle bli förfrågad om överhuvud så att säga. Men måste skriva en sista önskan om vart jag vill sonen skulle bo om jag skulle gå bort. Vill att sonens faddrar tar handom honom då dom har barn i bra ålder & stabilt hem & nära övriga i släkten. Nära sin mormor som är hans största trygghet. då min mamma är 55 o ingen ungdom längre tyckte hon med att det var bäst.

Hur har ni andra det? med barnvakter & hjälp & så? 

  

Ja, det var mitt svar. Det finns inget jobbigast. Jag tycker att alla jobbiga saker försvunnit mer och mer sen jag och sambon separerade och nu är det ingenting som jag saknar. 
Jobbiga saker går man alltid igenom, men det finns ingenting i mitt liv som jag kan säga är just extra jobbigt med att vara ensamstående. Det skulle isåfall vara saknaden varannan vecka..

Krisar det så vet jag att jag kan ringa mamma. Som om jag skulle bli så sjuk att det är fysiskt omöjligt för mig att ta hand om barnen. Annars är det bara att bita ihop och se glad ut. :)

Hur lång tid tar det för henne att komma till er?

Tio minuter med bil ungefär.