Ang anknytning...

Sally: TS uttryckte en oro för att hennes son närmade sig främlingar och till och med kan följa med dessa om det erbjuds. Efter bara 8 månader hemma så hade jag också varit orolig om mitt barn gjorde likadant. Du refererar till normalt, men normalt för vad? Ett biologiskt barn? Ett adopterat?

TS efterfrågade andra adoptivföräldrars synpunkt. Jag gav henne min.

Aima!

Om du inte orkar läsa mitt Lååååånga inlägg: Läs Sallys: ibland   är även adoptivbarn och föräldrar bara barn  och föräldrar. Punkt.

Sedan tror jag barnet har varit hemma i 12 månader och 8 månader när han kom, inte tvärtom. Jag tror faktiskt att det gör en viss skillnad i den åldern.    

Ja men då så. Allting är löst

Och jag borde ha tagit mig tid att läsa. Sally har redan skriivt det mesta som jag sedan upprepade.. Var så upptagen med att återskapa mitt borttappade inlägg. men vi tycker i allafall lika...

Och eftersom jag försöker skriva dne här kommentaren för tredje gången, får vi väl se hur många gånger den dyker upp. 

Jag tror barnen känner av om vi ifrågasätter allt de gör. Eller ifrågasätter och ifrågasätter......analyserar kanske är ett bättre ord. När jag bara ÄR med min dotter verkar hon som allra lyckligast, även om jag också hade en period när jag analyserade en hel del. Nu har jag slutat med det och som sagt, det kanske är när man slutar analyserar som man faktiskt känner sig rätt säker på anknytningen och inte har anledning till oro. Eller inte. Jag vet inte vad jag vill, men oro äver barnets beteende om det inte är något väldigt avvikande, tror jag tar bort en del glädje över att vara förälder.

*vad jag vill med detta inlägg.

Att barnet går iväg med vem som helst är såklart en rot till oro  

Jag håller med om att det är rätt vanligt att tvååringar gärna tar kontakt med alla möjliga vuxna och att det inte behöver innebära problem bara för att det handlar om ett adopterat barn som varit hemma i ett år. Särskilt inte när barnet tydligt visar en samhörighet med sin egen familj. Sedan vill jag lägga till att ett adopterat barn mycket väl kan ha problem med separationer utan anknytningen är dålig. Så ä det än idag med vår dotter och hon är åtta år och har varit hemma sedan hon var drygt ett. Enligt den psykolog vi hade hjälp av när dottern var 5-6 år så är hon mycket väl anknuten. Möjligen var bindningen lite starkare än normalt för ett barn i den åldern. Hon hade inte riktigt vågat börja släppa taget. Däremot hade hon - har fortfarande - riktigt svårt med separationer. Det har hänt att hon börjar gråta när jag lämnat henne i skolan, trots att hon älskar sin fröken, trivs hur bra som helst med kompisarna och inte har något emot själva skolan heller. Det händer också att hon gråter när hon ska hem från en kompis, när mormor och morfar åker hem efter ett besök hos oss osv. ALLT som innebär separationer är jobbigt för henne. Men trots det är hon alltså riktigt tryggt anknuten.

Min son som är adopterad har alltid varit öppen inför andra och visat intresse av att vara nära andra men han har aldrig velat följa med andra, sitta i knä ja, jag tycker det är helt ok. Om han är ledsen vill han inte sitta i någon annans famn än sina föräldrars famnar, slår han sig vill han bara bli tröstad av sina föräldrar. Vi var hårda med just den biten, trösta, natta mata och gosa, det är något man bara gör med sina närmaste familj, det gör inte vem som helst. Men att krypa upp i knä och prata, leka och umgås, det tyckte vi var viktigt att visa att det var ok. Vi var ju alltid i närheten och kunde se så det inte hände något.

Vår hemmagjorda dotter snart 2 år nu har inte varit så öppen som sin bror vad gäller andra människor. Hon har varit tillbakadragen, inte särskilt lättflirtad och det tar lång tid innan hon kan känna sig redo/trygg i att sitta i andras famnar. Det har vi tyckt varit normalt också, precis som att sonen tyckt om det. De är som barn är- oavsett om de är adopterade eller ej. Jag är också medveten om att  det är annorlunda med adopterade barn osv men jag tycker det är lika viktigt att uppmuntra barnen som att förbjuda vad gäller kontakt med andra människor. För oss har det varit viktigt - oavsett om de är adopterade eller inte. Det viktigaste är att de själva vet att man går till mamma och pappa i första hand för att få tröst, tanka trygghet och de mest intima situationerna delar man enbart med mamma och pappa. Och det har båda helt och fullt haft klart för sig redan som mycket små.

Tack för en spännande tråd! Jag suger in allt ni skriver samtidigt som vi väntar på vår lilla prinsessa från Indien....

Tycker också att det är en väldigt bra tråd.

Vår dotter är 7 år och anknytningen har gått framåt, men det är mycket kvar.  Vissa i omgivningen förstår inte ännu och det har gått 8 mån sedan hon kom till oss.
Får hon inte bestämma så är vi inte en sådan bra familj  säger hon.
Har en stor att vilja bestämma. Över oss annars får hon utbrott. Det har blivit bättre vi sätter gränserna om så här är det osv.
Eller när vi är borta kan hon säga du har fint hår till någon sedan kan hon säga öppet inför andra att mamma dit hår är fult inte så fint , och då tar hon på den andres hår o tittar mig in i ögon och kisar och säger jag tycker om dig också till den som har fint hår. Hon försöker manipulera väldigt mycket försöker såra mig. Hon har samtidigt nu blivit väldigt mammig. Men ändå gör hon så här.

Säger fel namn tex mamma till de personerna , det som är så tråkigt att då ser de glada ut precis som ja hon tycker mer om mig. Särskilt de som inte har barn. Då talar de om det för mig att hon sa minnsan mamma till mig.

Men min dotter har svårt med namn o säger mamma till fröken ibland. Men så är det eller har ni någon tips
ska man tillrättavisa dem då när de h¨åller på så inför de andra eller ska jag ta bort henne från dem då, någon som kan tipsa eller jag ska fortsätta nochalera det?

vill bara säga en super bra tråd och tack för att ni delar med er.