Mammaledig vs. jobbar >100% - har vi en rättvis uppdelning av "hemmaarbetet"?

Hos oss gör den som har mest ork och motivation det som behöver göras. Jag vet inte riktigt procentmässigt hur vi delar upp det men jag tror att mannen min sköter merparten av markservicen. Jag är mammaledig med en 3åring och en 6 månaders, han jobbar 100%.

Vi tar ett barn var på natten, jag ammar så jag tar alltid lilleman. Jag får oftast sova på helgerna så länge jag vill eftersom att han oftast är mer utvilad än mig. (jag vaknar och ammar och han sover oftast nätterna igenom) Känner jag mig pigg på en helgmorgon så går jag upp med barnen. Vi har inget system för det, det bara flyter på på det sätt som funkar bäst för vår familj. Har dock en sambo som är oerhört omtänksam och skämmer bort mig och jag honom i den mån som man orkar!

Vi lagar lika mycket mat ungefär skulle jag tro, är jag hemma och har tid så brukar middagen vara färdig när han kommer hem från jobbet. Men ofta har jag inte haft tid med det så vi hjälps åt tillsammans. Jag är sällan hemma på dagarna och den tid jag är hemma spenderar jag på mina barn. Skulle jag få en stund över så läser jag tidningen och tar en kopp kaffe i lugn och ro.

Jag har jättesvårt att vara hemma och städa, tvätta laga mat och vara hembiträde när jag är mammaledig. Jag vill ju vara med mina barn, det är mitt jobb! Varje sekund jag far runt med dammsugaren förlorar jag från mina barn!

Men det är klart, lite mer hushållsysslor gör man ju om man är hemma rent generellt. Det går ju av bara farten.

Vi nattar varsitt barn.

Vi lever inte efter några specifika ansvarsområden och det tror jag är viktigt, hos oss handlar det aldrig om att pappan ska "hjälpa till" med disken eller "hjälpa till" med ditten och datten. För det är aldrig min uppgift från början. i försöker underlätta för varandra så mycket det bara går, vi är mån om att vi båda ska må bra.

Jag grinar inte om jag en vecka får ta all tvätt, jag kanske orkar med det medan han tycker det är jättetrist!

Hoppas det var svar .-)

Tror fler skulle behöva skippa "rättvisetänket" och bara köra på det som funkar. Ta inte på er några ansvarsområden och fråga aldrig om "hjälp" med att utföra en uppgift som egentligen är er gemensamma!

"Kan du hjälpa mig med att natta barnen" Det skulle jag aldrig behöva säga.

Jag håller med om att det inte handlar om att "hjälpa till" eller ännu värre att pappan ska vara "barnvakt" ibland. Huvva. Jag känner också att det rent teoretiskt kommer vara lättare att känna vad som är en rättvis fördelning när båda jobbar heltid - då blir det gå upp varannan morgon på helgerna osv. Men nu tycker jag att det är en ynnest att kunna vara hemma, medan mannen sliter på jobbet ca 60 h/vecka, men likt förbannat är jag ju trött och en sovmorgon en gång i veckan, eller en hel natts sömn vore en dröm. Att vara hemma tycker jag rent naturligt innebär att man också gör mer hemma, det är ju på ett sätt ens jobb för tillfället. Jag har nog bara svårt med känslokrocken mellan att behöva vila ut ibland och att i samma andetag känna att detta är baksidan jag får stå ut med eftersom det är jag som får lyxen att vara hemma med vårt barn.

Men som sagt, man får väl göra vad som funkar för familjen, alla ska ju orka och må bra. Och man får hoppas att ingen går och smyghåller på en massa extraenergi och inte delar med sig av den.   

Jag hade inte tyckte det var rättvisst. Under tiden båda är hemma så delar man på ansvaret. Nätterna innan ledig dag delar man oxå på. Men det är så jag ser på det.

Det handlar ju egentligen inte bara om vad som är rättvist och inte. Det handlar ju om vilja och prioriteringar också. Jag tycker det är lite märkligt med alla dessa män ( för det är oftast män jag läser om här ) som inte vill spendera tid frivilligt med sina barn, såsom att mata, natta och byta blöjor.

Att ha barn innebär inte att man jobbar och sen tillbringar hela sin fritid framför datorn bara för att det av någon anledning är mest rättvist.

Så jag tycker att oavsett rättvisa och trötthet, så bör man ändå vilja göra dessa med sitt barn när man är hemma. När det gäller nätter däremot, så tycker jag rent allmänt att den som är tröttast får sova. Oavsett vem det nu är.

Inte i min värld men alla är vi olika. Vi ser det som så att vi har ensamt ansvar för barnen när den andra arbetar. Städning, nattningar och nätter delar vi på under våra föräldraledigheter. Ska han vara föräldraledig? Ska ni i så fall göra likadant då?

Han kommer, av olika anledningar, inte kunna vara ledig. Jag tror vårt problem ligger i att han jobbar 10-20 timmar mer i veckan än en vanlig heltidstjänst, därför är han oftast helt slut och behöver den sömn och de sovmorgnar han kan få. VIlket jag förstår och oftast tar hänsyn till. Samtidigt som jag skulle behöva en paus eller två vill jag inte lägga mer tyngd på hans axlar. Han säger att det ska bli skönt när jag börjar jobba igen, rent ekonomiskt, men jag tror inte att han riktigt inser att det då blir mer likadelande på sysslorna och mycket mer för honom att göra - då kommer jag ha "samma rättighet" att vara trött.

Sen måste jag till hans försvar tillägga att han älskar att spendera tid med sitt barn, fast kanske inte som allra mest när det ska nattas eller gås upp kl 07 på morgonen.......

Hrm....intressant. Fundera på vad du tycker han bör klara av om du jobbade och han var föräldraledig. Då får du en fingervisning på vad som kan vara rimligt. Sen tycker jag det låter konstigt att han inte ska vara föräldraledig, det kan nog nästan alla. Att vara den som har huvudansvar för barn och hem är en nyttig erfarenhet - även för pappor. Annars riskerar pappor bli såna som bara hjälper till och om de då inte har lust att hjälpa till kl 03 så är det ok för dem att låta bli

I sak tycker jag att det är  rimligt att den som är hemma med barn också tar huvudansvaret  för hemmet. I viss utsträckning också för att gå upp på nätterna och morgnarna MEN i detta måste då finnas avlastning. När han är hemma måste du få sova. Han får gå ut och gå med barnet dagtid eller ta barnet på natten. Om du inte får sova kommer du inte att orka........

Allt handlar ju om vad som funkar. Jag tar alla nätter (nu är min lilla bara 5 mån och jag ammar 3-10 ggr varje natt) Maken söver om amning inte funkar (kl 20-21). Han tar helgmorgnarna (ca kl 8) på vardagarna har han åkt till jobbet (5.45) och jag tar hand om att skicka storbarnen till skola och dagis (kl.7). Men är han trött och jag vaknar på helgen går självklart jag upp då, liksom han går upp på natten om jag säger åt honom. Men så länge jag inte säger nåt så har jag ansvaret för nätterna och han behöver inte bry sig om ev. grymt och gnäll utan kan ägna sig åt att sova.

Själv tycker jag det viktigaste är att båda får sömn så att man fungerar som människa. Städning, matlagning, skjuts till fritidsaktiviteter med storbarnen och sånt tar den som "vill/orkar". Så sköter jag oftare tvätten då jag tycker det är rätt kul och maken plockar i diskmaskinen oftare... Så har jag inte kravet på mig att det ska vara städat eller fint hemma. Ofta ser det ut som rena bombnedslaget men hellre det än att man stressar, sover för lite och mår dåligt...

tror jag tycker lite som vickelipicky..

Har svårt att identifiera mig med det där "rättvisetänket".. här gör vi det som fungerar för oss. det kan variera från en dag till en annan. Jag går hemma med en 11 månaders och har en till på g om 3,5 månad och gör nog iaf 98% av hemarbetet. Av två avledningar... oftast har jag faktiskt tid över till det på dagarna och dessutom så tycker jag att tiden pappan är hemma med oss är viktig och kan spenderas på roligare saker med familjen än att städa m.m.. MEN jag behöver aldrig "be" om hjälp heller. Säger jag att nu behöver jag verkligen få sova en natt så tar min karl en natt åt mig så jag kan få sova, oavsett om han har jobb eller inte. Även han kan säga att "på söndag städar vi hela huset".. och då gör vi det ihop. han gör dessutom mest av trädgårdsarbetet nu när jag inte kan pga foglossning trots att det är mitt skötebarn och inte hans..... sovmorgon har ingen av oss haft på snart ett år då vår kille vaknar tidig alla dagar i veckan och då är det full rulle som gäller, men jag vet inte... hade nog inställningen redan innan barn att det kommer en period när det inte kommer bli så mycket sånt heller, för någon av oss..  Tror aldrig vi har funderat på vad som är "rättvist"... eller inte.. handlar mer om att få uppskattning för det jobb man faktiskt gör oavsett om det är hemma eller på en arbetsplats och det är vi mer än generösa med att ge varandra...

MEN... om du inte känner dig tillfreds med den arbetsfördelningen ni har, vilket jag väljer att tolka det som eftersom du startar tråden, så behöver ni nog diskutera över det där en gång till.. annars går man bara och retar sig tokig på småsaker i slutändan.